Imorse framför fängelsefrukost, en knäckemacka och ett glas juice, bläddrade jag igenom SN. Det går rätt fort att avverka morgontidningen när ögonen bara har vaknat lite grann och hjärnan är en värre slowstarter. Hur som helst hade baksidan av tidningen dammat av och gett plats åt klassikern "Män kör bil sämre än kvinnor".

    Egentligen bryr jag mig inte ett dugg om det ämnet i sig. Det är tråkigt med brummande bilar. Ändå tänkte jag nämna det som en återkoppling till det jag skrev om för nån dag sen; om hur statistik ibland inte betyder någoting, den är utan signifikans, men ändå obekymmrat används som tungvägande argument.

     "Män kör bil sämre än kvinnor"-artikeln underbyggs av ett antal olycksfall i trafiken. Nånstans över 300. Utifrån antalet olycker har man sedan räknat ut hur många kvinnor repsektive män som förorsakat dessa. Männen hade varit inblandade i en majoritet av fallen. Det var alltså grundstenarna för rubriken för påståendet för sanningen.

     Låter det relevant och trovärdigt?

     Borde inte variabeln med antal körda mil/körtid åtminstone vara inkluderad?

      Nu släpper jag siffror för ett tag för jag är matematiskt inkompetent eller impotent - det är så avtändande tråkigt.

      I stad där jag bor finns ganska många hemlösa, betydligt fler än man kan tro. Jag tänker på dem när jag tittar ut genom fönstret och beskådar ett snööverfall. Många av männen och kvinnorna människorna kommer gå ur tiden när snöflingorna inte blir uppvärmt slask på marken längre utan ersätts av isande kyla i ljusblå outfit som sprider sig som napalm över tak- golv- och vägglösa.

       Staden kan dock stolt husera med ett härbärge. Härbärget huserar dock i sin tur med blygsamma 2 rum. För att få en av platserna måste rummen intas innan klockan 21 och först till kvarn är det som gäller. Ingen som är påverkad får övernatta i rummen.

       Det är vad kommunen samhället medmänniskorna erbjuder den utslagna trion som mina ögon möter tidig otta när jag är på väg till jobb. De har övernattat i en av stadens få offentliga toaletter och är på väg ut till mardrömmen som väntar på att ta över när sömnen tar slut.

       3 vuxna kroppar har under natten trängts bland klottrade väggar, fläckigt golv som stinker urin efter alla toalettmissande strålar och kalla grader. Innan utbytande Godnatt till varandra delade de på ölburkar och haschcigarett för att undkomma tillvarons trasigheter och stunden de befinner sig i. Sen la de sig tätt tätt med armar om varandras ölmagar och med kassar innehållande alla deras ägodelar som huvudkuddar.

        När jag möter trion på morgonen välkomnas de av en ny dag och efter den kommer nya napalmdroppande nätter att överleva i skyddsrum trappuppgångar toaletter varsomhelst.

       Jag ser snön falla och tittar på termometer.

Förra veckan kunde man läsa i tidningarna om en läkarstuderande som i sitt yngre liv hade begått ett mord. Han hade suttit av sitt straff och när han kom ut påbörjade han utbildningen som skulle ta honom till ett liv fjärran från fängelsetillvaro. Varför det blev en nyhet berodde på ett förslag uppifrån om att alla studerande i framtiden kan komma att behöva redogöra för sin bakgrund. Bifoga papper från belastningsregistret eller nått. Mannen skulle då aldrig kunna bli anställd som läkare.

    Tankarna tapetserades efter läsningen med frågor om huruvida det finns någon verklig soning för sina brott sina illgärningar sina synder sina misstag sitt förflutna?

    Det är frågeställning som är lätt att fastna och hänga kvar i ett tag. Jag gör det nu och jag gjorde det för ett fåtal år sedan när jag gick en filmkurs på universitet och hade i uppgift att anaylsera och skriva en essä om en film.

     Hyrde "The Woodsman" med en storspelande Kevin Bacon i ledande bärande roll som pedofil. Satte på play.

