Jag satt och törstade efter inspiration till avstannad tankeverksamhet och källorna till att släcka begäret är såklart människor. Släkt och vänner ligger lämpligen nära till hands vid sådana tillfällen. När man bara vill få en knuff i rätt riktning. Höra ett visst ord. Ana en filosofisk kvarglömma bakom ett till synes simpelt fonem. Eller när man bara vill få meningar att skapa mentala penselmålningar till. 

     Ett samtal bort, ett sms eller några kvarter.

     Så jag slängde iväg några lösdrivande SMS i hopp om den där knuffen: "vad skulle du göra om du hade låt säga max fem månader kvar innan allvarsamma Ingemar Bergman-döden fullständigt pulveriserade dig i ett parti schack?"

      Min kusin, tillika färsk bloggare på Norge och Jag (se länk), har ofrivilligt och omedvetet iklätt sig rollen som en av mina ofta använda och uppskattade inspiratörer när jag spär på Telias feta kapital. Det här blev hans svar:

      "Tja. Seriösa Jakob säger: Jag har tänkt på just den frågan vid flera tillfällen. Men varje gång kommer jag fram till svar som inte passar in under "en kort tid". Typ som att resa jorden runt, jobba i new york, skaffa familj etc. Sen har jag kommit fram till att om man lätt finner svar på din fråga så tycker jag man lever sitt liv fel. Gör sakerna du vill ha gjort nu istället för sen."

        Jag svarade med några glimten-i-ögat-spydigheter. Ett omilt sätt att säga tack. Ungefär som på målbrottande pubertetsjagande acne-attackerande högstadiet när alla grabbar gick runt och skojbråkade som ett sätt att visa det man aldrig vågade uttrycka med ord. "Snygg jacka" blev en lätt box på axeln, "vad snäll du är som hjälper mig med matten" blev två tuttisar och andra komplimanger och kärleksförklaringar gömde sig bakom örfilar, brottargrepp och puttar. 

         Efter de två tuttisarna på hans ömma nynorska bröst skrev han och undrade om jag skulle blogga om det. "Nej. Jag är trött på att blogga. Oerhört trött." Och då såg girig (och antagligen hungrig) han sin chans och utmanade bloggtrött mig i ett bloggbattle där man måse uppdatera bloggen minst en gång varje dag. Annars jävlar. Förloraren ska bjuda segraren på middag nästa gång vi ses.

         "Jag vill ha oxfile", skrev jag.

         "Jag tar en norsk pizza för 340 spänn..." skrev han.

         Om jag mot all tänkbar förmodan förlorar kommer jag aldrig sätta min fot i oslo. När jag vinner ska jag däremot åka till norge och inkassera priset.

         Tärningen är kastad.

David - hoppas kusinen lägger ner mynten i spargrisen från och med nu

 

Norrbaggen

2 juni 2008 20:45

Det är för övrigt 340 NORSKA Kronor. Vilket i dagens peningvärde motsvarar ca två svenska månadslöner.

 

sara

3 juni 2008 09:25

Haha!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej. Igen.   Jag dammar nu officiellt av mina skrivfingrar och aktiverar dem genom lite knappande på bokstäver. Kanske landar det i en vettig begriplig helhet eller så vimsar jag runt i några meningar och lämnar frågetecken i eder bakre huvudregion. ...

Jag var på Thomas Dilevas föreställning "Låt kärleken växa" i fredags. Det var en härlig upplevelse. Ingen är som han, alla är som han. Han sjöng vackraste sånger om mirakel som min sambo alltid gråter när hon hör och han sjöng med len röst. Han sade...

Det är väl nånstans okej att damma av tangentbordets hela alfabete när begäret andas allt högre och högre, flåsigare och flåsigare, ungefär som en telefonsexförsäljande dominatrix - om det nu finns sådana - med en undergiven övergiven kund på väg mot...

    Det får vara bra nu.

Kommer inte ihåg exakt när det stod i tidningarna, troligtvis var det förra veckan, jag vet bara att jag tänkte att jag skulle skriva några rader om det då men att tänka tankar är inte detsamma som att förverkliga dem.      Varför jag inte minns med...