Hej. Igen.

Jag dammar nu officiellt av mina skrivfingrar och aktiverar dem genom lite knappande på bokstäver. Kanske landar det i en vettig begriplig helhet eller så vimsar jag runt i några meningar och lämnar frågetecken i eder bakre huvudregion. När allt kommer omkring är målet inte värdefullt, utan det är Karin Boyes resa som betyder allt. Jag tror på henne när hon skriver den poesin och jag anammar liknelsen.  

Gör den till min. Lite grann. För en stund.

Med backpackerväska på svaga axlar och ömma fotvandrarfötter ger jag mig av. Så här: 

Bara för att jag inte skriver särdeles ofta betyder det inte att jag emellanåt stannar upp i vardagens hysteriska framfart och placerar en händelse, ett möte, en tanke eller en människa i en tanke av sorten: "det här ska jag skriva ner några rader om". Sedan självdör den tanken lika fort som den uppstått och tangentbord hinner aldrig nudda fingrar eller om det är tvärtom och det blir liksom aldrig av.

Sedan den soliga gårdagen, numera lagd åt evig glömska, har dock en observation upptagit verksamheten kallad mig. Kanske kan den observationen ge måndagen den 6 april lite konstgjord andning. Jag var på besök på vårdcentral med besvärande knä som ständigt krånglar. När jag ska ta fram en miljövänlig cykelnyckel letar jag först i byxfickorna, hittar ingenting, och jobbar mig då uppåt. Till jackans fickor. Ingen nyckel där heller. Då letar jag mig inåt mot jackans innerficka. Och där ligger nyckeln.

Nu kanske någon undrar var det märkvärdiga kommer in? Eller kanske inte. Den Sherlock Holmes-liknande personlighetstypen har förstås redan uppmärksammat vad det här handlar om. Nämligen hur det är möjligt att ta fel fickor så många gånger innan nyckeln finner handen. Det är snudd på löjligt. Addera därtill att detta beteende upprepar sig varje dag flera gånger om dan. Att jag letar i fyra "felaktiga" fickor innan jag hittar den rätta.

Är jag ensam om detta? Vad är felet? Är det mig eller nyckeln eller fickorna det är fel på? Vad ska jag göra?

Tacksam för svar!