     Det som flimrade förbi handlar i korta drag om Walter som avtjänat ett tolvårigt straff för att ha antastat små flickor och blir frisläppt. Han skaffar sig ett jobb, en lägenhet och går till en terapeut och hoppas att den nyvunna friheten ska flyta på smärtfritt. Men Walter upptäcker att livet utanför murarna är en ständig prövning. Dragningen till småflickor närvarar, han ser, vill ha och förföljer dem. Även när han skaffar en flickvän. Detta tär på Walter som vill bli "normal" och pussla ihop sitt liv. Denna tuffa kamp är röd tråd film igenom.

     Och filmen väcker många tankar som generar tyckande som generar bärande hörnstenar i samhället. Vad vi tycker ger alltid eko.

     I synnerhet sätts funderingarna i rullning när filmen är så pass provokativ som den är i flera avseenden, främst för att ett tungt ämne som pedofili kommer otäckt nära inpå tack vare sällsynt insatthet i problemet. Filmmakaren Nicole Kassel klär smidigt av myten om att förövare i sexualbrott är tydligt avvikande, både sexuellt och socialt. Och efter avklädnaden blottar sig socialt integrerade människor som är oerhört svåra att peka ut, och just den normaliteten gör problemet komplicerat.

     Det är enklare lättare skönare tryggare bättre när det bara är monster enstöringar psykopater som begår brott.

     Människan vill som bekant att att det mesta ska vara enkelt. Därför värjer vi oss ifrån det faktum att fruktansvärda brott kan ske mitt ibland oss, hos våra närmsta vänner eller i vår egen familj, av någon vi känner. Och problemt kan då fortsätta frodas under förklädnader - och går inte att komma till rätta med.

     Något som jag tycker är intressant med filmernas världar är likheterna med verkligheten. Mördaren och pedofilen möts från båda världarna men samma frågor ställs:

     Vilka rättigheter har de som begår fruktansvärda brott?

      Kan man verkligen sona alla typer av brott?

      Vilken hjälp och uppbackning bör förövare få av samhället?

    

Igår slog jag upp morgontidningen, sörmlands nyheter, och tillät mig provoceras av en insändare med rubriken "Om homoäktenskapet". Den handlade i stora drag om att rada upp fakta och statistik som förklarande orsak till varför homosexualiteten bör hållas utanför det kyrkligt kristna äktenskapet.

     Det är bra med åsikter och okej att tycka saker men då ska man inte kasta sönder glashuset med stenar man inte vet ett dugg om.

     Alla mina millimetrar tvingade mig att kolla upp påståendena med referenser till olika studier. Så idag har jag efter timvikarierande jobb underordnat mig den ordern.

     Först kollade jag vidbrett internet och sökte på källanvisningarna. Det första jag mötte i cybervärldsforum var nästan identiska insändare fast med olika avsändare. Likheten låg lite märkligt i att de alla använde exakt samma källor med exakt samma siffror och statistik. Insändarna stod segervissa med näve i sky, inget motstånd fanns i närheten för att bemötta "sanningarna".

     Sedan hittade jag en av fyra källor som tillsammans byggde grunden för varför det inte är okej att vara homosexuell och ingår äktenskap i kristi namn.

     Insändaren återges här i form av källangivelserna.

    1:a källan:

    "En studie från Holland visar att en genomsnittlig homosexuell kan avverka 22 relationer på ett år. När parterna väl är sammanvigda är utomäktenskapliga relationer dock tyvärr vida mer vanliga än i heterorelationer (2003 Dutch AIDS project)"

    2:a källan:

    "En svensk studie visar att "skilsmässor" i homorelationen är mycket hög, bland manliga 50 % högre än i heterorelationer. Kvinnliga partner "skiljde sig" 167 % mer. Tendensen att "skilja sig" höll i sig även om man hade barn (2004 Gunnar Andersson "Divorce-Risk Patterns in Same-Sex Marriges").

    Fotnot. Observera hur upprörd författaren är när han ska prata om homosexuella, som om de verkligen kan vara gifta och ingå äktenskap - lite att "hallå kan de inte bara ligga hemma och pilla på varandra i fred, det är ju ändå det enda dem tycker om", och använder citationstecken över skilsmässa, skiljde sig och skilja sig. Bara för att tydligt markera sin ståndpunkt. Som om den inte framgår ändå.

    Källa 3:

    "Siffran för emotionellt, fysiskt och sexuellt våld är 60,5 % mellan kvinnor och 37,5% mellan män, vilket är avsevärt högre än i hetrorelationer. Den genomsnittliga längden för homorelationer är dessutom endast 2-5 år (2007 Catherine Donovan "Comparing Love and Violence in Same Sex and Heterosexual relationships).

