Helgen var Sanna Kallur och jag stod kvar på starlinjen när hon hoppade över häckar och gick i mål med segerleende och utsträckande armar som närmade sig onåbart idrottshallstak. Snöpligt. Känslan måste vara synonym med den som den där slalomåkaren hade när han skulle ge sig ut i stuprörslutande backen för att slå personbästa men istället för perfekta svängar av svinfeta lår lämnade han pjäxorna och skidorna kvar vid startlinjen.

     Helg och röda tankar: 

     På söndagen hade vi bjudit elva närstående vänner på inflyttningsfika. När dagen var slut hade tre hälsat på efter diverse dammiga skäl. Egentligen vill jag tänka att det inte spelar någon roll och nöja mig med det men ibland kan jag inte känna annat än att det är tråkigt att hamna långt ner på prioriteringslistor. Någonstans bland livets aldrig upphörande givande och tagande eller yinar och yangar och alla andra balanserande termer tycker man plötsligt att en sida slår över. Och att det är nästa persons tur att ge eller göra eller uppskatta eller det viktigaste: bry sig om.

     Jag undrar varför det ofta anses som ett svaghetstecken att bry sig? När jag läser värdegrundsböcker, när jag jobbar på skolor, när jag jobbar på boenden, när jag ser mig omkring är det den nya tidens största fattigdom. Vi bryr oss inte. Kanske om oss själva. Ibland inte ens det.  

     Gränsen är hårfin mellan att ha rätt i sitt claimande och att vara oförstående självömkande. Mellan att vara klok och dum i huvudet. Mellan att vara en god vän och bara ytterligare en bekräftelse i personers jag-pyramidande.

     Jag sitter på jobbet och försöker analysera emotioner och nå fram till slutsatser. Psykodynamisk psykoterapi på mig själv. Freud hade sagt: gå och masturbera istället. Men jag sätter ingen tillit till honom. Så jag skippar psykodynamisk tillbakablick på barndomens fyra första stadier eller det undermedvetnas influerande viskningar till Jaget.

     Fuck it, för att använda Freud egen retorik.  

     Jag eftersträvar och lever efter att i första hand påverka mitt förhållningssätt - men det får inte bli absurt eller bli det Stefan Einhorn kallar Falsk Snällhet i sin bok som jag kanske läser i framtiden om den är intressant i första inledande början för annars får den ligga oöppnad tills jag slänger den alternativt blir ett rynkigt skrutt. Just det. Boken "Konsten att vara snäll" får inte ha småttisbokstäver heller för det är alldeles för jobbigt för ögonen att anstränga sig då. Exkluderar boken dessa två kriterier kommer jag högst sannolikt läsa den.

      Ibland måste nån med bultande bröstkorg helt enkelt starta en revolution, nån gång måste man offra sina hörntänder för att nån beter sig som ett arselhårigthål och trots att man inte kan slå knytnävsslag eller ens vill slåss säger man högt att "vad i allsin dar håller du på med" trots att han/hon är värsta största muskelbiffen med dasslockshänder och då och då måste det vara okej att bli besviken/sårad/ledsen/arg eller vad som helst.

Såna saker måste få vara okej oavsett om man promotar att det är ens eget förhållningssätt som är avgörande för hur man vill ha det. Paradoxalt nog vill man ju ibland tycka att någon är dum i huvudet eller att en regim måste störtas trots att det är multiplicerat jobbigt.

      Vänner fejdar och då vill jag må som en bitterfitta/bitterballe trots att jag kan välja att skita i det och tänka alkoholfria paraplydrinkstankar. 

      Jag läser vad jag har skrivit och det kanske verkar som att jag ligger och hulkar under skrivbordet på jobbet med endast ena handen på tangentbordet ovanför skrivbord. Då har jag målat fel. Jag känner ett sting av besvikelse och jag skriver om det för det känns skönt gott i mager mage att få säga att man noterat var i prioriteringarna man har hamnat och att det - om nått - är fan inte okej.

David - tack ni som kom förresten!    

Döda poeters sällskap. Kanske scen 18 eller nånstans i mitten eller i slutet. Kanske den mest träffande repliken i filmen. Kanske skulle det ha låtit så här om robin williams var svensk:

     "Medicin, juridik, ekonomi, teknik, det är alla ädla yrken och nödvändiga för vi ska kunna leva. Men poesi, skönhet, romantik, kärlek, det är det som gör att vi vill leva."

