Direktlänk till inlägg 14 oktober 2008

Tillbaka, fet som en brajkaka

Av David - 14 oktober 2008 17:49

Det är väl nånstans okej att damma av tangentbordets hela alfabete när begäret andas allt högre och högre, flåsigare och flåsigare, ungefär som en telefonsexförsäljande dominatrix - om det nu finns sådana - med en undergiven övergiven kund på väg mot klimax på andra sidan sladdar trots att jag i princip är principfast och rent principiellt hade jag tänkt skita i det här. Om jag ska översätta ovanstående i kortare format blev jag sugen att skriva här igen. Och sen träffade jag pricken över i:et på moset för några höstvackra dagar sedan och tänkte att jag så verkligt gärna ville berätta om honom. För moset är en honom.

     Som om jag skulle behöva motivera mina ords återkomst?

     Han som jag nyss refererade till som mosig honom men numer säger han om var uppskattningsvis 48 år, hade en oattraktiv igelkottefrisyr - ni vet, korta spikar som sticker upp runt övre huvudets runda partier - och en bullig mage. Och kanske sörmlands största prilla snus under läppen. Kanske general. Just det, läpparna var röda också.

       Egentligen är det av föga intresse att utsmycka mannen med beskrivningar av hans yttre, då det är fullständigt irrelevant, det är hans inre värld som är vidkommande för fortsättningen men jag vill ha med ett finger i eventuella läsares mentala bilder av honom.

       Så jag kan ju lika gärna spä på lite. Han hade buskiga ögonbryn, stor näsa och...

      Vänta. Jag tar det från början.

      Jag cyklar i slowmotion från jobbet. För slowmotion är den enda hastighet jag känner till när det finns en ond sadel och två pedaler. Jag tror att jag tillhör den sällsynta skaran cyklister som blivit ifråncyklade av goda vänner på grund av långsamhet. Där och då fejsade jag moget faktum och lät ryggtavlor försvinna medan jag inhalerade några friska klunkar luft och lät tunga lår signalera ner till trötta fötter att trampa vidare. I min egen takt på min egen resa med eller utan ackompanjoner.

       Jag lämnar jobbet och arbetsdagen bakom mig och efter stillsamt cyklande kommer jag till bilvägar. På bilvägar åker brummande bilar. Den här gången är inget undantag så jag kör enligt instruktionsboken: titta lite åt vänster, lite åt höger, lite till åt det vänstra hållet och sen gör jag det ett varv till, vänster-höger-vänster, men bilarna slutar inte åka på den där vägen. Sekunder passerar, hjärna arbetar.

       Lösningen.

       Eftersom trottoaren är tom, naken på liv, cyklar jag i slowmotion över till andra änden där ett övergångsställe bor. Sträckan är kanske 30 meter. När jag är två meter ifrån övergångsställets början kommer Han.

       Han ställer sig härligt trotsigt mitt framför mig och min stillarullande cykel i vinrött, och det gör mig ingenting. Jag välkomnar denna man till min höst. Hej, vem är du främling. Så jag stannar den långsamma cykeln och möter artigt mannens blick med frågande min. Det visar sig vara en hemmasnickrad lagens ryttare, en man med förmågan att skilja rätten från felen. Och med den gåvan försöker Han skapa lite ordning i detta vilda kaos som en del kallar liv och andra helvete.

       - Vad håller du på med, du kan ju inte cykla på trottoaren, asförbannad Han.

       - Jag tänkte korsa vägen därborta men det var så många bilar och inget övergångsställe och eftersom det var tomt här på trottoaren tänkte jag bara rulla över och ta mig över vägen här, jag pekar, illustrerar och försöker motivera. (Varför motiverar jag hela tiden?)

        - Vart är Nyköping på väg egentligen?, ruskar förtvivlat på spikarna, du som är så gammal borde fan veta bättre.

        - Äh, lägg av. Det är ju ingen stor grej.

        - Du, du är inte så jävla allmänbildad va?

        - Hörru, nu får du väl ändå ge dig.

        - Passa dig, annars får du en smäll.

