Det här är reflektioner från en arbetsplats och på samma gång är det strålkastare mot unga människors uppxätvillkor. På sätt och vis påminde torsdagen om en gladiatorscen från Colosseum: inkastade utlämnade sårbara stenhårda. Ingen tycks bry sig om nån dör tynnar bort försvinner. Hur då?

     Snön föll från himlen som om nån av alla uppfunna gudar strödde salt över oss som var ute på skolgårdar. En svag kylig vind fick näsor att bli röda, ögon tåriga och kroppar att darra i takt med hackande tänder.

     Ett par elever trasslade in sig i färggranna hopprep, andra trotsade frusna fingrar och preciserade kulkasten med millimeterkänsla och vann stora triumfer och några sparkade fotboll på slaskig grusplan. Ett antal rastvakter cirkulerade på lagom långt avstånd ifrån massorna för att slippa ingripa om något skulle hända.

      Jag stod och pratade med tre killar om saker som hade hänt och inte ska hända och ibland blir det fel men kanske att man kan Lagerbäck-minimera. Vi utbyte tankar och ord. Mitt i en mening om bekvämligheten att skylla dåligt beteende på lärare hördes mitt namn blandat med 30-40 elever som hoppar studsar adrenalinar och skanderar "fajt fajt fajt". Jag vänder mig om och två små killar står ont öga mot ondare öga och jag skyndar dit men hinner se ett slag och en spark utdelas innan jag är där.

     Skingrar lite folk och tar med mig en slagskämpe under armen. Vi går och pratar och lugnar och går lite till lugnar lite till.

     Då upprepas proceduren: mitt namn hörs igen men försvinner drunknar i "fajt fajt fajt" och den här gången på precis samma ställe står två större elever och frustar och tjafsar och jag får ta med mig en till under svaga armen och gå därifrån.

     Vi går in i klassrummet. Efter oss går 20 elever och skriker hetsar och pekar fingrar och vill ha bråk gör upp datum platser. De elever jag håller nära mina kropp vill inte vara under beskydd. De vill vara där blåtiror delas ut och fula ord slåss ner i samma strupar de kom ifrån och där den enda segern är när alla ligger tystnat nedslagna.

     Slöjdläraren som jag såg i periferin när jag vände mig om vid det första bråket försvann i samma sekund första slaget träffade en liten årskurs 4:as tinning. Stannade i periferin. Andra rastvakter hade antagligen från behörigt avstånd vänt på huvudena vid lämpligt tillfälle för att ta itu med smashballsnöret som hade fastnat vid stolpen eller andra viktiga problem.
     I Colosseum överlever bara de darwinistiskt starkaste.

     Jag pratar med slagskämpar om uppgjorda tider om nya fajter och ingen vill visa sig svag svagare svagast och två går hem tidigare för att undvika uppföljning. Pratar med uppeldad antagonist och han var trots allt näst starkast på skolan enligt "listan" och det måste backas upp levas upp till. Förväntningar ska infrias.
      Frågade om han hellre fick respekt för sin styrka, sina bråk än för godhet, snällhet och han sa att han skulle inte ha några kompisar kvar om han stod och tog emot nersmutsade ord framför sina vänner. Och han visste att han skulle vinna om det blev bråk och det var det enda han hade på hjärnan: slåss för sin publik. Ge de vad de är där för.
      Jag frågade om han tyckte att han hade nått val. Nej. Om nån säger knulla din morsa är blodsmak i munnar det enda som kan tillfredställa. Om Mike Tyson säger knulla din morsa skulle du försöka bråka då? Nej. Då är vi överens om att du har ett val.

       Och nja.

       Han ville inte erkänna och minuter rann iväg och blev kvartar halvtimmar och till slut fick vi summera: gör som du vill men vet om att det finns minst tio andra alternativ. Vet om att du har val. Oavsett publik. Oavsett ord. Han nickade med ögonbryn ihoprynkade och sa att okej, jag har ett val och ingen fajt idag.

