Idag har jag rensat bland pappershögar inför en stundande flytt. Bland betalda räkningar, uppskrivna boktitlar på sånt som måste läsas och flersidiga ambitiösa skolarbeten har jag hittat gamla lyriska experiment, en välkomponerad dikt om en champinjon som jag fick av en 84-årig man som jag jobbade hos när jag var hemsamarit och urklippta fängslande artiklar.

     Så dagen har innehållit städning och läsning om vartannat. Några av dagens lost & found är värda att nämna. I den största av vildvuxna högarna hittade jag Olof Lagercrantz ord ur "Om konsten att läsa och skriva":

     Vad sker när vi läser? Ögat följer svarta bokstavstecken på det vita pappret från vänster till höger åter och åter. Och varelser , natur eller tankar, som en annan tänkt, nyss eller för tusen år sen, stiger fram i vår inbillning. Det är ett underverk större än att ett sädeskorn ur faraonernas gravar förmåtts gro. Och det sker var stund.

     Sen i nästa värdefulla spretiga hög hittade jag gamla manuset till farsans och mitt diktprojekt, två olika generationer med olika perspektiv som skrev om samma sak, och shit vad jag njöt nostalgiskt av hans "Brev från nirvana":

      Jag fick 56 sekunder.

      Till dig som brinner

      innan du förtärs, SKRIV:

      Vårens första fjäril

      Skalbaggen som flyger i skymningen

      Kärlekens första kyss

      Storstadens betongöken

      Pärlan som ingen såg

      Skogens hemliga stigar

      Björnens svarta blod

      Rymdens alla stjärnor

      Och du, Du sov och levde mitt i paradiset med slutna ögon medan frihetskämpen dog i Paraguays djungel

      och hjärtan skrek

      i mörkret.

David - fortsätter rota i läsberg

Sitter i systers lägenhet i stockholm och lyssnar på mammaprat till liten ordfattig pojke i blöjor och röster är aldrig så vänligt lena som när människor är små. Kärlek mellan tålmodig mamma och skrikande bebis är kännande närvarande och värmeströmmen träffar mitt under kläder gömda bara bröst. Det är självklart viktigt med ingrediens som tålmodig kärlek när barn anknyter med föräldrar och bildar sig första uppfattningarna om hur livet fungerar. Och föräldrar kan inte underskattas för varje människas beteendeprocess, i synnerhet under den första värdefulla tiden.

      Den ovan nämnda processen upphör inte förän Jaget upphör och det föranleder mig att skänka tankar till engelska uttrycket för människa: human being. Human being betyder inte stel `människa` utan betyder med en mer korrekt översättning mänskligt blivande. Innebörden blir då så subtilt vacker; vi blir till i varje andetag. Jag gillar ordet och dess representation, hur kan man göra annat?

      Den här veckan har jag jobbat med human beings i 12-åringars skepnad och deras ständiga tilblivande och försökt bidra i deras tankar beteenden och förhållningssätt. Framstegen är små men förhoppningsvis betydelsefulla. Och jag önskar att jag hade längre tid på mig att arbeta för att se att långsiktiga frön får fäste ordentligt i pojkar. Slutdatum är preliminärt satt till 18/2 och behov finns för fortsätning, det är alla rörande överens om, men resurser saknas i skolans värld och det är ett milt sagt osundhetstecken. Man undrar hur vi ska ha råd och möjlighet att åtgärda senare större problem om vi inte har resurser för det nu? Om jag tillåts hårdra det konstaterar jag med missnöje att tillblivande är det sämsta man kan spara in på för vi kommer aldrig ha råd att betala anarkistisk framtid.

David - orerar struktur, organisation och ledarskap 

Jag har jobbat två dagar på sommarjobbsjobb vilket är detsamma som på ett boende bland psykiskt sjuka med missbruksproblem. Det är en kontrast till all annan verklighet varje gång port passeras och arbetspass påbörjas. Människorna som bor där jag jobbar lever trasiga oförställbara liv och jag kan inte återge deras verklighet på nått heltäckande rättvist sätt men jag vill och jag kommer försöka.

