Det får vara bra nu.

Kommer inte ihåg exakt när det stod i tidningarna, troligtvis var det förra veckan, jag vet bara att jag tänkte att jag skulle skriva några rader om det då men att tänka tankar är inte detsamma som att förverkliga dem.

     Varför jag inte minns med precision har att göra med att mitt kom-ihåg-system formats i en tid där detaljerade och odetaljerade saker lagras i datorer eller på cd-rom eller någonstans där man snabbt kan klicka sig fram till vad det nu är man vill få reda på. Hjärnan och arbetsminnet har ersatts av en hårddisk och övergången har skett utan minsta motstånd. Min passivitetet har med okunskap att göra. Jag förstod aldrig. Förstod inte att de oräkneliga tillfällen jag har sagt till mig själv att "det där kan jag söka upp på nätet nästa gång det blir aktuellt" har gjort att minnet kunnat ligga avslappnat kvar i hängmattan och mattats på samma sätt som den röda färgen på sommarstugans solsida.

      Den slösande slöande tanken har förutom att göra minnet till stel reumatiker skapat naturliga luckor i allmänbildningen. Det är lätt att ångra i försenad efterhand. Ofta i sällskpanade sällskapsspel. Jag vet ju att det inte är inom spelets regler när man spelar trivial pursuit att säga att man ska slå upp svaret på datorn och skylla på att det är där man lagrar sin detaljerade kunskap. 

        Det som stod för kanske en vecka sen gick att läsa i aftonbladet. Ett mord hade begåtts av en etnisk svensk man och nått jag faktiskt minns är vad det stod om den här mannens bakgrund. Han hade blivit sexuellt utnyttjad som barn och växt upp under hemska förhållanden.

       Jag tycker det är sorgligt när mänsklighetens och samhället sviker sina barn. Vem kan tycka annorlunda?

      Men det jag i tredje eller fjärde hand tänkte på när jag läste artikeln handlade om nyhetsrapporteringen i sig. Det är ganska lätt att blunda för den typen av granskning när upprörda affektionen mest vill att fingrar ska bläddra vidare till fyra sidor om Charlotte Perelli. Fast den här gången var det eurovision songcontest och då hade det stått om Perelli tio dar i sträck, 10 dar a´ 4 sidor per dag, större än alla andra nyheter i år, och då fanns det inte en enda liten mikroskopisk cell i kroppen som ville att fingrar skulle bläddra och fingrar lydde. Uppdrag femminutersgranskning:

     Det första som alla redan vet men som man (i varje fall jag) ändå behöver få veta lite oftare, kanske varje dag, är att likhetsprincipen inte existerar på sveriges största kvällstidning. Vilket kanske inte är deras huvudmål, jag har ingen aning om deras värdegrund, men som språkrör för och till en allmän majoritet är deras ord mäktigt inflytesrika.

      Hur mycket av våra uppfattningar om människor, ideal, politik, världen etc. byggs inte med hjälp av media?

      Jag jämför den etniskt svenska mannen med den etniskt somaliska mannen som misshandlade en man till döds i malmö och i den artikeln om honom, den senare, står det bara att om hans etnicitet.

       Hans kultur.

       Hans religion.

       Vad betyder det som står outtalat med versala bokstäver och som tränger in i sväljande bakskallar? Vad gör det med oss? Oavsett om vi stannar upp eller om vi bara skummar förbi budskapet? Tänk att just det här upprepas och upprepas och upprepas och till slut är det så mycket skum att det fastnar på kläderna och kläderna blir blöta och fukten sätter sig på huden och blir en del av oss själva. Vi kanske inte ens märker det. Fukten är inte ens kallsvettigt kall. Bara ljumme.

      Varifrån får jag citatet i huvudet att "ljummen, ondskan är ljummen"?

      Varför skrev inte reportern om när den somaliska mannen blev våldtagen av gerillasoldater framför hans egen mor och far som satt bakbundna vid stolarna vid första parkett med pistolmynningar mot tinningarna? Varför skrev de inte om när hans lillasyster blev uppsprättad av skrattande soldater eller när samma omänniskor urinerade på mamman och han skrek försvarslöst ut vanmakten ur sina lungor och sen sköt de fadern med trettionio skott innan de släppte honom. De ville att han skulle sprida skräckhistorierna vidare för att grannarna, för att motståndsrörelserna skulle krympa och tystna och tyna bort.

       Varför står det bara att han är somalier?

Idag på det kurtorsjobbet där jag trivs som i ett svalkande bad en brännande julidag var det dags att säga hej då till elver jag arbetat med under den här terminen och som jag inte kommer träffa särskilt många gånger igen. Vi ska byta skolor, gå på ballerinatår åt olika håll. Och vid sådana brytningar hör ett hej då till god sed att splittras med och alldeles snart ska jag skriva min sista historia till klassen men jag måste rama in den i rätt kontextuella stämning.

     Bakgrunden.

     Jag kom in i klassen när den mådde som sämst. Ni får själva visualisera innebörden av sämst. Jag fick alltså förmånen att komma in i det tacksamma läget när det inte gick att förlora, bara vinna. Med den fina starten har jag arbetat några timmar i veckan med den självklara inriktningen att bryta negativa beteendemönster i ett positivt klimat. Två snabba frågor:

      1) Hur brytar man ett mönster?

      Genom att först och främst indentifiera mönstret eller sin roll i detsamma. Eller att bara upptäcka sig själv - så här är jag, så här gör jag. Medvetenhet är den centrala utgångspunkten, i min teoretiska plattform, för att kunna fatta ett beslut i sånt som har med beteenden och sig själv att göra.

     Vet jag bara en cyeklväg hem så är det den jag tar.

