Jag sitter i soffa i ny lägenhet med snyggt men ofunktionellt kök. Forts följer.

     Hinner inte skriva mer än den första meningen så accelererar tankeverksamheten som ekorren på red bull i filmen På andra sidan häcken. Följande meningar är en följd av detta och rekommenderas att inte fästa större vikt vid. Se det mer som en inblick av hur trött hjärna skenar iväg på tusen stickspår och ger belägg för att tiga är skimrande guld.

      Snyggt men inte praktiskt. Eftersom jag tenderar att bli lätt extrovert ilsken på sånt vill jag skriva att det är tidstypiskt. Mycket kosmetika. Lite botox. Avklätt. Brun-utan-sol. Biffiga biceps. Men jag kanske har fel. Kanske att neandertalarna hade samma problem att brottas med bara att vi inte vet om det för vi tror att vi vet allt men vi målar ju upp historier och världsbilder och scenarion på två- tre penselstrån. Kanske satt en stenåldersfarbror eller medeltidstant i sina bästa år och förbannade sig över att prePustelli köket bara hade en jävla diskho. Och noll diskmaskin. Diska under rinnande vatten går inte nu när vi lever i miljökatastrofkrisen. Det kan jag verkligen känna ett uns av svag irritation över att det kommer just nu när jag är 25. Kunde inte insikterna ha haglat ur Al Gores mun för 50-60 år sen så det hade blivit ett integrerat tänk i min vardag. Nu måste jag ställa om kunskaperna. Fan, hade morsan och farsan lärt mig det från början hade jag bara skitit ner en blöja om dan och så hade jag fortsatt min miljlvänliga utvecklingskurva och haft det Mange Schmidt glassigt nu.

     Ironin ska inte tas som annat än trötthet. Jag går i bräschen med miljövänligt beteende. Det är i alla avseenden eftersträvansvärt. Och jag hoppas många tänker pro-miljö/framtid.

     Nu är det kämpigt. Lite hur ska man lära gamla hundar att lyfta på benet när de ska pissa. Som sagt: diska under rinnande vatten är inte bra och då är enda alternativet att ta fram en stor balja för avsköljning. Den täcker halva köksbänken och den andra halvan tas i anspråk av diskstället och där mittemellen försöker jag tränga mig in och gno bort ketchup från tallrikarna.
      Klart man är bitter. Inte ´hur´ bara enkelt torrt ´har´ inredaren tänkt? Ps. har giljotinen avskaffats?

     Varje disk leder som ovanstående text bäddat för till en operation modell större, jag tycker det är okej att slänga med kirurgiska termer och liknelser vid enstaka tillfällen, det är lite City Akuten flavour över det, och det känns lätt hjärnblödsförödande, om det nu klassificeras som ett ord, inte för att jag bryr mig särskilt oavsett svenskordliststillhörighet - det är innebörder vi vill ge och förstå när vi kommunicerar. Jag är inget undantag. Obs. se meningen som en dålig passning i lite under midjehöjd till uniformerade spårkpoliser. 

      Till slut har jag ändå våndats klart och ketchupfläcken har försvunnit och disken står i ställ och jag tar er åter till ursprungets soffa och det jag ville skriva.

      Jag trycker på play och ser nakna kroppar och akrobatiska ställningar och central orgasmisk jakt och stånd och ostånd och buskigt vulvahår och stora veckade magar med gömda navlar och onda elaka piskor som en del tycker är goda bra och läderklädslar och en solokvist voyerist och bakom dessa och andra normprovocerande nakenheter och sexor döljer sig en vacker kärleksfilm med några repliker som sticker hårt i brösttrakt och förkunnar att allt inte behöver vara på ett visst sätt för att vara vackert sorgligt kärleksfullt tragiskt.

      Filmen tar slut och jag stoppar ner skivan i fodralet. Shortbus.

I lilla staden där jag huserar har främlingsfientlig organisation börjat synas allt oftare på gator, i tidningar och nu senast på informationsblad i brevlåda. I lilla skolan där jag jobbar syns tydligt på raster och i klassrum att det är uppdelat efter någon skenbart självklar tillhörighet. Samhällets svåröverbryggade segregationsproblematik är inte undanhållet skolgårdens taskigt uppkritade hopphagar. Där finns behov av så frön för att staden tidningarna och brevlådorna ska slippa olikhetsbehandlande. Fröna bör nog sås på en enkel och förstålig nivå så att unga skolelever kan hänga med i resonemang och kanske att man kan säga att fientlig avighet beror på att människor är direkt dåliga på att möta olikheter och avvikande åsikter.