     Jag kommer till jobbet och ingen är hemma. En man, han jag vill berätta om enkom för att han holistiskt sett utgör samhället och vardagarna och helgerna tillsammans med alla oss andra, smög iväg innan personal kom och avlöste sovande jour. Kanske tassade han ut i januariregnet vid 04 eller 05 eller kanske kom han aldrig hem. Det finns ju nerpissade offentliga toaletter som erbjuder härbärge när kommunpolitiker, budgetar och välfärd sviker, det finns vakna nätter att genomlida och det finns andra obebodda platser att bebo när hem är för avlägset.

     Ett telefonsamtal meddelar på eftermiddagen att han har setts berusad högst upp på våningshus där ingen kan se honom men nån ändå har lyckats identifierat honom.

     Jag fyller några av hans timmar på egen hand:

      Han smyger ner för trapp förbi dörr till sovande jour och han andas inte ens. Går på tysta bomullståspetsar. Vill inte bli konfronterad och få frågor om var varför eller uppmaningar som nej upp inte värt det skärpning. Han har gjort det tusen gånger, kanske fler, och vet lika säkert som en autopilot vilka knarrande trappsteg som bör undvikas och vet hur portdörren bäst öpnnas och vet vägen bort från abstinensbesvär och tacksamt nog är samma väg den som leder rakt ut i regnande frihet.

        Dörren stängs varsamt och kontrollerat igen utan tillstymmelse till oljud, snart snart är han fri, och han vrider huvudet och låter första vattendropparna träffa rödflammigt ansikte. Öppnar törstande mun, tar en klunk med frisk luft och känner hur inandningen letar sig ner till lungorna och samtidigt känner han regnet som fastnar på såriga läppar, och snart är han fri.

        Det är mörkt och ödsligt tomt ute. Stora vattenpölar breder ut sig som Kronblom på smala gator och vägar och blänker starkt när skenet från gatubelysningen också kikar ner över dessa asfaltsgropar fyllda av vatten.

       Inte en bil så långt ögon kan nå och inte heller syns några nattliga vandrare till i närheter eller långheter. Det är som att gå ut och möta absolut ingeting och det är det bästa han kan tänka sig stunder som, eller ja, i alla stunder. Det är som ett pip för pavlovs hundar, detta är hans salivutsöndrande stimuli - en ensam gata. Bara han och mörkret och ingenting. Hur många dagar i hans liv har inte börjat med den indikatorn på vad som komma skall?

        Hans abstinensdarrande händer rotar i gömma bland buskage bland hus bland perifera kvarter. Gårdagens oöpnnade spritflaskor ligger där som orörda sjörövarskatter. Inhandlade för månadens sista låga sjukpenning. Nästa shoppingrunda får han finansiera genom att sälja av rekvisita från lägenheten. Vad? Han har redan sålt det mesta. Kanske har han kvar någon dvd-film eller cd-skiva. Fingrarna nuddar vad dem letat efter. Snart är han fri. Han tar ut två flaskor och stoppar den ena i jackfickan, den andra öppnar han och häller häller.

      Första klunken är enda klunken som ger en nanosekund av frihet. Han är fri. Sedan är det något annat som tar över, han skiter i vilket, han häller och han häller för mycket för fort och får spriten över jacka och tröja och han skiter i det också och fortsätter hälla. Häller häller.

       Sedan vandrar han bakgator upp och ner. Han går på smågatorna där inte många lägger märket till honom. Har på så sätt blivit ett med det ingenting han nyss steg ut och omfamnades av. Lika bra är väl det när han är skyldig pengar till varenda alkis och halvalkis och plånbok är såld och fickor tomma och spriten gör sig bäst hos bara honom. Han söker sig bara till sina dryckesbröder och systrar när han själv inte har något att fylla kroppen med. Delar aldrig med sig själv. Aldrig.

        Han smiter in nånstans.