    Källa 4:

    "Troligen kommer prästerna dock inte få viga så många par. Studier från Kanada (och även USA) visar att endast 0,6 procent av de homosexuella lever i äktenskap eller registrerat partnerskap (2007 Statistics Canada´s "Family portrait").

    Därefter avslutas det hela med följande ord:

    "Enligt Jesu inträdespredikan ska vi "omvända oss, ty himmelriket är nära" (Matteus 4:17). Enligt prästerna verkar det vara Gud som ska omvända sig. Han har ju tydligt deklarerat sin ståndpunkt, både i Gamla och Nya testamentet."

    Min spontana reaktion efter att ha läst detta var en mängd frågetecken kring bakgrund avgränsningar urvalsförfarande samplestorlek metodologiskt tillvägagångssätt reliabilitet validitet, resultaten/studien bör förkastas om inte frågorna besvaras väl. Och inte minst undrade jag över det smått bisarra försöket att göra sexuell läggning till en kausal (orsak-verkan) förklaring till varför vissa inte klarar av att ingå äktenskap och därför inte heller bör få vigas i kyrkan.

    Vad gäller källa 1, som jag inte hittade nånstans, undrar jag först vad det centrala begreppet relation har för definition i detta sammanhang?

    Sedan undrar jag hur urvalet gick till? Av titeln på källan (Dutch AIDS project)  får man en känsla av att det kanske bara var homosexuella med HIV eller AIDS som har varit med i undersökningen och nu står mall som "genomsnittlig homosexuell", grövre generalisering får man leta länge efter, och bara därigenom blir snedfördelningen stor och siffran höjs. Siffran 22 är visserligen hög men vem ska döma vem och säga vilket antal som är normalt.

    Sen snabbskummade jag igenom källa 2, som undersökte faktiska äktenskap och skilsmässorisken i förhållande till sexuell läggning, och har följande att kommentera.

    Främst undrar jag hur ett fåtal homosexuella kan stå som representativa för en betydligt större grupp och sen jämföras med en stor heterosexuell grupp. Skillnader tenderar att spridas ut och på så sätt döljas i större grupper, avvikelser bakas in i medeltal. Varför inte fler homosexuella medverkar i undersökningen är för att insändaren snubblar på sig själv och faktiska äktenskap mellan samkönade inte accepteras av fler och då är det svårt att enas i giftermål och sen vara med i en undersökning av den här typen. Sampelstorlekarna visar på detta i och med att det i Sverige och Norge där undersökningen gjordes var på 2819 homosexuella att jämföra mot 470 000 heterosexuella.

     Hur dessa homosexuella har identifierats är för övrigt också rätt intressant. Det har skett genom s k snöbollsurval, vilket är när en respondent leder till en annan som leder till en tredje och så vidare. Urvalsmetodens erkända svaghet är smalheten i representationen (personerna som är med i studien är inte obundet slumpmässigt utvalda vilket är idealet) men det tycks inte spela någon roll i insändaren där den genomsnittliga homosexuella framställs i studien och han/hon är en illojal otrogen polygamist eller nått åt det hållet.    
      Det finns ett par andra relevanta punkter att ta fasta på trots att källa två redan uppvisar markanta brister.

      Varför skilsmässorisken skulle kunna tänkas vara större för homosexuella har ingenting med kärleken till en av samma kön att göra. Det finns inga belägg för det påståendet. Då tycker jag att det finns fler goda skäl att tro att det snarare kan tänka sig bero på eventuell stress över att vara en avvikare från envåldshärskande heteronormativitet som kan vara en svårhanterlig influens i ett äktenskap. Bara för att man är bög eller flata lever man med risken att åka på stryk på stan när man håller hand eller på skolgård när man pussar förälskelse eller så får man höra hur oduglig man är på att vårda förhållande/äktenskap i tidningsinsändare eller så får man höra på teve om nya hatbrott mot homosexuella i baltiska länder.

      I studien står också att läsa att gifta heterosexuella i större utsträckning har barn än homosexuella partners. En sådan sak har stor betydelse för om man stannar i en relation eller inte när det går tungt på kärleksfronten. Författarna av studien skriver t ex, vilket insändaren nonchalerar – han har bara plockat ut det som överensstämmer med hans fördomar och tycke, att ett test visar att risken ”of divorce of gay partnerships tends to disappear when the comparison is based on childless couples”.

