Idag på det kurtorsjobbet där jag trivs som i ett svalkande bad en brännande julidag var det dags att säga hej då till elver jag arbetat med under den här terminen och som jag inte kommer träffa särskilt många gånger igen. Vi ska byta skolor, gå på ballerinatår åt olika håll. Och vid sådana brytningar hör ett hej då till god sed att splittras med och alldeles snart ska jag skriva min sista historia till klassen men jag måste rama in den i rätt kontextuella stämning.

     Bakgrunden.

     Jag kom in i klassen när den mådde som sämst. Ni får själva visualisera innebörden av sämst. Jag fick alltså förmånen att komma in i det tacksamma läget när det inte gick att förlora, bara vinna. Med den fina starten har jag arbetat några timmar i veckan med den självklara inriktningen att bryta negativa beteendemönster i ett positivt klimat. Två snabba frågor:

      1) Hur brytar man ett mönster?

      Genom att först och främst indentifiera mönstret eller sin roll i detsamma. Eller att bara upptäcka sig själv - så här är jag, så här gör jag. Medvetenhet är den centrala utgångspunkten, i min teoretiska plattform, för att kunna fatta ett beslut i sånt som har med beteenden och sig själv att göra.

     Vet jag bara en cyeklväg hem så är det den jag tar.

     Vet jag tio andra kan jag välja vilken väg jag tar.

     Slutsats: Ju mer jag vet om mig själv desto "större" blir jag. (Större på samma sätt som att den cyklande världen blir större när jag får reda på tio nya vägar).

     Mycket arbete har således legat i själva synliggörandet av eleven själv och i övningar som handlar om hur man tycker, tänker, gör och vad det får för konsekvenser. Detta för att nå en vettig utgångspunkt och samtidigt ta första trevande stegen ifrån intagna försvarspositioner och återkommande beskyllande om andras inflytande i det som hände den egna personen.

      There´s a show going on. (Geeky att ta med engelska men jag tycker det blir mer distinkt effekt i uttrycken. Så denna fabless kommer upprepas senare i detta inlägg.)

      När så frukten hade mogen började vi arbeta med förhållningssätt; att det är jag själv som styr för hur utgången ska bli av det jag är inblandad i. För hur min tillvaro i klassrummet på skolgården och i livet i övrigt ska vara.

       You run this show. 

       Jag vek inte tummar när slaget hade slagits för att ord hade sagts eller när "lärare gjorde så och det var därför jag gjorde si". Deras ord och deras agerande är hennes och hans. Ditt slag och ditt agerande är ditt. 

       När vi har arbetat med förhållningssätt har vi målat vackraste nyanser av oss själv, skissat alternativa lösningar och valmöjligheter och ritat vår egen påverkan av händelseförlopp vi trodde var utanför vår kontroll/vetskap och oanat har vi tilltagit i volymen, mängden av oss själva, i vägarna vi kan cykla. 

        Efter förhållningssättet har vi uteslutande jobbat med ansvar.

        Med en enda fråga i princip: who run this show?

        2) Hur uppnås ett positivt klimat?

        Trots att jobbet går ut på att bearbeta negativa sidor av beteenden ligger stor större största vikten på att aldrig glömma bort allt det andra. Det positiva. All potential. Så jag försöker bry mig, uttala det och visa det, försöker lyssna, uppmärksammat och respektfullt, och jag försöker hitta och minnas guldkornen i deras liv. Och det är ofta där jag landar när jag pratar med eleverna. 

          Sedan försöker jag att göra övningar roliga och intressanta och spännande. Pedagogik.  

          Framgrunden.

          Och det kändes när jag stod framför tjugo stirrande ansikten som att jag nyss hade sagt hej och nu skulle jag säga hej då. Jag visste inte vad jag skulle säga igår innan jag läckte lampor och somnade men imorse väckte hjärnan mig med ett svar. Jag sa hej då så här:

         "...bara för att jag slutar nu och inte kommer vara närvarande för er, i era klassrum, betyder det inte att jag kommer sluta bry mig om hur det går för er. Jag kommer höra från vänner som jobbar på era framtida skolor om er och jag kommer lyssna. Och om vi ses på stan vill jag att ni kommer fram och berättar om hur det går i skolan eller om något snyggt mål ni har gjort eller vad som helst.

          Jag är jätteglad att jag har fått lära känna er och fått prata med er och vara med här. Innan ni går ut på rast och vi skiljs åt vill jag berätta en historia, en historia som ni kan tänka på när ni tänker på mig och det vi har gjort här i klassen:

         För någon månad sen var det en elev här på skolan som frågade mig "varför är du så snäll", och även om man inte håller med så var det den frågan jag fick, och jag hade inget bra svar att ge då. Men sen så här i efterhand har jag kommit på svaret: jag är snäll för att jag väljer att vara snäll..."

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej. Igen.   Jag dammar nu officiellt av mina skrivfingrar och aktiverar dem genom lite knappande på bokstäver. Kanske landar det i en vettig begriplig helhet eller så vimsar jag runt i några meningar och lämnar frågetecken i eder bakre huvudregion. ...

Jag var på Thomas Dilevas föreställning "Låt kärleken växa" i fredags. Det var en härlig upplevelse. Ingen är som han, alla är som han. Han sjöng vackraste sånger om mirakel som min sambo alltid gråter när hon hör och han sjöng med len röst. Han sade...

Det är väl nånstans okej att damma av tangentbordets hela alfabete när begäret andas allt högre och högre, flåsigare och flåsigare, ungefär som en telefonsexförsäljande dominatrix - om det nu finns sådana - med en undergiven övergiven kund på väg mot...

    Det får vara bra nu.

Kommer inte ihåg exakt när det stod i tidningarna, troligtvis var det förra veckan, jag vet bara att jag tänkte att jag skulle skriva några rader om det då men att tänka tankar är inte detsamma som att förverkliga dem.      Varför jag inte minns med...