       Jag kan inte fylla hans timmar längre för jag vet inte var han tar vägen och på jobbet avlöser timmar varandra och när senkvällen dyker upp går vi upp till hans lägenhet. Där finns ingen utslagen han. Inte heller finns det mycket möbler. Det finns en frän lukt av urin som dränkt hans säng och soffa allt för många berusade nätter och av spyor som hamnat lite varstans på golv och envist fastnat trots ihärdig skurning och av snus som ligger slängd och intorkad överallt och av kläder som är otvättat nerbajsade från fyllan natten innan och innan och innan.

       Han bor där. Han bor där jag jobbar.

       Det kan låta konstigt att lägenheten ser ut som den gör. Därför finner jag det direkt nödvändigt att som en fotnot inkludera att ovanstående bör förstås i relation till att lägenheten är renoverad och städad och uppdaterad men berusning är berusning och snart är en ny cirkel startad och till slut väntar alla på bättring som aldrig kommer och under tiden.. alltid under tiden.. ser det ut som det gör.

         På soffbordet ligger flertalet blodiga näsdukar. Han har varit hemma men vänt och gett sig ut igen. Snart kommer en ny natt. Mitt arbetspass tar slut och jag lämnar jobbet som är hans hem och kanske passerar jag honom när jag åker förbi garage, parkbänkar, toaletter, våningshus, vindar, källare.

Jag har haft ett energitapp senaste tiden och det inkluderar dess värre hela mig. Fingrar vill inte slå mot tangentbord, hjärnan vill ligga på sofflock och text om utlovad manlighet blir till stor tunga börda över redan klent axelparti. Men oket försvinner bara om jag själv tar bort det så jag tvingar pekfingrar att trotsa motiga viljor och hjärnor tvingas till arbete.

     Soffan får stå kvar som hägrande oas bortom bergsbestigande meningar.

     Vi satt i stuga och väntade på klockar att slå tolvslag och det var allt för länge dit och tiden gick sakta sakta saktare vid rådande tystnad och nån öppnade läppstiftsmålad mun och ord blev till snöboll och tiden var åter i rullning.

      Hon hade sagt något om Peter Siepen och det diskuterades olika typer av manlighet runt största bordet för tio personer. Man kunde vara manlig på olika sätt sa dem. På ett kategoriserande ungefär kunde en man vara antingen fåfäng och osäker och en del andra komponenter eller så kunde han vara nått i stil med ful och säker.

      Diskussionen fick ny fart när fråga frågade en i sällskapet vad som fick honom att känna sig manlig. Svar liksom svävade som en blomma fjäril i flowerpowerigt såpbubbelflum och förankrades aldrig i konkretion. Såklart.

      Jag: Är det bara jag som tycker att manlighet är humbug som allt för många har gått på?

      Nån: Vad menar du?

      Jag: Finns det verkligen någonting som kan kallas för manlighet?

      Nån: Ja, men fysisk styrka till exempel.

      Nån annan: Det finns kvinnor som lyfter tyngder fjärran från vad män orkar.

     Jag tror att det enda som finns är tillskrivningar baserade utifrån kön. Tillskrivingar som blir som autostereotypier – osanna sanningar – och vi är inte medvetna och inte resistenta och vi köper att det finns något som verkligen är manligt och kvinnligt beteende. Det finns anatomiska skillnader som gör att vi biologiska ser olika ut. Mer är det inte.

     När vi säger i kör att det är manligt när en man är stark eller när en man är händig eller när en man är sportintresserad eller när vi säger att det är kvinnligt när en kvinna är omhändertagande och kärleksfull tycker jag att vi sjunger i falska stämmor som skapar falska stereotypa uppfattningar och så har vi två snöbollar i rullning som vi inte kan väja för.

     Manlighet (och kvinnlighet) är på sin höjd ett samlingsnamn för sociala konstruktioner av egenskaper och i så fall är det ju onekligen tillgängligt för alla människor och inte förbehållet män, utan även t ex butchar, men om det skulle vara så, vilket jag tror, snubblar begreppet lite på sitt eget stödjeben. För om manlighet också är ett möjligt kvinnligt beteende är begreppet till att börja med, och inte minst, missvisande och därför svårdiskuterat. I synnerhet om inte alla parter är överens om detta faktum.