     Jag kommer att tänka på Timbuktus låt Pendelparanoia (eller vad den heter) med en refräng som går ungefär: "Om vi bara lärde känna varandra skulle vi inte ha så svårt att förstå varandra". Som jag hävdade när jag skrev om hiphop och dess enkelhet och som aldrig kan sägas tillräckligt många gånger: vilken chimär/synvilla när det rymms så mycket bakom enkelt uppställda versrader.

     När man ser informationsblad i brevlådor och två läger om vardera sida hoppruta är det signalerande tendenser att ta på allvar. Allvar. Om vi inte vill fortsätta ha ett samhälle där det finns fler vd:ar inom svenskt näringsliv som heter Anders i förnamn än vad det finns kvinnliga vd:ar sammanlagt. Om vi inte vill fortsätta att bygga på den strukturella diskrimineringen av invandrande människor. Om vi inte vill ha våldsmma uppgörelser mellan oförstående gäng.

       Hur möter vi(jag) varandras olikheter och likheter? En frågeställning som jag försöker uppdatera frekvent för att hålla medvetenheten i trim. Speciellt eftersom det är så komplicerat svårt. Människor letar gärna efter minsta gemensamma nämnare och sedan har vi en (ofta artifciell?) tillhörighet. Och har vi en tillhörighet har vi ofta en motpol - de som inte passar in, de som är olika och sedan finns det en miljon olikheter att bry sig om, att slåss för, att förtrycka för, att hata för.

     Repetition (för att inte blanda ihop sånt som går att blanda ihop i bloggsfär): i skolans världar jobbar jag på en kommunal låg- och mellanstadieskola och på en statlig specialskola som jag berättade om i senaste inlägget.

     Igår på kommunal skola ledde jag en tjejgrupp där vi arbetade med medvetenhet på olika nivåer och som bottnade i hur vi är och hur vi är i förhållande till omgivningen - inklusive allt. Vi började med en enkel övning där man fick rannsaka sig själv i jakten på meningsfullheter i tillvaron. Dessa meningsfullheter skalades sedan av till singular och en stunds reflektion. Varför är det viktigt och behandlar jag denna meningsfullhet efter dess värde?

       Efter mjukstartande inledning fick man svara ja eller nej på 9 allmänna påståenden av karaktären "Om man.. röker får man sämre ork och blir lättare sjuk/källsorterar bidrar man till att miljön mår bättre/ser på medmänniskor utan att kategorisera dem efter hudfärg, religion eller kön o s v skulle t ex rasism inte vara lika utbrett."

        Och slutligen fick man svara ja eller nej på mer individspecifika påståenden som hade en självklar återkoppling till ovanstående allmänna påståenden: "Jag röker inte/Jag källsorterar/Jag ser på medmänniskor som just medmänniskor och delar inte in folk efter svenskar och invandrare, kristna och muslimer..."

       Det var väldigt intressant att se hur en del tyckte att det i allmänhet ska vara på ett sätt men sedan inte kunde backa upp det på det egna planet. Man ska göra så - jag gör si. Som brukligt ledde den dissonansen till diskussioner. Och speciellt blev det ljud i gruppen kring hur man tycker att man ska bemöta alla, oavsett om det är en svensk eller invandrare, lika men sedan inte gör det själv.

       En nyttig diskussion.

       Vad är egentlig olikhet och vad är likhet?

Om du kniper igen ögonen så hårt du bara kan, tillåt ingen strimma nå känslig pupill. Om du sen försöker sätta öronplugg i öronöppningar och håller för med dasslockshänder, tillåt inga ljudliga vågor att smita förbi. Ta dig sedan från köket till vardagsrummet till ytterdörren till skolan till klassrummet till allt levande liv. Då möter du vardagen hos nya bekantskaper. De är dövblindfödda, kanske adderat med utvecklingsstörning, och de kanske inte vet om det men jag är deras nyblivna kurator.

     Jag ska slåss för att deras tillvaro ska bli så bra den bara kan bli. Och att personer i närheten mår bra, stöttas lugnas eldas på eller vad som krävs.