       Den tredje källan hittar jag inte heller nånstans men procentsatserna som lyfts fram säger ingenting när man inte vet något mer. Det behövs en kontext varifrån den är tagen, viktigast av allt att få tillgång till är givetvis hur många som deltog i studien 7, 18, 29, 82? Som alla förstår spelar det en vital roll i huruvida % är värda någonting. Och som jag skrivit tidigare är statistik lika lätt att manipulera som det är att klippa naglarna.

        Även om fallet mot all förmodan skulle stämma tror jag att män i heterosexuella relationer står för emotionellt, fysiskt och sexuellt våld i samma eller till och med en ännu högre utsträckning.

       Den fjärde källan är ett tacksamt självmål, igen. Det säger sig självt att ingen gifter sig om den här typen av insändare och åsikter serveras på morgonen förmiddagen eftermiddagen kvällen natten.

 

David - vill att insändarna sänker näve

Eftersom en del människor är omättligt nyfikna till sin karaktär och jag har skrivit om mitt försök att nästla mig in på arbetsplats kan jag med en smula nedsänkta mungipor meddela att tjänsten tillsattes av annan sökande.

    Det hade gått en långsam väntande månad innan jag i måndags ringde och frågade hur det gick med tillsättningen av tjänsten eftersom telefoner varit svalt döda och beslutsamheten uppenbarligen hade kollpsat. En harkling och "jo, det går bra, vi tillsatte tjänsten i torsdags och jag sa då åt vår registrator att mejla er andra."

     Snyggt och värdigt.

     Jag och tre andra var på individuella tvåtimmarsintervjuer och grillades svettiga och vek oss ut och in i jakt på uppriktiga förnuftiga snabbtänka genomtänkta svar och för att blotta våra allra bästa sidor. Man känner sig för övrigt som en reklamskylt på en bondgård när man sitter och slänger slogans om sig själv i ansiktet på neutralitet personifierad. För övrigt har jag ett växande agg emot kommersialism så komforten var värre än i trång tvådörrad fiat.

     En av oss får i alla fall min gratulation för tjänsten. Jag vet vem hon är och hon är bra och hon besegrade mig och jag tar det. Det är inga konstigheter. Ibland vinner man ibland förlorar man ibland blir det oavgjort ibland gör man mål ibland inte.

     Vad jag själv hade tyckt om att få och som jag nu hade omnämnt som snyggt och värdigt på riktigt, utan ironiska undertoner, hade varit ett treminuters telefonsamtal med handslagande tack för god match med rent spel, du förlorade med 3-1 eller nått åt det hållet.

     Det där mejlet med jag-orkar-inte-prata-med-nån-som-sökt-jobb-hos-oss rubrik har ännu inte dykt upp. Registratorn kanske missade den där snabbeln i e-postadressen.

     Men nu vet jag. Jag förlorade med 4-2 i en jämn match med rättvis vinnare.

       

Det är inte första eller sista gången gamla män eller kvinnor blir kränkta förödmjukade nerknuffade av obarmhärtiga ligister som förstör vardagar som om hela tillvaron var gjord av stryktåliga legobitar. Jag kan inte låta bli att förvånas över skeva uppfattningar och världsbilder skissade med leksakskritor.

     Senast jag skrev om ett överfall på den äldre generationen var den 9/19 och handlade om min morfar. Läs gärna: http://vardagsemigrationen.bloggagratis.se/2007/09/19/279623-pojkar-blir-man-blir-morfadrar/

     I gårdagen innan gårdagen var det min morfars syster och hennes mans (o)tur. Båda är bra bitar över 90 strecket. Han fyller med ansträngning och koncentration i 95 siffror när han uppger ålder på vårdcentralar han besöker allt oftare. Ålderdomen han bär runt på är besvärlig och klumpig som ett 720 liters akvarium som ska förflyttas från andra våningen i ett trappigt hus till nytt boende.

     För två dagar sen gav de sig ut på stan med sikte mot opersonlig stormarknad för att kylen behövde uppdateras och för att benen inte skulle stelna till. Två rollatorer bredvid varandra, ett vackert uttryck för livslång kärlek, breder ut sig på gatorna när de lämnar sin port.