        - Jaha, så det är inte okej att cykla på trottoaren men det är okej att slå till nån. Då förstår jag.

     



 
 
Ingen bild

Norrmann

15 oktober 2008 13:58

Yes! Han är tillbaks! Underbart!!

Fast jag tycker ändå det luktar lite dubbelmoral i just det här fallet, kära kusin... Du förespråkar civilkurage jämnt och ständigt och det var precis det han hade. Var ska man dra gränsen egentligen, du är ju tydligt medveten om att det var liiiite fel av dig i alla fall?

Att han hotade med spö orkar jag inte ta hänsyn till, du var ju en ohövlig sparvel som bröt mot lagen. LAGEN liksom, det går ju inte fattar du väl? :)

 
Ingen bild

David

15 oktober 2008 20:10

Tyckte du verkligen att mannen visade civilkurage? Då har du inga höga tankar om det begreppets innebörd. Eller ödmjukare - vi är oense i frågan.

Att säga åt en fredlig cyklist "att här går man minsan" är ju en vardagens petitess, och dessutom och än mer väsentligt tror jag inte att anarkin närmar sig på grund av att en öde trottoar plötsligt får en invånare. Civilisationen var inte hotad. Inte Han heller.

I min moralbok står det ingenting om att säga åt en cyklist, och jag skulle aldrig förespråka det, lika lite som jag säger åt fotgängare som går över bilvägar lite varstans när inga bilar är i närheten att gå åttinio meter till för det är precis där övergångsstället finns. Eller när en bilist parkerar två centimeter utanför p-rutan. Därmed inte sagt att jag sitter med rätt bok. Det är bara jag och en uppslagsbok.

Civilkurage? Moral?

Så i det avseendet som du tolkar min handling så uppvisar jag dubbelmoral. Men jag står jag gärna på torg och skramlar nycklar mot rasism, uttrycker mig offentligt i tidningar om samma sak, uppträder och ger ut mig och mina värderingar för allmän granskning, bloggar om åsikter och vardagsföreteelser fritt för vem som helst att kommentera, jag åker på stryk i främmande städer för att jag inte drar mig för att säga min mening. Och ja, det är så det står i min bok och det är mina värderingari orden civilkurage.

Någa säger till cyklister och några säger åt nån annan och några tredje ytterligare andra och alla har vi rätt.

I slutänden tyckte jag bara det var en skön historia från vardagen.

 
Ingen bild

Norrmann

16 oktober 2008 12:35

Jag tyckte också det var en skön historia, och inget mer.

Ironi är svårt i skrift. :)

 
Ingen bild

Maria

17 oktober 2008 21:32

Välkommen tillbaka min vän!
Jag tycker också det var en skön historia.
Vad är rätt, vad är fel??? =)
Ses på söndag! Kramkram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av David - 7 april 2009 18:03

Hej. Igen.   Jag dammar nu officiellt av mina skrivfingrar och aktiverar dem genom lite knappande på bokstäver. Kanske landar det i en vettig begriplig helhet eller så vimsar jag runt i några meningar och lämnar frågetecken i eder bakre huvudregion. ...

Av David - 20 oktober 2008 15:46

Jag var på Thomas Dilevas föreställning "Låt kärleken växa" i fredags. Det var en härlig upplevelse. Ingen är som han, alla är som han. Han sjöng vackraste sånger om mirakel som min sambo alltid gråter när hon hör och han sjöng med len röst. Han sade...

Av David - 13 juni 2008 10:12

    Det får vara bra nu.

Av David - 5 juni 2008 16:17

Kommer inte ihåg exakt när det stod i tidningarna, troligtvis var det förra veckan, jag vet bara att jag tänkte att jag skulle skriva några rader om det då men att tänka tankar är inte detsamma som att förverkliga dem.      Varför jag inte minns med...

Av David - 4 juni 2008 15:56

Idag på det kurtorsjobbet där jag trivs som i ett svalkande bad en brännande julidag var det dags att säga hej då till elver jag arbetat med under den här terminen och som jag inte kommer träffa särskilt många gånger igen. Vi ska byta skolor, gå på b...

Skapa flashcards