        Imorgon väntar nya skoldagar för frigående gladiatorer och vad händer när slöjdlärare hellre snickrar på träbåtar än unga människors välmåenden?

Det står en medelålders kvinna i fiskemördarmundering på ett osynligt
moln och kastar snöflingor på mitt fönster. Vilken attityd; uppkäftighet
med undertoner av klimatrevolt. Jag föreställer mig att hon ser precis
ut som bantningspillrande missbrukarmamman i starka filmen requim for a
dream med ännu starkare slutscener med hög igenkänningsfaktor ifrån den
vikarierande världen jag ibland besöker i form av vårdare. En ensam
bantande hårfärgande morsa på jakt efter lite av det som en gång var,
vad som helst; lite av ungdomen skönheten kärleken vänskapen
mödraskapet. Fast hon snökastaren är starkare än filmkaraktären.
Modigare.
      Vad är mod?
      Det var titeln på en uppsats för en gymnasieklass. En kille skrev
”det här” mitt på randiga pappret och lämnade in efter 3 minuter.
Han fick MVG.
      Hon på molnen skulle ha skrivit ”det här” och sen gått på
rasten där vinden fläktade lagom skönt i ansiktet medan 28 andra satt
kvar i sal med tankar grävandes djupt i kunskapsbanken och trodde att
hon tyckte uppgiften var för svår.
       Det måste ju krävas mod om man mular våren med snö.
       I filmen jagar hon det gamla i det nya men misslyckas och minnen
är mer knark än knark och nostalgi som ger prov på att det går att
hitta det gamla i det nya:
       Innan snön föll var det helg och återträff med min gamla låg- och
mellanstadieklass och kusin och jag gick i samma klass och vi tycker om
att prata med varandra. Mest om film. Lite om annat också. Vi satt hos
kompis innan middag, innan klasskamratsträffar och pratade om minnen som bygger på vår längtande längtan efter oslagbara barndomar.
      Kusin mindes hur hans yngre upplaga tyckte om speciell flicka. Så
han ringde runt till sina tjejvänner för att de skulle umgås med den
flickan och sen skulle alla umgås och sen skulle omtyckta flickan tycka
om honom och sen skulle livet levas lyckligt av omtyckare.
       Han fick efter rundringningar och påringningar en eller två
tjejkompisar att umgås med henne och honom och det var kul ett tag men
sedan hände annat. Kanske att mopeder kom in i bilden. Jag vet inte
exakta vad som hände. Så. Låt stå: Annat. Ordet är innebördslöst tomt
eller kanske hellre överlastat överfullt med det ofattbart diffusa i
dess vida inklusion av vad som helst förutom det specifika umgänget med
den specifika flickan.
       Kusin åkte iväg på sin moped och flicka blev kvar. Med två nya
vänner. Och 13 år senare är bestående vänskap levande aktuell.
       Med sin berättelse ville kusin visa det stora i det lilla, hur
små händelser får tjockaste konsekvenserna. Många effekter av ens sätt
att vara eller t o m tänka märker man aldrig av trots att allting vi gör
blir en ring som blir ringar på vattenytor och det är en märklig
upplevelse när man ser sin 13-åriga ring fungera som ett vänskapsband
runt tre människor.
       När jag gick på lågstadiet tvingade en i mitt tycke sträng
fröken mig att äta upp korvstroganoff med ris som hon hade geggat
ihop som en lerklump på tallriken om jag ville gå ut och spela bandy
fotboll kula. Efter det kunde jag inte äta ”hopblandad” mat på tio
år.
        Hur ser nån av alla era ringar ut?

Från Predi bokförlag:

     "Jag har nu läst igenom dina manus och ditt berättande är intressant. Din insiktsfullhet i människans inre är beundransvärd men tyvärr räcker inte det på vårt förlag. Vi fann inte det där lilla extra och måste tyvärr därför tacka nej."