     Snart möter de ett gäng med grabbar som tycker att vingligt slitna ben och sjuka hjärtan och allt vad det är inte är tillräckliga skäl för att man ska breda ut sig på gatan. Man ska väja när grabbarna kommer. Förstått? De är alla Mosesar och alla andra ska underordna sig till ett hav som delar sig.

      Eftersom 95- åriga Gösta håller starrig blick stadigt i backen och inte ser särskilt bra råkar han stötta in i en av killarna.

      En sekund senare har han inte blicken i backen längre. Han ser ingenting alls. Det är svart. Allt är borta. Den hårda knuffen och smällen när han landar på asfalten gör att han tuppar av.

       Killarna skrattar och går vidare. En legobit i golvet. Vem bryr sig?

       Igår var Gösta fortfarande så rädd att han tuppade av mitt på dan.

      

Jag är uppfödd med hiphopiga beats och nastradamus whiskeyröst och rännstenspoetiska textrader och händer i luften och veva dem som om man inte bryr sig och säckiga pösigheter.

    Rap föddes fyra år före mig i fattigdomens kvarter i New York. Bara en sån sak: född och uppfostrad på bortglömda vaggande bakgårdar i pulserande storstad. Däri ligger antagligen en förklaring till att rap ständigt får skaka hand med omdömen som likformad ensidig och pratig. Den är enkel till sin natur, men det enkla är en chimär en synvilla en täckmantel. Det är hur man säger vad när och varför i vilka sammanhang som komplexa framställningar blir till enkla låtar.

    Jag skriver i allmänna termer medveten om dess felaktighet. Undantagen är som i alla musikgenrer regel och mångfald är regelns bästa kompis. Men jag skriver allmänt först och främst på grund av slöhet och därefter för att fördomarna om hiphop är generaliserande och motförsvaret gör sig bäst i samma form.

    1978 spelade dj:s på stora fester och började i liten skala rapa fram enkla fraser och meddelanden medan vinyllåtarnas sista trumslag bearbetades med fingerfärdigheter så att beatsen upprepades och blev längre och längre.

    Den största orsaken till att rapen tog fäste sägs vara att dj:s ville börja medla mellan rivalisernade gäng som slogs mot varandra och istället försöka ena massorna och slåss mot störra problem. Mot överheter. Vilket skulle kunna tolkas som en motsvarighet till svensk facklig klasskamp. "Bara om vi är tillräckligt många med en enad röst kommer vi att kunna tala så högt och kraftfullt att vi blir lyssnade på".
    Eftersom jag hyser stora känslor för musiken och har skrivit en subjektivt vinklad socialpsykologisk uppsats om maskulinitet inom rap kan jag skriva många långa ord om detta. Men jag ska skriva om musik som påminner om samma förlossning och uppväxt som rap men som ändå är annan musik som gjordes av annan artist som har levt liv som liten sparv på stora scener.
    Fast innan fågelåskådning begär mina impulser att jag skriver ner en mästerlig text av den kloka harvardföreläsande rapfarbrorn Krs-one. Texten påminner om ett Jean-Paul Sartres citat som jag har läst på insidan av nån tjock filosofibok och som jag med möda har för mig löd så här: "hos alla människor finns en människa och hos varje människa finns alla människor":

      "This is not the first time I came to the planet
       But everytime I come, only a few could understand it
       I came as Isis, my words they tried to ban it
       I came as Moses, they couldn't follow my commandments
       I came as Solomon, to a people that was lost
       I came as Jesus, but they nailed me to a cross
       I came as Harriet Tubman, I put the truth to Sojourner
       Other times, I had to come as Nat Turner
       They tried to burn me, lynch me and starve me
       So I had to come back as Marcus Garvey, Bob Marley
       They tried to harm me, I used to be Malcolm X
       Now I'm on the planet as the one called KRS"
  
     Krs i all ära men en människa som levt liv som får mina ögonbryn att sitta lika högt som hennes målade motsvarigheter är Edith Piaf. Vilken otrolig kvinna. För två tre år sen var jag på Rikard Wolfs föreställning om "Den lilla sparven". Avskalat med brummande mansröst och berättelser om händelser i hennes liv drejade han fram en fascination och placerade den inuti mig. Den kommer alltid sitta kvar.
    Igår såg jag filmen La vie en rose och blev ånyo påmind.