     Så återigen: är det bara jag som tycker manlighet är humbug som allt för många har gått på?

 David – sätter snöbollar i rullning

Det nya året inleddes på hög topp av snöig skidbacke. Vi, jag vänner och vänners vänner, åkte inlånad flyttbuss på hala avåkande vägar till avlägset Stöten. Där levde vi gammaldags kollektivliv under fyra dagar i liten mysig stuga. Med tio personer på få kvadratmeter ges många timmars oavsiktligt observationsmaterial i hur olika människor fungerar och svårigheterna i att överbrygga dessa olikheter.

     Jag har sagt att jag ska undvika att analysera beteenden hos nära omgivning men jag kapitulerar för den omöjligheten. Det går inte när ord blir sagda, handlingar utförda och miner grimaserade centimeter från fräknigt ansikte med utstående öron med trasiga hörselgångar.

     Hur som helst har bekant välsmord trevlighet som så många gånger förr slätat över olikhet efter olikhet och tio personer har till slut samsats och enats och firat in 2008 ihop.

     Så några dagar efter alla andra får jag önska er ett gott nytt år! 

David - hinner inte skriva mer för maten ropar från bordet. Skriver om manlighet om en dag eller två

Efter att ha läst Varför växer gräset Tredje sådden, inte alls lika vass som första och andra boken, ändå innehållande några tänkvärdheter, vill jag skriva ner ett insänt bidrag. 

      Magnus Samuelsson i Tånnö skriver ett "öppet brev till de präster som skrivit under uppropet mot välsignelseakten för homosexuella" och så här står det att läsa:

         "Jag har en del frågor till er präster som vet och kan allt.

          Jag tänker sälja min dotter som slav (2:a Mos 21:7). Vad kan vara ett skäligt pris?

          I Tredje Moseboken 21:20 står det klart och tydligt att jag får äga både manliga och kvinnliga slavar från ett grannland. En vän till mig hävdar att detta gäller bara människor utanför EU. Kan han ha rätt?

          Min granne som jobbar på Kvantum insisterar på att jobba även söndagar. Enligt Andra Moseboken 35:2 så måste han dräpas. Är jag moraliskt ansvarig för att göra detta själv?

          Jag besöker inte kyrkan då jag lider av stor närsynthet och enligt Tredje Moseboken 21:20 får jag inte närma mig Guds altare om jag ser dåligt. Min son konfirmerar sig nu och det vore kul att se hur han uppför sig i kyrkan. Är det okej om jag sitter i vapenhuset?

          Kan mina barn börja träna fotboll i IFK Värnamo då Tredje Moseboken 11:7-8 säger att de inte får röra resterna efter en död gris. Eller måste de fortsätta spela här hemma med en plastboll?

          En bonde här ute i Tånnö envisas med att odla olika grödor på samma jord och syndar därmed mot Tredje Moseboken 19:19.

          Han har även den fula ovanan at svära mycket. Nu är hans fru inte heller mycket bättre då hon envisas gå klädd i kläder som är gjorda av mer än ett tygmateriel (vanligen bomull och polyester).

           Är det nu nödvändigt att samla hela Tånnöbyn för att stena dem? (Tredje Moseboken 24:10-16). Kan vi inte bara bränna dem på bål som vi brukar göra med människor som ligger med sina släktingar (Tredje Moseboken 20:14)?

            Jag vet att ni präster har gått på djupet i dessa frågor så jag ser fram emot tydliga och raka svar.

             Stort tack till er rakryggade präster som tydligt visar att Guds ord är evigt och oföränderligt."

David - tipsar om Klas Hallberg och Magnus Kulls böcker Varför växer gräset?

Julen sprang sina snabba hundra meter och växlade över stafettpinnen till en något långsammare juldag. Allt gick smidigt. Inte som när man var liten i skolan och hela klassen skulle springa stafett och halva klassen sprang utan pinne och fick vända tillbaka efter några löpsteg och den andra hälften visste inte vem som stod på tur och ingen sprang på flera sekunder.

     Igår fick jag i uppgift att nämna fyra personer, levande eller döda, som jag skulle bjuda på middag om den chansen hade funnits.