     Jag är utmanad och jag ger mig in i fajten, ett ordval som jag vet att jag kommer ångra när jag nu skriver vidare: medan barn får taktil stimulering i varma bassänger och lär sig sätt att kommunicera med omvärlden som får bortskämd ny kurator att tappa hakor av beundran.

     Fajt?

     Alla går olika matcher med olika regler men att se någon kämpa svetten ur sig för att äta, för att sätta på sig kläder, för att gå från punkt a till b och när man förstår att det inte handlar om engångsföreteelser utan om en kamp som varar varje stund livet ut då känner man öm kärlek pumpa runt i ådror. Jag har svårt att bestämma mig för om det beror på att livet är allt bra magiskt eller bara tragiskt. Men så ser jag stela fingrar liksom vecklas ut och öpnnas och formas till en hälsande hand, nån har känt registrerat och noterat min närvaro och vill hälsa på mig och då undanröjs mina tvivel - it´s all magic.
     Förresten du kan titta nu. Och ta ut öronpropparna.

David - som en bomullstuss bland hårdhudade fajters

På denna blogg har intet mycket hänt. Stillsamhet är icke att underskatta. Under lygnt yttre har inre batterier laddats även om produktivitet tillfälligt stelnat till i sjukligt varm vinter. Föregående mening är avsedd att fungera som en maskerad passning till alla bristande ansvarstagare gällande vår miljö. En del kanske kopplar nya osorterade väderlekar till hur människor handlar, det gör jag. En del kanske bara living large för man får bara en gång och då spelar alla andras gånger mindre roll. Andra kanske önskar, hoppas, vill, tänker, tycker, gör på andra sätt som jag summerar så här eftersom det är omöjligt att veta om, eller redovisa för, alla dessa.

     Hur som helst: om människans oförmåga att se långsiktigt kan man skriva essälånga inlägg men jag nöjer mig med att konstatera att varje gång någon lyckas se bortom omedelbar tillfredställelse är den Någonen värd en P3-morgonpasset ”kaka”.

     Apropå P3 tänkte jag häromdagen skriva om Deniz Merdol, i radioprogrammet Mitt P3, som varje dag kl.13.00-14.00 lyckas med det formidabla konststycket att leverera sitt namn minst 1 gång per minut (kalkylerat minus musiken). Att hon dessutom ger märkbart märklig respons på lyssnarnas SMS och mail är ren bonus. Hon ber folk skriva in till henne och sedan får några få utvalda lam torr respons. Igår handlade programmet om nojor och någon skrev in och berättade att varje gång hon/han passerade människor höll hon/han andan för att inte få in baciller i sig. ”Jaha, jag vet inte om du är allvarlig? För hur du tänker du då egentligen? Jorden är ju full av människor.. he he. Man kan ju liksom inte bara låta bli att andas en hel dag. Eller vaddå hur gör man om man blir kär då? Och ska kyssas? He he konstigt. Ni lyssnar på Mitt p3 med Deniz Merdol. Jag är Deniz Merdol och nu ska ni få höra en låt, sedan blir det mer Deniz Merdol.”

     Jag har lite svårt för människor som ser sig själva som nav vilka ekrar/länkar/människor kretsar kring. Extra svårt har jag när navet blir lätt nedlåtande. Det är dessvärre den bilden jag har av radioprataren i fråga. Må hända stämmer den inte. Men varje gång jag väntar på suveräna Christer i P3 som följer efter Mitt P3 hör jag ett namn upprepas till absurdum. 

      I lördags tänkte jag skriva om 15-20 st INFO 14 killar som ockuperar stadens gator på helgerna i litet samhälle och slår stygn i huvudet på invandrarkille på 15 år.

      Det hade jag kunnat koppla till dagens killgruppsämne som var mod. Eller mer specifikt handlade det om vardagsmod. Att våga stå för vad man tycker, vem man är och vad man har gjort. Antonio Gramsci skrev ”att leva är att ta ställning” och det kan man utveckla till att exempelvis inkludera att man måste ha mod för att leva och för att leva måste man ta ställning.

      Att i grupp berätta om antingen det stoltaste ögonblicket i sitt liv (jag berättade om stoltheten jag i efterhand känner för min familj som lät en behövande människa bo i åtta månader hos oss) eller det sårbaraste (jag berättade om dröm som gick i krasch) eller det pinsammaste var uppgiften.