      Snart är ett nytt kärlekspepprat manus redo att förlösas och se ljus och mörker och det återstår att se om det hamnar i pappershögar som jag gömmer i kartonger och skrivbordslådor för att lilla extra fatts eller om större saker fattas eller om det hittar någon stolt plats på en bokhylla.

Tittar ut genom systers smutsiga årstafönster och uppåtblickande ögon av blått märke möter smutsigare åldrande betongklumpar som onaturligt skjuter upp i höjden. Arkitekturens fuckfingrar. Panorerar och låter ögonen förflytta sig till litet bebisliv med bullkinder, lyckliga leenden och frågande ögon och kontrasten är total.

     Livlöshet.

     En annan kontrast kunde sörmlands tidningsläsare notera i onsdagens eller torsdagens upplaga. USA - ni vet det där stora landet: tänk på dess storlek, volym, makt, invånarantal och andra oväsentliga väsentligheter - har bjudit in Anita (fingerat namn) till politikernas finaste kuksugarrum för att diskutera mottagandet av irakier. Detta på basis av att Södertälje har tagit emot fler flyktingar ifrån irak än vad hela usa har gjort. Det är värt att skänka några tankar.

    Amerika.

    Ytterligare en märkbar kontrast var idag på jobbet när jag skulle åka iväg och representera på en invigning av en folkhögskola för i huvudsak döva personer i den där vår huvudstad. Jag klev in i nya fina lokaler och möttes av ett myller av tecknande människor och det var som om vi bytte roller i den byggnaden och jag fick stå och gräva med händerna i byxfickorna medan alla andra vant gestikulerade. Och utanförskapet var ofrivilligt påtagligt och det kändes på ett sätt lättare och på ett sätt inte när jag gick ut till den världen där jag är innanför.

     Utanför.

     Till slut kom en kvinna fram och vi pratade en lång stund. Hon var invigningens underhållning och jag frågade men hon ville kunde inte riktigt beskriva med ljudande ord vad det var hon skulle göra och jag skulle vänta och sen se och förstå. Och när hon klev upp på scenen uppenbarades ytterligare en kontrast till den tragiska schlageraktiga föreställningen jag har av vad underhållning och artisteri är. Hon dansade rytmiskt till kända låtar för att alla döva skulle få en känsla av takten och sedan tecknade hon texten med mjuka rörelser och med teatraliska ansiktsuttryck och min defintion av underhållningen reviderades och jag förstod att ord inte kan förklarar för andra att förstå.

      Det var oväntat härligt att tycka om ett uppträdande som jag inte ens visste fanns och det kändes ännu bättre att se publiken bli uppslukade av framträdandet och att någon som väljer att satsa på en sån viktig grej får möjlighet att göra det. Tänk att ha levt ett liv i dövhet och sen helt plötsligt står en skicklig artist på scenen som man kan förlika sig med och världens vidgades med två centimeter för alla oss som var där.

david - har en kontrasrik dag.

Jag märker att jag sen en tid tillbaka skriver inlägg i gråare nyans men
det ska inte förstås som att jag fallit offer för bitterhet. Frånsett
undantaget för dagar sedan där bortprioriterande vänner prioriterades.
Det gråa är mer av ett avståndstagande än någonting annat. Jag tycker i
sanningens namn att ihållande bitterhet är vulgärt osmakligt. Så när jag skriver om avlastande kollegor är det en markering av
identifikation av något jag aldrig vill anamma likna vara närma mig. Det
är vad jag vill tro i varje fall.