     Det var en intressant tankeresa som gjordes. Personporträtten avlöste varandra. Jag betade av genre efter genre för att hitta gömda små guldkorn: författare, musiker, komiker, skådespelare, politiker, historiska personer, revoluionärer, världsomvälvare, härskare, forskare, idrottare o s v. Därefter spanade jag igenom släktträdet med speciellt fokus på dem döda kvistarna.

     Så här skulle det bli:

     Min middag skulle ske på gäspande eftermiddag, en halvslumrande söndag som ramade in rummet som i sin tur skulle rama in gästerna och mig. Förrätt, varmrätt och efterrätt skulle vara av mindre intresse och därför varken påkostad eller märkvärdig. Det verkliga intresset skulle givetvis vara förbehållet konversationen.

     Först in i rummet skulle med största sannolikhet och ännu större (fast ändå mindre) respektingivande existens bli filosofen författaren Jean-Paul Sartre. Kommer man från den döda delen av livet antar jag att tristess gör att man kommer i tid. Lite avhängt vad som händer efter död förstås.

      Om varje gäst fick ta med sin respektive så hade det sannerligen varit ett nöjsamt välkomnande Simone de Beauvoir hade fått.

      Varför Sartre?

      För att jag vill lyssna och han är en person jag vill lyssna till, precis som mina andra gäster. Mer specifikt vill jag vara idel öra för att hans person är fylld av filosofiska antaganden och den humana existentialistiska inställningen till livet lockar på mig som godisfiskedammar lockar kalasande småbarn. Sen vill jag förhöra mig om hur han med subtila formuleringar kan ringa in insikter om livet som inte ens livet självt kan formulera. Hur är det möjligt att skriva genialiska Muren? Eller Äcklet som med meningar totalt förför mig?

      Nästa gäst kommer också från gravliv. Hon kommer straxt efter Sartre artigt har tagit i hand och slagit sig ned till bords. Det är författarinnan Virginia Woolf som kommer med sitt bästa humör i följetåg. Värden var något orolig för den detaljen men när han ser smilband vet han att dysterhet depression och självmord är avlägsna kapitel i hennes förgångna liv.

      Hennes man Leonard hade också varit varmt välkommen om platser runt dukat bord hade inbjudit till det.

      Woolf hade gärna fått berätta om hennes skrivande, hur hon lärde sig sin oerhörda yrkesskicklighet med målande flytande mästerverk. Ordet flytandet används då hennes meningar aldrig tycks stanna upp eller hacka. Det bara strömmar. Den tidigt insiktsfulla feministiska/humanistiska föreläsningen och tillika novellen Ett eget rum hade varit spännande att dyka djupare i. Hur gick den där föreläsningen? Hur var responsen från studenterna?

      Det hinner gå några minuter med lågmälda inledande fraser av inkännande då plötsligt en bullrig stämma hörs i lokalen. Det är futuristiska poeten Vladimir Majakovskij som ackompanjerar sitt eget intåg med den karismatiska Ett moln i byxor.

     Han tar hårt i hand och tittar sedan misstänksamt på gästerna vid bordet. Det blixtrar till i mörka ögon, ett ögonblick av hånfullt förakt för uppdukat bord och uppklädda människor månne?, han låter blixtrarna blixtra klart och när ögon är lugna slår han sig ned.

     Majakovskij krusar ingen. Han har på sig en sliten gul skjorta och under ena ögat har han målat ett tjockt svart streck. Jag vill höra hans version av berättelsen om när han intog scenen på finaste finrestaurangen och fullständigt dissade den ryska överklassen som bekvämt satt där och förväntade sig stillsamma strofer med orden:

        "Ni som vältrar er från orgie till orgie

         Ni som har badrum och vattenklosett

         Ni som fikar efter tsarens medaljer

         och fjäskar uppåt i ert anletes svett

         Ni som bara tänkar på att fylla tarmen

         och suga alla fnaskens innanlår

         Ni som bara liderligt läser Severjanin

         Er borde man frakta undan på bår"

     Jag vill njuta av när han berättar om modet om buropen om allt som kastades upp på scenen och om hur han tvingades fly.