    Vilken tacksam uppgift att göra film om liv som innehöll inget och precis allt. Det kan omöjligt bli dåligt om hantverkaren som sådan kan sitt yrke. Mitt betyg blir att hennes liv överträffar filmen, som givetvis är nödgad till en del bortprioriteringar och dessutom kan man inte i filmernas världar stanna upp i bildrutornas hastiga växlingar och begrunda vissa skeenden, men filmen är sorglig intressant och med musik man kapitulerar inför och älskar om man vet hennes bakgrund.

       Non, je ne regrette rien är tyngre än vad all rap någonsin har varit.

       Respekt. 

David - tipsar om fåglar

    

Innan jag ska skriva det jag ska skriva ägnar jag generösa tankar åt barndomens vän.

    Förr bodde vi på samma gata och delade samma nötta läderfotboll och smashballställning och dagmamma och skola. Nu för tiden befinner han sig bland människomyller i europeisk huvudstad och dricker öl rödvin och sprit tills nätter inte längre är nätter. Vaknar bakfull och med olycklig kärlek i mager bröstkorg över all förlorad skönhet.

     Han sträcker sig efter glas som tålmodigt väntat vid hans sida under sömnen och låter vatten skölja undan torrheten i gommen. Sväljer klunk efter klunk efter klunk tills inga droppar kan gömma sig på botten.

    Han ställer tillbaka glaset på sängbordet och börjar genom ångorna från gårdagen vagt minnas hur han vandrade längs dåligt upplysta husfasader på mörka trottoarer med förfestande öl i berusad näve och han minns hur han smet ner till första bästa ölserverande källarlokal där han strödde vackra engelska strofer omkring sig. Han var en sluddrig William Shakespeare, som hade irrat sig tillbaka genom tid och rum och död. Ingen förstod storheten. Varken i orden eller i honom. Stroferna mötte inget gehör och föll som rena vita snöflingor ner till pubens lortiga golv och bildade union med fotavtryck, spottloskor och utspillda drinkar.

    Jag tror inte bilden ovan är helt korrekt. Det är bara den föreställning jag har. Och jag när den av anledningen att jag inte vet någon människa som är så mycket poesi i sitt sätt att vara som min vän.

    Och apropå poetisk kärlek erinrade jag mig en kärlekshistoria som är mer än en kärlekshistoria för ett par dagar sen. Sedan dagen jag läste om den har den etsat sig fast i min fascination. Egentligen är det bara en dialog ur pjäsen ”M Butterfly” av David Henry Hwang. ”Egentligen är det bara en dialog”, ursäkta min tafatthet – det är betydligt mer än en simpel dialog. Den visar hur små ord med stort mod och uppkäftighet kan ge sig på stora begrepp och ställa allt på sin spets. Jag låter dialogen tala för sig själv.

    Först en nödvändig kontext:

    Pjäsen bygger på den ”sanna” händelsen där en fransk diplomat, Bernard Boursicot, stationerad i Kina blir förälskad i en skådespelare från Pekingoperan, Shi Pei Pu, och de har en relation i 20 år. Allt får ett tvärt slut när Bernard 1986 blir dömd till 6 års fängelse för spionage. Då får han också reda på att Shi Pei Pu är en man och inte en kvinna. I 20 års tid har han trott att Shi är en kvinna.

    Om man vill sätta sig in i hur det är möjligt med detta genusmissförstånd kan man bläddra fram till sidan 139 i boken ”Queerfeministisk agenda” av Tiina Rosenberg. Det är ur den bokens sköte hela detta inlägg blev till.

    Första gången Bernard hade sett Shi var på operan. Iklädd kvinnokläder gestaltande en kvinnoroll, och eftersom det i väst är regel att kvinnor spelar kvinnor och män spelar män visste Bernard inte att kulturer kan bedra de ovetande. Pekingoperans alla roller spelades av män. Bernard såg en kvinna på scenen och blev förälskad i en man.

    Av detta och med sneglingar mot, och partier tagna ur, Puccinis opera ”Madame Butterfly” skapade David Henry Hwang en pjäs kallad ”M Butterfly” med karaktärerna René Gallimard som den franska diplomaten och Song Liling som hans kärlek.

    Dialogen.

