Hej. Igen.

Jag dammar nu officiellt av mina skrivfingrar och aktiverar dem genom lite knappande på bokstäver. Kanske landar det i en vettig begriplig helhet eller så vimsar jag runt i några meningar och lämnar frågetecken i eder bakre huvudregion. När allt kommer omkring är målet inte värdefullt, utan det är Karin Boyes resa som betyder allt. Jag tror på henne när hon skriver den poesin och jag anammar liknelsen.  

Gör den till min. Lite grann. För en stund.

Med backpackerväska på svaga axlar och ömma fotvandrarfötter ger jag mig av. Så här: 

Bara för att jag inte skriver särdeles ofta betyder det inte att jag emellanåt stannar upp i vardagens hysteriska framfart och placerar en händelse, ett möte, en tanke eller en människa i en tanke av sorten: "det här ska jag skriva ner några rader om". Sedan självdör den tanken lika fort som den uppstått och tangentbord hinner aldrig nudda fingrar eller om det är tvärtom och det blir liksom aldrig av.

Sedan den soliga gårdagen, numera lagd åt evig glömska, har dock en observation upptagit verksamheten kallad mig. Kanske kan den observationen ge måndagen den 6 april lite konstgjord andning. Jag var på besök på vårdcentral med besvärande knä som ständigt krånglar. När jag ska ta fram en miljövänlig cykelnyckel letar jag först i byxfickorna, hittar ingenting, och jobbar mig då uppåt. Till jackans fickor. Ingen nyckel där heller. Då letar jag mig inåt mot jackans innerficka. Och där ligger nyckeln.

Nu kanske någon undrar var det märkvärdiga kommer in? Eller kanske inte. Den Sherlock Holmes-liknande personlighetstypen har förstås redan uppmärksammat vad det här handlar om. Nämligen hur det är möjligt att ta fel fickor så många gånger innan nyckeln finner handen. Det är snudd på löjligt. Addera därtill att detta beteende upprepar sig varje dag flera gånger om dan. Att jag letar i fyra "felaktiga" fickor innan jag hittar den rätta.

Är jag ensam om detta? Vad är felet? Är det mig eller nyckeln eller fickorna det är fel på? Vad ska jag göra?

Tacksam för svar! 

 

Maria

7 april 2009 21:48

hahaha... jag bara chansade på att titta in här. vilken tur jag hade!

det där med nyckeln... ibland måste man testa olika "fickor" för att hitta "rätt".

KRAM

http://missingmary.bloggsida.se

 

syrran

17 april 2009 22:51

Det där är ju en sån där klassisk grej, liksom "varför hamnar alltid smörgåsen man tappar på golvet men smörsidan nedåt?" Finns det ingen forskning i detta? Är det månne vår högre skapande makt (om man nu tror på nått sånt) som vill roa sig i allt elände?

Hur som, kul att du dammat av tangentbordet och hittat hit igen!

Kram!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag var på Thomas Dilevas föreställning "Låt kärleken växa" i fredags. Det var en härlig upplevelse. Ingen är som han, alla är som han. Han sjöng vackraste sånger om mirakel som min sambo alltid gråter när hon hör och han sjöng med len röst. Han sade...

Det är väl nånstans okej att damma av tangentbordets hela alfabete när begäret andas allt högre och högre, flåsigare och flåsigare, ungefär som en telefonsexförsäljande dominatrix - om det nu finns sådana - med en undergiven övergiven kund på väg mot...

    Det får vara bra nu.

Kommer inte ihåg exakt när det stod i tidningarna, troligtvis var det förra veckan, jag vet bara att jag tänkte att jag skulle skriva några rader om det då men att tänka tankar är inte detsamma som att förverkliga dem.      Varför jag inte minns med...

Idag på det kurtorsjobbet där jag trivs som i ett svalkande bad en brännande julidag var det dags att säga hej då till elver jag arbetat med under den här terminen och som jag inte kommer träffa särskilt många gånger igen. Vi ska byta skolor, gå på b...