     Men det har inte blivit så mycket skrivande för utanför blogg har det hänt mycket. Jag har fått ytterligare ett jobb, ett halvtidsvikariat fram till sommaren som kurator på en skola för dövblinda med någon form av utvecklingsstörning. Samtidigt håller jag på med en flytt. Och killgrupper. Och vårda nära och kära.

     Då vet ni.

     En kort uppdatering.

Jag har händerna i stickande stickade tumvantar mest hela tiden och det håller mig borta från skärmar att fylla och tankar är halvtomma och sällan halvfulla. Och då är det inte lika värdigt att skriva.

    Som häromdagen när jag läste om Tito Beltran i Aftonbladet och han skrädde orden i värsta intellektuellt åtsittande dressen och man blev imponerad av den där Agatha Christie självklara-upplösningen (åhh, att vi inte hade tänkt på det): "om jag hade våldtagit henne borde hon väl ha haft blod i trosorna".

      Att man inte hade tänkt på det. Va? Jag förmodar att det var just den meningen Tito satt och triumfade med under rättegången medan Thomas Bodström gick hårt åt honom. Han bara satt där lugnt medveten om att hjärteresset låg i hans rockärm. Lite arrogant överlägset tänkte han att "Låt Thomas köra sitt race. På rivern tar jag honom."

     Kanske tycker han att det är så våldtäkter borde definieras. Fast å andra sidan vad gör man om den där Hollywoodtrenden når hit, den när man kör utan underkläder, och det plöstsligt blir omöjligt att hitta blod i trosor.

      För man får anta att blod är det centrala kriteriumet för en våldtäkt i Beltranvärldar. Utan blod är det bara vanligt samlag. Eller massage.

      Sen bara dör tankarna. Halvtom. Och jag orkar inte mer än att tycka att han kan vara skyldig eller oskyldig, det får andra insatta avgöra, men att han har usla försvarsrepliker och bristande kunskap om våldtäkter borde vara avgjort.

David - paxar om att slippa bo i Beltranvärldarna

Undrar hur många sökande som kommer svara på följande jobbannons som står att läsa i DN:s bilaga idag. Ett bland flera önskade kriterium hos den som söker lyder:

     * "Att sälja ger dig tillfredställelse. Du har förstått att det bästa som finns är att överträffa dina kunders förväntningar."

     Stämmer beskrivningen in på just dig kan du passa över en skriftlig ansökan till Christian Ekberg på Åhnbergs Bokbinderi AB (information@ahnbergs-bokbinderi.se). Efter mejlet kan du vänligen meddela den här bloggsidan vad som kommer på din andra plats vad gäller det bästa som finns här i livet. Är lite nyfiken.

David - funderar över prioriteringar

Det har gått några dagar sedan jag med ostadiga händer runt sprayburkar klottrade ner bloggforum med subjektivt färgade tankar i blålilarosa former. Inte för att färg eller motiv har saknats utan på grund av att datorlös flyttbil har rullat mig 76 mil genom snålblåsigt Sverige och sen har samma flyttbil fyllts med möbler och flyttkartonger och fästmö och allt som har med hushåll att göra och sedan har samma 76 mil ånyo avverkats. Det är just den upptagenheten som har hindrat mina graffitiliknande målningar från att skissas upp på sajt. Däremot har jag på 20 mil hunnit med att fundera över och diskutera skolvärldars strukturer kopplat till individers välmående, individers egna ansvar för välmående, integrationens eviga segregation och problemets i mina ögon huvudsakliga kärna, människans egoism och begär efter omedelbara resultat som miljöns största hot, Pajalas framtidsutsikter, ett stundande föräldramöte och så vidare i 130 mil till.

     Dagens blogg hade alltså kunnat handla om nästa vad som helst och det kommer den i vissa avseenden göra men mer specifikt kommer rubriken vara "saker som får mig att känna mig dum i huvudet". Ämnet har aldrig varit mer aktuellt.

     Jag har nämligen med jämna mellanrum påmints om en av alla dessa potentiella saker under senaste 20 timmars bilkörning och det fick mig att klura på sådana obehagliga sanningsägande ting i vardagen.

