Jag var på Thomas Dilevas föreställning "Låt kärleken växa" i fredags. Det var en härlig upplevelse. Ingen är som han, alla är som han. Han sjöng vackraste sånger om mirakel som min sambo alltid gråter när hon hör och han sjöng med len röst. Han sade roliga saker med varma ord som fick mig att skratta och han sade enkla klokheter som fick mig att bli klokare. Det var särskilt två saker Dileva nämnde som jag häftade fast i märgen och lät stanna kvar hos mig ungefär som en nyinflyttad översocial granne som bara ska presentera sig men blir kvar på kaffe och bullar och biografiska reflektioner inpå senaste småtimmar. Nu vill jag bjuda er på kaffe och bullar på samma sätt som Dileva generöst bjöd mig. Fast en justerande modifikation: jag ger er bara en blå ärta.

        Kom ihåg! Det är inte storleken eller färgen som räknas.

        Dileva nr 1.  

        Han som fått tomater kastade på sig för att han är han frågade mej och resterande åskådare om vi visste hur många kärnvapen det finns i världen? Vi visste inte.

      "Ungefär motsvarande 400 000 hiroshimabomber. Fyrahundratusen!?!"

      Dileva frågade hur många personer det bor i Nyköping och någon svarade ungefärliga 50 000. "Det betyder ju att ni skulle kunna ha 8 hiroshimabomber var om vi samlade alla här. Fatta, ni skulle vara världens tryggaste stad!"

      Det blir fyrahundratusen bomber när människan ska lösa problem? Kriga. Slåss. Råna. Mörda. Bråka. Tjafsa. Rusta upp bomber. Hota. Spänna muskler. Ge the bad eye.

       Och, värt att poängtera, problemlösning på den här nivån görs inte i sandlådan av nerdreglade ettakluttare utan av välutbildade kostymbärande politiker i finaste orala rum. Länders styrande topphjärnor. Det är så de ger oss trygghet så att vi slipper vara rädda.

       Detta begrepp, trygghet, tåls att tänkas på.

       Vad är trygghet och säkerhet på det personliga planet? I ett större sammanhang? Och när går ens egen trygghet ut över någon annans otrygghet? För det gör det ju förr eller senare. Ett land skapar kärnvapen för att vara på säker sida och då blir grannlandet lite skakigt och vill också ha några i fall att. Snöbollande resonemang.

        Jag minns att jag slötittade på Uppdrag Granskning för länge sen tillbaka i tider jag lätt glömmer bort och det handlade om fina kvarter i skånskpratande städer. Runt vissa av dessa välansade områden byggdes staket. Kod och passerkort för att komma in, precis som i b-filmande sciencefiction i yttre rymdar. Det var för att de skulle känna sig trygga och säkra. De utanför lämnades vind för våg.. 

       Vad kan vara farliga faror när det blir till en status- och kapitalfråga vem det är som har möjlighet till den sortens trygghet?

       Och det här leder in på den andra Dileva reflektionen.

       Dileva nr 2.

       Han pratar om kosmos och kärlekar och utomjordningar. Dileva vill att kärleken ska sudda ut "vi och dom" (vem vill inte det?) så att det bara finns ett vi kvar. Jag gillar den tanken och det gav mig även en ny förståelse för hans kosmiska utsvävningar: bara om man sätter jaget tillräckligt långt ut åt en extrem förstår man alla människor som vi.

      Det förstås med hjälp av illustrerande abstraktionsnivåer. Står jag på marken ser jag allt på detaljplanet, och i synnerhet vad som särskiljer en människa från en annan, tittar jag ut från hyreshusets fjärde våning ser jag den närmsta omgivningen och ser jag från ett flygplan ser jag närmsta landskapet och först när jag når så högt som till yttre rymdar ser jag allting som en liten blå ärta, och allting som den där ärtan är blir till ett enda vi.      