    Vi kommer in i dialogen när Gallimard för första gången träffar Song, efter ett framträdande, och precis har berömt Song för sin övertygande rollinsats som en japanska:

    Song

    Övertygande? Som en japanska? Japaner använde tusentals av våra medborgare för medicinska experiment under kriget, vet du? Men jag förmodar att du inte förstår ironin i det hela.

    Gallimard

    /…/ Men det är en vacker berättelse.

    Song

    Ja, för en västerlänning.

    Gallimard

    Förlåt mig?

    Song

    Det är en av era älsklingsfantasier, inte sant? En undergiven österländsk kvinna och en grym vit man.

    Gallimard

    Men jag menade inte…

    Song    

    Försök se ur detta perspektiv: vad skulle du säga om en blond collegeskönhet skulle förälska sig i en kort japansk affärsman? Han skulle behandla henne illa, för att sedan vara bortrest i tre år. Under tiden skulle hon tillbe hans porträtt och avstå från ett äktenskapsanbud från en ung Kennedy. När det sedan skulle visa sig att han gift om sig skulle hon ta livet av sig (vilket är handlingen ur Puccinis ”Madame Butterfly”, min anm.). Nå, jag förmodar att du skulle betrakta denna flicka som sinnessvag, inte sant? Men när det rör sig om en österländsk kvinna betraktar du det som något vackert.

    Vi hoppar rejält i handlingen och kommer in i dialogen igen när Song har visat sig som man för Gallimard.

    Gallimard

    Jag ber. Detta är onödigt. Jag vet vad du är.

    Song

    Gör du? Vad är jag då?

    Gallimard

    En – en man.

    Song

    Du tror inte riktigt på det. /…/

    Gallimard

    Titta på dig! Du är en man! (Han börjar skratta)

    Song

    Jag förstår inte vad som kan vara så roligt.

    Gallimard

    ”Jag förstår inte!” Jag menar att du aldrig hade mycket sinne för humor, inte sant? Jag kan inte låta bli att tänka att jag slösat så mycket tid bara på en man!

    Song

    Vänta. Jag är inte ”bara en man”. /…/ Jag är inte bara någon man.

    Gallimard

    Tala om då vad du är? /…/

    Song

    Jag är din Butterfly. Under alla klänningar, under allting var det alltid jag. Öppna dina ögon och erkänn att du avgudar mig.

    Gallimard

    Du som visste allt om mina innersta önskningar – hur kunde du, av alla människor, göra ett sådant misstag?

    Song

    Vad?

    Gallimard

    Du visade mig ditt sanna jag, medan allt jag älskade var en lögn. En perfekt lögn som du tillät falla på marken – och nu är den gammal och solkig.

    Song

    Så – du älskade mig alltså aldrig på riktigt? Bara när jag spelade rollen?

Toner av vemod passerar trassigt slapp trumhinna. Det är The Perishers som sjunger in sin engelska text i hörselgångarna: "om allting är likadant imorgon när jag vaknar ger jag upp. Om ingenting har ändrats ger jag mig av."

     Tänk om det var så lätt. Att allting inte var just allting, i global mening -man kanske förstår vad jag menar längre fram, utan att det bara var en baksida full med plommonträd som man med lätta ben kunde fly ifrån.

     Medan mina öron är upptagna på musicerande håll tar blå ögon med mig till fiendeland.

     Kapitalismens hjärta.

     Jag läser överintellektuella termer om ekonomi; jag som slet sönder mitt röda hår i förtvivlan, som matadoren i tjuren ferdinand på julafton, vid blotta åsynen av matteböcker i skolan. Ingen tvekan om att mina ögon har tagit mig in i fientligt område. Eller liknelsen kanske gör sig bättre i en annan form. Denna utflykt känns precis som när man var liten och gav sig in på främmande tomter för att plocka otillåten frukt.

     "Dessa baksidor känner jag inte till."

     "Nån kan se mig!"

     "Äh, skit samma, lika bra att palla så mycket frukt jag bara kan."

     Jag har vid tidgare inlägg förklarat min ståndpunkt. Som kan verka som en bakgrund till varför jag inte hejdar mig i min okunskap inom detta område. Ståndpunkten lyder att när livets nav blir pengar sätts ekonomisk vinning före människor och det urholkar medmänskliga värden. Och egoism och kapitalinnehav blir obestridda herrar i dyra kostymer på täppan. Korrigering: täpporna.