     Och med den filmvärldslyriken kliar det i egna fingrar att droppa lite tänkvärd livsupprätthållande poesi även här. Den anti-nazistiska prästen Martin Niemöllers skrev kommande dikt för länge sen och ändå är den fortfarande aktuell idag när kamp/strejk/engagemang/motståndsrörelser är dammiga begrepp och info 14 står på torget och propagerar för passerande massor som trött rycker på axlarna och går till åhlens och köper puder eller maroon fives senaste platta.

Först förföljde de kommunisterna,
men jag protesterade inte
för jag var inte kommunist.

Sedan förföljde de fackföreningsfolket,
men jag protesterade inte
för jag var inte fackföreningsman.

Sedan förföljde de judarna och zigenarna,
men jag protesterade inte
för jag var inte jude eller zigenare.

Sedan förföljde de de homosexuella,
men jag protesterade inte
för jag var inte homosexuell.
 

När de sedan förföljde oss,
fanns ingen kvar som kunde protestera.

Sitter i köket med ett tänt stearinljus på bordet. Ledigheten är här. Och allt jag kan tänka på är det fruktansvärda missnöje jag känner efter att Valio-yoghurtsorten Tre Frukter är bortplockad från varenda mataffär i Nyköping med omnejd.  

David - laktosallergiker

Igår besökte jag stora stockholm som det sjungs allsånger om av folk som vill mer än kunnandet. Med andra ord är det rätt mycket fyllefinlandsfärjekaraoke över platsen. Jag hade ett ärende till södersjukhuset och hamnade i ett litet väntrum och jag visste att det var där jag skulle hamna förr eller senare så jag samlade på mig tidningar. Metro, Sthlm City, punkt.se, svd.

     I metro stod det att läsa om en anti-rökkampanj för tonåringar och eftersom jag aldrig har förstått varför man röker oavsett om man kan sluta precis när som helst men ändå aldrig slutar så sjönk jag intresserat ner i artikeluppslaget. Kampanjens affischnamn var Adam Tensta och Ebba von sydow som antagligen fick uppdraget för att ungdomar ser upp till dem. Lyssnar på dem. Tar efter dem.

     Förebilder. Föredömen.

     Det är så viktigt att med ödmjuk hand visa en bra väg att vandra på i livet utan att bli för normativ. Att prata med och till ungdomar är svårt. Inget snack om saken. Hur gör man. Hur skulle Adam och Ebba göra? 
     Det var viktigt att inte bara säga hur farligt det är för barn och ungavuxna bryr sig inte idag. Argumenten måste vara tyngre. Jag vet inte om det var Adam Tensta eller någon annan mer kostymklädd ledande byråkrat från kampanjens inre som sa nått i stil med att "vi ska trycka på fattigdomen som skapas på grund av tobaksindustrin. Om slavande barnarbetare med knapp lön och utan liv som sliter dag ut och dag in på plantagen oavsett om det snart är födelsedag nummer sju eller åtta för sånt spelar ingen roll när nikotinabstinensen slår till hos Gösta 41 eller Stella 18."

     Det verkade smart att tala till det empatiska, även om det finns farhågor gällande gehöret när det handlar om en till stora delar empatiskt förlorad generation, och jag läste vidare. Ebba von Sydow sa då sitt: "jag tror att det är viktigt att påtala hur gulful huden blir av rökning och att man får äckliga tänder." Ungefär nått i den stilen.

     Jag tycker inte att det i sig är en dum idé att påskina påföljder av det slaget. Men jag kan inte låta bli att tycka att det är tragikomiskt att hennes ord till framtiden skulle handla om Yta, även om det inte förväntades annat och därav en gnutta komik.

      Tragiskt därför att ytligheter bidrar till en mängd växande problem inom alla abstraktionsnivåer. Från individuella - anorexia, dåligt självförtroende, depressioner, mobbning, kräkningar etc etc- till globala - konsumtionshysteri som förstör miljön och ökar klyftor mellan fattiga och rika etc etc. 

       Appropå miljö var jag på naturhistoriska museet under vistelsen i Sthlm och såg en utställning om klimat. Där kunde man känna på tre olika tempererade stenar som skiljde sig åt med 4 graderoch skillnaden var bra mycket större än det låter. År 2100 kommer temperaturen att ha ökat med 4 grader om ingenting åtgärdas snarast. I åtanke kan man ha att när det var fyra grader kallare än idag var det ett istäcke som bredde ut sig över jordklotet.