     Inläggen är promenader i skogar där jag berättar högljutt om
farorna; skogstrollen, rödluvevargen och blåkullehäxor. Noterar passerar
distanserar. Det brukar alltid vara så i fablernas världar – att det
goda finns i närheten av det onda (eller om det är tvärtom med ondskan
som en svartsjuk tvillingsyster) – och även i verkliga världar. Först
när man kan se det dåliga och ta avstånd ifrån det blir det möjligt att
till fullo se det goda och välkomna det. 
     Apropå gott och ont/optimist och pessimist kom jag att tänka på
följande anekdot:
     På ett dagis lade personalen fram en massafint inslagna paket i
ett rum och tog sen in en liten pojke till rummet. Han ryggade undan och
sa ”med så här mycket paket i rummet måste det vara något lurt i
görningen”.
     En annan dag fyllde personalen rummet med hästskit och hämtade in
en liten tjej. Hon blev alldeles lycklig och sa ”med så här mycket
hästskit i rummet måste det finnas en häst i närheten.”
     Lurar jag mig själv?
     Går det att beskriva skogstroll utan att bli förknippat med ett.
Går det att spotta gråhet utan att själva få kvar färg i munnen.
      Kanske.
      Hur många gånger bedrar jag inte mig själv på en dag för att må
bättre, vara starkare, tro större? Otaliga är fingrarna jag räknar.
Världsbilderna jag har. Visionerna. Människosynen. Jag vet att
ingenting av allting är fullständigt av sig självt utan att figurerna
endast blir färdiggjorda av godtycklig subjektivitet.
      Det finns filosofer som tror på solipsism som innebär att man
tror att det enda som existerar är det egna medvetandet. Ingeting annat.
Ett medvetande. Det är det som skapar upplevelserna miljöerna
människorna känslorna sinnena.
      Kanske är det ett uns av denna extrema hållning jag snor åt mig
när jag pratar i akademiska termer om godtycklig subjektivitet. Det
jag själv hittar på.
      Hur färdigt är i så fall det som omger mig?
      Det enda som syns på teckningen är en mörk ögonfrans och jag vet
redan vem det är. Det är Hasse Aro. Det måste vara Hasse Aro. Kan inte
vara någon annan än Hasse Aro.
      Eller?
      Jag minns en avlägsen diskussion med en vän om oändlighet. Han
trodde inte att rymden var oändlig för att ”så kunde det inte vara”,
oändligheten kändes antagligen ologisk. Ingen ände inget slut. Jag
visste inte för jag vet sällan och vet hellre inte alls än att lura mig
själv mer än absolut nödvändigt – vilket är ofta. Så jag sa att jag
trodde att rymden var oändlig men eftersom det blir för svårbemästrat
ofattbart vill vi kanske hellre se oändligheten som ändlig. Och så
skriver vi med skrivstil i våra hjärnor om hur världen ser ut och var
rymdar tvärstannar och upphör. Vad tar vid? En teckning av dagisbarnen på
Saffranet i Norrtälje? Ja, kanske för en och annan.
      Eller som när man pratar om död och ingen kan veta vad som väntar
men alla bygger teorier för att lugna oron. En fortsättning. En
uppföljning. En himmel. Vad som helst som är sobril för själen, som
passar för välmåendet, som gör oss glada.
       Jag gör det.
       Lurar mig själv att tro på någonting som kanske kanske är sant
mer troligt falskt och jag gör det för att förenkla tillvaron och jag
har gjort det så många gånger att det är svårt att skilja på sant och
falskt och är ´tror´ likställt med bergsäkert ´vet´ eller hur bygger man
egna världar att dela med andra om det bara är godtyckligt?
       Jag är inte Tony Richardsson-bitter för att jag inte vet hur
saker förhåller sig; om himlar kan trilla, om pojkvänner menar kärlek
när de inte säger jag älskar utan bara tafsar på fruset bröst, om
alla kvinnliga gudar mördats, om florans värld hade varit mer
lättbegriplig om Carl von Linné hade haft en annan hobby, om
solipsisterna har rätt.
        Jag är inte bitter för att jag lurar mig själv att svara utan
svaret för jag gör det med ödmjukhet om ofullständigheten. Lutar mig
tillbaka i vikarierande kontorsstolar och ser ut över människorna på
skolgården och försöker identifiera några skogstroll.