     Känns följande exemplifierande påståenden igen?

     a) Vi tjänar hellre pengar än reglerar koldioxidutsläpp för att rädda miljön och jordklotet (se t ex Al Gores "En obeväm sanning").

     b) Vi tjänar hellre pengar på olja än tjänar/räddar liv genom att ge oss in i storskaliga krig. (se dagliga nyhetsrapporteringar från Irak)

     c) Vi tjänar hellre pengar på privatiseringar än att bygga på välfärdssytem. Vilket naturligtvis gynnar herrarna på täppan (se valet av den nya regeringen som ett ex.).

     d) Vi tjänar hellre mycket pengar till egen ficka än att sprida utdelningen till fler än en person (se fallskärmshoppare som Percy Barnevik och big shots i sv. näringsliv).

     e) Vi tjänar hellre pengar än att investera i familj och vänner (se gammal artikelserie i DN om hur man ska få tiden att räcka till).

     f) Vi tjänar hellre pengar och blir utbrända på kuppen än att lyssna på den egna kroppens signaler (se faktumet att vi är "världens sjukaste land med världens bästa sjukvård" Jörgen Oom).

     Listan kan givetvis göras längre men illustrationen syftar till att visa hur pengaåtrån genomsyrar alla nivåer. Jordklot. Världsdel/Land. Samhälle/struktur. Företag. Familj/Vänner. individ.

     För all del - man behöver inte hålla med. Det här är inte sanningen. Det är bara mitt sätt att se på något så oöversiktligt stort som vår tids ekonomi och dess konsekvenser.

     När jag sitter med bok i frusna händer och försöker förstå mig på dessa termer får jag en bild på näthinnan. Det brukar ju bli så när man läser.

     Det jag framkallar är en stor bondgård med klassisk svensk falurödfärg längs stickiga träplankor som ramar om innehållet. Vita knutar förstås. Ängar, fält och hästhagar tätt intill de vilda djurens skog. Och så några meter från ladugårdens främre kortsida står en vulgär reklampelare, som ett fuckfinger i idyllen eller som en svordomsharang i kyrkan under högmässan.

     Från bilvägen, varifrån jag sett skylten, ser man att det är ett telefonbolag som "ser till at du och dina vänner håller kontakt".

     Jag torkar av mig spottloskan med baksidan av handen.

     Just varumärkeslansering, nu blir det marknadsföringkunskap 2 p, som är företagandets a och o och säkert mer därtill visar hur profit går före allting annat idag. Så här nånting:

      I dagens ekonomisamhälle har storföretagen förstått att det mest väsentliga för att dra in storkovan är att satsa på varumärkets image. Produktionen kommer betydligt längre ner på prioriteringslistan. Den här satsningen gör att produktionen till största del (eller helt - som t ex Tommy Hilfiger) läggs ut på entrepenad. Helst till länder, som sydostasien, där det görs billigt och utan att ifrågasättas.

     Där är arbetarna utan rättigheter och får knappt någon lön. En filipinsk 13 årig flicka kan ägna sitt liv åt att göra vinterjackor, vilka hon aldrig i hela sitt liv kommer bära, som ett exempel.

      Medan fattiga slavar, kolonialiserade av storföretag, sliter under förtärande förhållanden satsar kolonialisatörerna på marknadsföring. I arbetsrum med aircondition och bubbelvatten och kaffeautomat och dataskärm och headset och assistenter. Om nån undrade.

      På grund av den satsningen är inte en sko längre en sko - det är en livsstil. En tvål är inte en tvål - det är en mjukgörande ungdomskälla. Det är också därför man ibland kan se en reklamfilm utan att fokus är på produkten. Helheten produkten representerar är viktigare. Stilen, känslan, imagen.

      Och framförallt blir det så när företagen har en princip som säger att "vi måste synas". Den eggar varandra till mer och mer reklam och annorlunda marknadsföring. Kampen om utrymmena river ständigt nya barriärer, och var det slutar får stå kvar som en obesvarad fråga.

      Ser reklamskylten på bondgården igen.

      Så nära..

Ps. Det syns också i att storföretag sponsrar idrottslandslag. Vissa undersöknings- forskningsuppdrag sponsras också av företag. Till och med skolor finansieras av storföretag. Osv osv osv

     

David - hittar inte ut från baksidan