Det är väl nånstans okej att damma av tangentbordets hela alfabete när begäret andas allt högre och högre, flåsigare och flåsigare, ungefär som en telefonsexförsäljande dominatrix - om det nu finns sådana - med en undergiven övergiven kund på väg mot klimax på andra sidan sladdar trots att jag i princip är principfast och rent principiellt hade jag tänkt skita i det här. Om jag ska översätta ovanstående i kortare format blev jag sugen att skriva här igen. Och sen träffade jag pricken över i:et på moset för några höstvackra dagar sedan och tänkte att jag så verkligt gärna ville berätta om honom. För moset är en honom.

     Som om jag skulle behöva motivera mina ords återkomst?

     Han som jag nyss refererade till som mosig honom men numer säger han om var uppskattningsvis 48 år, hade en oattraktiv igelkottefrisyr - ni vet, korta spikar som sticker upp runt övre huvudets runda partier - och en bullig mage. Och kanske sörmlands största prilla snus under läppen. Kanske general. Just det, läpparna var röda också.

       Egentligen är det av föga intresse att utsmycka mannen med beskrivningar av hans yttre, då det är fullständigt irrelevant, det är hans inre värld som är vidkommande för fortsättningen men jag vill ha med ett finger i eventuella läsares mentala bilder av honom.

       Så jag kan ju lika gärna spä på lite. Han hade buskiga ögonbryn, stor näsa och...

      Vänta. Jag tar det från början.

      Jag cyklar i slowmotion från jobbet. För slowmotion är den enda hastighet jag känner till när det finns en ond sadel och två pedaler. Jag tror att jag tillhör den sällsynta skaran cyklister som blivit ifråncyklade av goda vänner på grund av långsamhet. Där och då fejsade jag moget faktum och lät ryggtavlor försvinna medan jag inhalerade några friska klunkar luft och lät tunga lår signalera ner till trötta fötter att trampa vidare. I min egen takt på min egen resa med eller utan ackompanjoner.

       Jag lämnar jobbet och arbetsdagen bakom mig och efter stillsamt cyklande kommer jag till bilvägar. På bilvägar åker brummande bilar. Den här gången är inget undantag så jag kör enligt instruktionsboken: titta lite åt vänster, lite åt höger, lite till åt det vänstra hållet och sen gör jag det ett varv till, vänster-höger-vänster, men bilarna slutar inte åka på den där vägen. Sekunder passerar, hjärna arbetar.

       Lösningen.

       Eftersom trottoaren är tom, naken på liv, cyklar jag i slowmotion över till andra änden där ett övergångsställe bor. Sträckan är kanske 30 meter. När jag är två meter ifrån övergångsställets början kommer Han.

       Han ställer sig härligt trotsigt mitt framför mig och min stillarullande cykel i vinrött, och det gör mig ingenting. Jag välkomnar denna man till min höst. Hej, vem är du främling. Så jag stannar den långsamma cykeln och möter artigt mannens blick med frågande min. Det visar sig vara en hemmasnickrad lagens ryttare, en man med förmågan att skilja rätten från felen. Och med den gåvan försöker Han skapa lite ordning i detta vilda kaos som en del kallar liv och andra helvete.

       - Vad håller du på med, du kan ju inte cykla på trottoaren, asförbannad Han.

       - Jag tänkte korsa vägen därborta men det var så många bilar och inget övergångsställe och eftersom det var tomt här på trottoaren tänkte jag bara rulla över och ta mig över vägen här, jag pekar, illustrerar och försöker motivera. (Varför motiverar jag hela tiden?)

        - Vart är Nyköping på väg egentligen?, ruskar förtvivlat på spikarna, du som är så gammal borde fan veta bättre.

        - Äh, lägg av. Det är ju ingen stor grej.

        - Du, du är inte så jävla allmänbildad va?

        - Hörru, nu får du väl ändå ge dig.

        - Passa dig, annars får du en smäll.

        - Jaha, så det är inte okej att cykla på trottoaren men det är okej att slå till nån. Då förstår jag.