David - bedragen bedrägare bedräger bedragaren

När man får nytt jobb händer plötsligt en massa saker som man inte kan se förrän intrycken långsamt lägger sig på en vilande hög bakom ens klena ryggtavla. Vissa intryck har man bearbetat och låtit ta fäste på inre skjortbröst medan andra snällt har fått passera med nedböjd nacke ner till bottenskiktet av högen. Den där högen är visserligen meterhög och skuggar mig lätt och påminnande från sin position men jag vänder mig inte om. Första månaden är gjord och nybörjande intryck orkar jag inte med längre.

      Översättning: vissa saker skiter jag i att lära mig. Den så kallade sållningstaktiken.

     Nu när tillfällig blindhet kapitulerat för maktlystet seende börjar personal och gruppdynamik skådas ur helt andra vinklar. Jag tänkte nämna lite iakttaglser för att människor är intressanta och ett mitt exempel är hämtat från min många andras arbetsplatser. Och likheten kan vara skrämmande eller härlig beroende på vem man har att göra med.

     Nå väl.

     Jag ser vissa som tydligt markerar inpinkade revir och andra som välkomnande suddar ut sina gränser och alla skrivna oskrivna regler rubbas av nyanländ kurator som ännu inte vet sin plats. Min värld är platt och full av jämlikar och det rimmar givetvis illa med hierarkiska arbetsplatser där tillhörighet visar status och det är bara vissa som pratar med vissa och ovissa med ovissa.

      Ledningsgrupper, elevhälsor, administrationer, skoldelar med arbetslag, assistenter och grupperingarna är många och vem är du och vem är jag och levande charader.

     Och vad befriande skönt det är att slippa bry sig om det. Att inte skänka långa tankar om vem som gjorde vad varför eller därför och hur det än var då när jag inte ens visste att det här stället fanns och att Jonas har mer lön än Erik som har 300 kr mindre än Elin som har mer än Jonas och vem har mest då i en av alla livets olösliga ekvationer.

     Annars ser jag sådana som med lättnad lastar över arbete för att själva slippa och det är så skönt när någon annan får stå som ansvarig även om han/hon är sprillans ny och inte har fullaste kollen och det troligtvis kanske blir tokigt.

      ”Så länge jag har litet att göra”

      Några vakar finkänsligt och gör tillvaron lättare med pedagogisk ödmjukhet. De förklarar att personen ur världens största rörigaste bildgalleri har den här funktionen eller är styvpappa till den eleven eller är handläggare eller är kontaktperson eller nånting annat. Eller förklarar vad saker betyder när inget tycks betydda det jag tror att det betyder.

David - blåser upp en barabara från sin arb.plats

Jag brukar aldrig komma ihåg mina drömmar. Sover gott och djupt och tungt om nätterna och drömmar är glömda när morgnar vaknar.

     Jag minns min dröm från inatt:

     Nånstans i en avlägsen del av världen står det en man och en kvinna i ett översvämmat landskap. Jag har för mig att mannen har mustasch. Enkel och välansad. Annars är han inte utrustad med så mycket mer. Kulmage och urtvättade boxershorts i siden. Till utseende och karaktär påminner han om en östtysk när jag nu återskapar honom framför mig i mina tankar.

     Vattnet når honom till knäna.

     Kvinnan är till konturerna rund med tjocka lår som tar vid där gröna stövlar slutar och en tajt stor t-shirt spänner ursäktande över magen. Ansiktet utstrålar vänlighet och sårbarhet - kanske är det rädslan över farligt vatten som omger henne så fullständigt som visar sig i ögonens djup. Förutom det ansiktet bär på håller hennes händer två matkassar precis ovanför vattnets böljande yta.

     Det är bara dessa två personer. Och sen är det massor av vatten som breder ut sig förbi fjärran horisont. Kanske att det någonstans i närheten finns ett trähus med veranda. Typiskt amerikanskt. Söderaktigt. Ett träd, en björk, står nära mannen som efter ett tag lutar sig mot det medan han vänder sig emot kvinnan. De växlar ord. Jag vet inte vad som sägs. Kanske att det bara är tomma ord.