      Två resultat: (1) bokstavligen varje gång ett hål dyker upp på oändlig väg och jag i god tid noterar hål och hinner tänka positiva uppmuntrande tankar ”bra att jag upptäckte hålet i tid så att jag kan väja” och boom skrammel pang snudd på punka på däcket bilen får ont och så har jag på nått okonstigt konstigt sätt kört rätt ner i enda ensamma hålet och enda möjliga responsen på det blir dum dummare dummast (=som i trög trögare trögast). Hur är det möjligt när mitt körkort är sju år gammalt? Min brist på avståndsbedömning, körkunskaper och känsla för fordonets storlek kan inte vara en hel sanning – något annat måste fattas. Och det är då, i återkommande stunder som den, jag känner att man är allt bra dum emellanåt.

       (2) En annan sådan dumskapande sak har jag nämnt tidigare i bloggen och det är under novembermånad då jag sätter på mig ytterkläder i följande ordning: halsduk, skor och jacka. Den följdordningen är inte bra. Den är korkad för jag får alltid halsduken i vägen när skor ska knytas och jag lär mig aldrig. Och varje gång förundras jag över min egen brist på att lära mig.

      Vilka saker får dig att känna dig en smula dum/trög?

Jag har läst inledande meningar i Johan Höglunds bok En av grabbarna om livet som våldsverkande medlem i Firman boys. Han beskriv ett så kallat box där hans AIK kamrater möter upp Djurgårdare och käkar blir avslagna, blod färgar rännsten och han slår sparkar hoppar skallar skriker medan adrenalinet nöjt pulserar i ådror på muskliga berg.

     Han vill inte ta droger eller hoppa från klippor eller åka fort på vägar för att få kickar - han vill placera sin raka höger i en Makrill (GAIS supporter) och vråla AIIIIIK. Det är hans njutning i livet. Grattis!

    På tidig sida erkänner han utan omsvep att han är beroende och om han skulle åka till fjärran öde ö (tänk tengah) och bara fick ta med sig en enda sak skulle det vara det oefterhärmliga tjutande illvrålet från två galna folkmassor som startar upplopp mot varandra för att göra upp. Han kan inte leva utan det. Sin nationalsång. Sin kick. Sitt beroende. Sitt våld. Sina grabbar. Sin firma.

      Han tycks nästan stolt över sitt beroende. Jag har en radikalt motsatt åsikt; den att i längsta utsträckning undvika beroenden i mitt liv. Vilket betyder att medvetet sträva efter att inte ha någon vana eller ovana som på minsta sätt inverkar på hur jag lever mitt liv (annat än just beroendet av att inte vara beroende - om någon nu vill kalla det för ett beroende) och som jag har möjlighet att påverka. Det kanske är ett löjligt tecken på kontrollbehov, låt så vara, jag vill ha den kontrollen att kunna välja när jag ska ta eller göra någonting istället för ännu löjligare tvärtom. 

     Inget morgonkaffe som väcker mig till liv, ingen cigarett på balkongen efter sex, ingen öl bara för att det är inflyttningsfest eller nyår, inget kvällsvin för att lugna uppstressade nerver och ni hajar.  

     Jag får upp författaren i bakre huvud efter en tisdagsmorgonträff med killar i grupp där vi diskuterade beteenden. Det var givande, utifrån mitt perspektiv, och jag pratade, killarna pratade, uppgifter delades ut och uppgifter löstes och test utfördes och lektioner tog slut. Likheter mellan Johan och unga elever jag jobbar med är slående: en grupp unga killar turas om att flytta gränsen för det tillåtna, i klassrummet eller på norra stå, och alla gillar dem känslan.

      Vad känner man? Makt, hängivenhet, frihet, tvång, galenskap, lojalitet, kamratskap?   

      Beteenden föder i regel alltid liknande beteenden, speciellt i större grupper, och när norm regel lag bryts tenderar det att leda till upplösning av även nästa gradskillnad i samma skala (för vad som är okej) och lärare får uppkäftiga svar och nån vill vara värre och kastar grönt suddgummi i bakhuvudet och klass skrattar rått och nästa elev vill bräcka suddgummikast och på läktaren kastar en huligan en toarulle som blir en smällare som blir ett mynt som blir en sten som blir ett grishuvud och nån i röd landslagströja springer in på planen för att slå domare och allt bara skenar iväg och vem ska stoppa vem när ingen är massan och alla är massan?