       Samtidigt som jag läser hennes preventiva tes om hur man ska se ut och inte se ut och vad man ska göra för att se ut och inte se ut så slås jag av hur oroväckande det är att hon - brunutansols brunaste bruning - har nått den åtråvärda maktpositionen att när hon talar till ungdomen lystrar den. Och det hon säger och står för är mer förödande än fyra cigaretter i dreglande mungipor på nikotinstyrd rökare som kan sluta när som helst utom just nu.

David - tycker att det är lite synd att inte Astrid Lindgren skrev en anti-rök saga.              

Doing time. Först tänkte jag bara skriva det engelska uttrycket och koppla det till att jag väntar ut tiden på jobbet men istället började jag tänka efter och ofta när man tänker efter upptäcker man saker. Doing time. Den omedelbara översättningen betyder att göra tid. Det blir genast mer företagsamt än min första tänkta referens som var tillbakalutat passiv; vänta ut tiden/sitta av tid.

     Den mer aktiva formen påminner om att ta till vara på tid. Att göra någonting, helst vettigt. Jag pratade med en kollega om detta nyligen - gör fel, fel, fel eller gör rätt, bara du gör nånting. Eller som filosofen Antonio Gramsci skrev "att leva är att ta ställning. Jag hatar likgiltiga människor".

      Och från inledande doing time har nu en länk anlagts mellan begreppet göra och begreppet ställningstagande med hjälp av en filosof. Precis där jag ville hamna.

      I kommande vecka ska jag jobba med 12-åriga killar och tjejer om vardagsmod. För mig är det när man vågar stå för vem man är, vad man har gjort och vad man tycker. Det handlar om att ansvara för publikationen av sig själv. Övningen är lika enkel som bra och går ut på att jag läser upp ja och nej-påståenden som eleverna svarar på med handuppräckning.

      Jag har snackat skit om någon i klassen. 

      Jag blir bättre på fotboll om jag tränar.

      Jag blir bättre i skolämnen om jag tränar.

      Det är bättre att få respekt för att man är snäll och uppskattad än för att man är bråkig och fruktad.

       Jag älskar min mamma.

       Den typen av frågor får förhoppningsvis killarna och tjejerna att bli medvetna om vad man tycker, vad gruppen i övrigt tycker och samtidigt får man ta ansvar för vad man har gjort. Plus den stora bonusen att någon elev kanske vågar mer i klassrummet på skolgården i tillvaron när några i klassen redan vet att man längtar efter att bli kär men aldrig har blivit kysst och är nervös inför högstadiet och att man tror massor på en kvinnlig Gud men att man aldrig ber böner och det häftigaste man varit med om var när man såg ett spöke och för övrigt tycker man att det är okej att killar tycker om killar. Ni hajar. Kanske kan man säga till en klasskompis att vara tyst när det är högljutt i klassrummet, kanske tänker man lite mer på hur man är och vad man tycker för man vill vara en vardagsmodig minihjälte och sen med lite tur tar andra efter och man vet aldrig.

     Jag tror att allt är möjligt.

     Jag tror inte på begränsningar.

     Jag är hellre naiv än konservativ.

     Jag ser möjligheter och potential i svåraste tuffaste bråkigaste killar med attityd och keps och botkyrkaslang.

      Ja eller Nej?

Ordet Okej har helt plötsligt intagit mitt undermedvetna och slinker ur mig i var och varannan mening. Det känns Hitchcock-creepy. För det har gått från nånstans kring var nittiotredje mening till löpandefabriksbandsofta på några röda dygn. Förvisso är det många i min omgivning som ofta får uttryckliga hang-ups som stannar en kort tid innan glömskan långsamt kväver formuleringarna till omärkbar död. Med andra ord är det ett Bullen-problem jag har. Jag är inte ensam. Fast när det verkligen gäller är det verkligen en tröst?

     Är vi så jävligt jävliga att vi mår bättre av att veta att det ligger andra utslagna nerslagna bortslagna lite längre bort längs den nerpissade rännstenen när vi tittar upp mot stjärnklar natthimmel?

     Det finns en psykologisk term för när människor jämför sig med sådana som är lite sämre (i det här fallet kan man läsa det som: mår sämre) än den egna personen för att ensamt närma sig lilla karlavagnen eller vilket stjärntecken man nu hoppfullt tittar sig omätt på. Mycket logiskt kallas det för "jämförelse nedåt".