     Mannen släpper trädet och samtidigt sin vilande position, kvinnan tar ett ansträngt steg - det ser nästan ut som om hon sjunkit ner i kvicksandad dy så hårt jobbar hon för att förflytta sig några decimeter. Just när detta sker kommer en fisk. En stor gammelgädda.

     Jag är dåligt orienterad i fiskarnas värld och det kan mycket väl ha varit vilken sort som helst men just p g a min bristande kompetens borde det ha varit en gammelgädda. Hur skulle jag kunna föreställa mig sorter jag inte vet finns?

     Gäddan är argsint.

     Kan fiskar ens vara det? Tänk om de har samma känsloregister som oss människor. Tänk en deprimerad abbore. Eller en kåt flundra.

     Hur som helst sprätter den stora gäddan omkring som om den har ont uppsåt. Den vill kvinnan illa. Jag vet att det är kvinnan gäddan vill åt för det är tydligt i drömmen trots att fisken är vid mannen ben. Det är då det mycket märkvärdiga händer i drömmen. Mannen försöker fånga gäddan genom att håva in den i boxershortsen(?!). Resåren töjs ut och han gör allt han kan för att fånga den stora fisken innanför linningen.

     Jag vaknar och allt känns verkligt och är verkligt och jag tänker att mannen måste vara tokig och är tokig. Vad skulle han göra och ännu viktigare vad skulle gäddan göra om den blivit infångad i ett par gamla slitna sidenkalsonger?

     Nån? Vem som helst? Vad betyder drömmen?

Helgen har gått och jag spenderade timmar på lokal där människor letade
efter trevligheter i botten av ölskummande glas eller i främmande
människors halsar och jag vet inte om de fann vad de sökte eller de
sökte sig själva till tillstånd där trevligheten slutar existera och
jakten automatiskt upphör. En del behärskar spriten och några behärskas
av spriten och när alla möts i dunkel och dunket kan allt hända och allt
händer.
     Alkohol.
     Mitt första minne av alkohol är när nakna släktfötter sprang fort
genom skogsdungar och bostadskvarter för mannen hade druckit för mycket
för länge för ofta och gevär kom fram och riktades i fel riktningar och
t-shirtklädd kvinnas upprördhet talar om att barn är kvar där gevär är.
Pappor samlar ihop sig och åker dit. Pappor kommer tillbaka med barnen.
Vi ligger sen allesammans i soffa och ser 80-talsteve och filmen heter verklighetsopassande
stand-by me för det blev inte han hon stående vid varandra.

      Alkohol splittrade familj som granat.

      En kompis har en pappa som drack varje dag för (ett glas) vin är bra för magen och om röda vita vinet är slut finns andra flaskor i barskåp med ungefär samma innehåll och till slut var det inte så noga. Vinet vidgade strupen och sen rann allt ner. Vanor och beroenden är svåra att hejda och kräver så förbannat jävla mycket och ibland är det skönt att bara göra det enkla bekväma. Han lämnade jobb. Lämnade fru. Lämnade stad. Och kvar blev undrande sonen med stora fickor fulla av frågetecken.

       Alkohol snattade farsa som smygande tjuv.

       Jag jobbar på boende där öl är vatten för härdade missbrukare. I somras satt en man på en bänk och tänkte tankar om fjärran döttrar som han haft i tidigare liv, om jobb han haft och trivts med, om egen lägenhet, om allt som kunde varit men aldrig blev och sen föll han framstupa. Landade med ansiktet i gruset utan att ens vara nära att ta emot sig med amar händer vad som helst. Hans ansikte var sårigt sista gången jag såg honom på sjukhuset. (läs tidigare inlägg: http://vardagsemigrationen.bloggagratis.se/2007/08/11/229108-nara-doden-upplevelse/)

       Alkohol dödade en man som snara runt halsen.

David - tror aldrig 3-0 underläget kan vändas