       Sen, om tillfälle ges, ska jag ödmjukt be om alla hans kärlekshistorier. Kanske att Lili Birk hade följt med som bordsdam, om det nu var möjligt, och då hade deltagit i dramatiseringen av just deras gemensamma historia.

        Sista gästen kommer med andan i halsen. Det är mormor. Jag var så ung när hon gick bort att jag behöver uppdatera min minnesbank min luktbank och allt som har med henne att göra.

        Förrätten kommer in och måltiden börjar.

        Vilka fyra skulle ni bjuda?

Långtråkighetens allierade, musik och/eller musikvideos, visade sig från sin allra bästa sida en gammal eftermiddag. Jag hade bullat in mig i soffan så djupt att man inte kunde särskilja mig från möbeln och slött och oengagerat zappade jag mellan djurkul antikrundor sportspeglar och stumfilmer repriserade sitcoms. Efter en halvtimme utan att ha fastnat vid någon av kanalerna längre än perioder om 30 sekunder beslöt jag mig för att besluta mig.

     Valet blev Voice-tv eller vad den nu kallas för. Det är som MTV minus all reklam. Nått sånt. Jay-Z körde med sitt halvtaskiga flyt "the roc boyz", Lauryn Hill dammade av "killing me softly" och musikvideo efter musikvideo betades av. Uppgiften som tidsfördrivande funktion uppfylldes till längd bredd och andra håll och kanter.

     Jag zappade inte lika ofta

     Jag lyssnade lite med trötta öron och slötittade ännu mindre.

     Medan musiken musicerades och flimret flimrade kom det upp ett erbjudande längst ned i bildkanten. Jag reagerade. Det gick ut på att SMS:a in sitt namn och födelseårmånaddatum till kanalen för att se vilken superkändis man bäst matchade med. 10 kr. Sen var det klart.

      Vilket klipp!

     Mattias 19920319 betalade 10 kr och fick reda på att "Demi Moore är tjejen för dig. Hon älskar mat och du är bra i köket."

     Elin 19860728 fick det hon alltid vetat svart på vitt: "David Beckham gillar självständiga tjejer. Precis som dig."

     Någonstans i lillgammal mig var det som om jag märkligt nog tyckte att dessa SMS var direkt bortkastade pengar. Att det var som sämsta tänkbara horoskopen och sämre ändå.

     Jag tänkte att kanske skulle det vara bättre att köpa ett rosa pappersark och en blyertspenna för 6 kr på Kullbergs och fylla arket med texten "får jag chans på dig?" och sen ge det till någon i klassen. Fyller hon/han i nej-rutan har man ändå 4 kr kvar att göra nått kul för.

     Hur som helst fick dessa hundratals tiokronor som gick till spillo av människor som var nyfikna på säkerställandet av vilken superkändis man passade bäst ihop med mig att fundera på riktigt dåliga investeringar. Det var underhållande att klä tankar efter den klädkoden.

     Klädesplagg som inhandlas och aldrig används är ju utan tvekan en allmän klassiker. Ibland får jag t ex för mig att jag skulle behöva en stillig skjorta för trevliga evenemang men problemet är det att jag redan har några finskjortor hängandes på galgar längst in i garderoben, dessa tas aldrig ner för att dekorera min kropp. Det är nästan som garderobens egna tavlor - de bara hänger där. Äntligen, sent omsider, har jag insett det och slutat skänka pengar till skjortbutiker skjorttillverkare.

    En annan gång köpte jag ett par byxor för 1000 kronor som jag inte hade på mig förän det två år hade passerat och jag under den tiden hade gjort en remake av byxorna till ett par shorts.

     Köksprylar är en annan källa till ekonomiska felplaceringar. Min far är odiskutabel expert inom området. Han gillar att tv-shopa värdelösa produkter som endast prövas en gång innan de övergivet hamnar i hörn på krympande vind.

      Är det någon annan ute i cybervärlden som har minnen från dåliga inköp, urusla köp eller fleplaceringar eller liknande så skulle delgivning uppskattas.