     Om man ser sig omkring finner man den typen av människor överallt. Som i alla sammanhang oödmjukt måste framhäva sig själv. Sin braighet. Jag kan bli fascinerad ur ett beteendevetenskapligt perspektiv av den brutalt hårda mentaliteten med dragning åt det narcissistiska besserwissrandet. Att hela tiden bekräfta sig själv genom att se ner på andra.

     En lärare på den specialskola jag jobbar på berättade för nån dag sen att andra dövblinda inte ville umgås med eleverna från vår skola vid stora gemensamma sammankomster eftersom "våra" elever förutom dövblindhet i många fall har utvecklingsstörningar också. Det beror såklart på många faktorer, som alltid i en icke-svartvit värld, men inbakat i en hypotetiskt uppställd förklaringsmodell skulle jämförelse nedåt bli ett centralt begrepp.  

    Hur gör du om du vill må bättre: går du till dig själv eller till andra?

    Konskevensgrenarna ids jag inte ens rita upp för det blir ett spretigt träd. Men att effekterna blir många av att se ner på andra är solklart. En gren är till exempel polariserande landskap med några få hierarkiska övermän.

David - påbörjar träd

Ibland när man tittar på sportnytt adresseras stora intressanta frågor. För några år sen var det ett inslag om damkula som kretsade kring temat "Vem älskar damkula?" och det är antagligen det enda sportnyttprogram jag kommer ihåg. All time. Alla otaliga andra har drunknat i snarlikhetsträsk. En fråga och svaret; kulstöterskan som nötte kast efter kast på en öde grushög. Ingen galmour, inga pengar, bara kärlek. Det är inslaget jag minns. Inget serveess av Stefan Edberg, inget Anjaåk, inget världsrekord. Jag minns hon som älskar damkula.

     Och igår väcktes ånyo en av livets största gåtor i huvudet efter ett sportnyttprogram: vem väljer att frivilligt bli utebandymålvakt?

      Ekvation/gåta: Bollen är 60 mm i diameter och den väger 60 gram. Målet är 3 gånger 2 meter (som ett handbollsmål). Och skyttarna skjuter inte löst - tvärtom. Hur är det då tänkt att målvakten ska kunna rädda (känns orättvist)? Är det ens möjligt? Och om man inte kan rädda bollen vari ligger dragningslraften?

David - funderar på bandyns mening

Igår hade jag en ur min synvinkel underhållande sms-dialog med närstående frånvarande vän. Det var kanske en månad sen vi hördes och det är sällan för att vara tajta vänner men när man är äldre och det finns jobb och andra orter än bara den lilla sandlådegården utanför villatomten kanske det nånstans är okej. Eller så är det bara så man säger. Finns det giltiga skäl till att låta livets viktigaste ingredienser upphöra? Jag ser skärmen och ser ljumma bortförklaringar som inte håller.

      Hur som helst, innan vidare läsning kan det vara viktigt att veta detta, min vän har för ungefär åtta månader sedan flyttat till huvudstad eller kanske att det har förflutit längre tid. Mitt minne är allt för bekvämt för att minnas. Samma huvudstad har jag besökt i andra ärenden under denna tidsrymd och då har jag försökt hälsa på men det har aldrig riktigt passat och flyttkortet har ännu inte landat i rätt brevlåda.

      Igår när jag stod inträngd mellan diskställning och diskbaljan fick jag ett sms på mobilen.

     G: Vad sägs om att åka till Sälen över påsk? Åka tisdagkväll

     D: Ett intiativ!! Ett livstecken!! Om jag inte jobbade över påsk eller om jag hade fast anställning och kunde ta ut semester skulle jag följa med. Är besviken över att behöva tacka nej till ditt förslag. Däremot vill jag gärna träffa dig snart. Kärlek

     G: Synd, annars då. Hänt nått nytt?

     D: Har jag sagt att jag flyttat? Eller att jag jobbar halvtid som kurator på specialskola?

    G: Jag hjälpte dig att flytta ray svaret är ja. visste dock inte om tjänsten grattis kul

    D: Ha ha. Varför har du inte kommit och hälsat på då?

    G: Inte bjuden

    D: Trodde man var tvungen att vänta i några år innan man bjöd hem nån på inflyttningsfika. Jag har en kompis som gör så.