     Vet jag tio andra kan jag välja vilken väg jag tar.

     Slutsats: Ju mer jag vet om mig själv desto "större" blir jag. (Större på samma sätt som att den cyklande världen blir större när jag får reda på tio nya vägar).

     Mycket arbete har således legat i själva synliggörandet av eleven själv och i övningar som handlar om hur man tycker, tänker, gör och vad det får för konsekvenser. Detta för att nå en vettig utgångspunkt och samtidigt ta första trevande stegen ifrån intagna försvarspositioner och återkommande beskyllande om andras inflytande i det som hände den egna personen.

      There´s a show going on. (Geeky att ta med engelska men jag tycker det blir mer distinkt effekt i uttrycken. Så denna fabless kommer upprepas senare i detta inlägg.)

      När så frukten hade mogen började vi arbeta med förhållningssätt; att det är jag själv som styr för hur utgången ska bli av det jag är inblandad i. För hur min tillvaro i klassrummet på skolgården och i livet i övrigt ska vara.

       You run this show. 

       Jag vek inte tummar när slaget hade slagits för att ord hade sagts eller när "lärare gjorde så och det var därför jag gjorde si". Deras ord och deras agerande är hennes och hans. Ditt slag och ditt agerande är ditt. 

       När vi har arbetat med förhållningssätt har vi målat vackraste nyanser av oss själv, skissat alternativa lösningar och valmöjligheter och ritat vår egen påverkan av händelseförlopp vi trodde var utanför vår kontroll/vetskap och oanat har vi tilltagit i volymen, mängden av oss själva, i vägarna vi kan cykla. 

        Efter förhållningssättet har vi uteslutande jobbat med ansvar.

        Med en enda fråga i princip: who run this show?

        2) Hur uppnås ett positivt klimat?

        Trots att jobbet går ut på att bearbeta negativa sidor av beteenden ligger stor större största vikten på att aldrig glömma bort allt det andra. Det positiva. All potential. Så jag försöker bry mig, uttala det och visa det, försöker lyssna, uppmärksammat och respektfullt, och jag försöker hitta och minnas guldkornen i deras liv. Och det är ofta där jag landar när jag pratar med eleverna. 

          Sedan försöker jag att göra övningar roliga och intressanta och spännande. Pedagogik.  

          Framgrunden.

          Och det kändes när jag stod framför tjugo stirrande ansikten som att jag nyss hade sagt hej och nu skulle jag säga hej då. Jag visste inte vad jag skulle säga igår innan jag läckte lampor och somnade men imorse väckte hjärnan mig med ett svar. Jag sa hej då så här:

         "...bara för att jag slutar nu och inte kommer vara närvarande för er, i era klassrum, betyder det inte att jag kommer sluta bry mig om hur det går för er. Jag kommer höra från vänner som jobbar på era framtida skolor om er och jag kommer lyssna. Och om vi ses på stan vill jag att ni kommer fram och berättar om hur det går i skolan eller om något snyggt mål ni har gjort eller vad som helst.

          Jag är jätteglad att jag har fått lära känna er och fått prata med er och vara med här. Innan ni går ut på rast och vi skiljs åt vill jag berätta en historia, en historia som ni kan tänka på när ni tänker på mig och det vi har gjort här i klassen:

         För någon månad sen var det en elev här på skolan som frågade mig "varför är du så snäll", och även om man inte håller med så var det den frågan jag fick, och jag hade inget bra svar att ge då. Men sen så här i efterhand har jag kommit på svaret: jag är snäll för att jag väljer att vara snäll..."

Solande strålar söker sig in mellan uppvikta persienner och träffar klen rygg och rödbränd nacke efter att solskyddsfaktorinsmörjningen vid senaste utomhusvistelsen förvirrades bort och det där voyeurisminfluerade ljuset bär med sig sående förutsättningar för god dag. Medan jag skriver inledande mening bestämmer jag mig för att på bästa sätt förvalta detta av vädret generösa erbjudandet.

     Jag ser att klockor för en nylig stund sedan passerat tidigt stadium av uppvaknande och jag ska erkänna att dåtida Jag inte ens i vildaste föreställningar trodde att jag skulle spendera ett halvår med uppstigningar på pre-sidan av sjustrecket och snart har jag under sex månader trotsat min egen oförmåga att tro rätt om tiden där framme. Eller tro rätt om mig själv där framme. Eller är det kanske samma sak?

       Det som har gjort att morgontröttaste Jag vecklat ut attitydladdat mellanfinger mot min egen tidiga föreställning om otidiga morgnar har med Baywatch att göra. Lite mindre än mer. Men ändå; baywatch:

      I ett ganska begynnande läge sökte jag efter en kognitiv mönsterbrytare och ganska omedvetet fastnade jag för ”Snart så”. ”Snart så” har iklätt sig rollen som ovärderlig livräddare med übertajta röda speedos och upplevs av undertecknad faktiskt som några strån effektfullare än den oefterhärmlige Mitch Buchannon. Kanske att Mitch skulle vinna om det kom till kraftfulla crawltag i simbassängstävling eller om det gällde att sladda gula jeepar på sandstränder. Men i många andra avseenden är ”snart så” en oslagbar mental påpuffare som gör att man härdar. Står ut. Kämpar. Orkar lite till. Klarar av att stänga av larmet klockan 06.20 och gå upp på morgonen utan att solka ner sina tankar med självömkan.

        På så sätt ett knippe extra muskler, extra hjärna, extra hjärta och extra extra av allt.

        Fast man ska inte glömma det amerikanska uttrycket om flippsidan av myntet.

        Ty.

        ”Snart så” kan också vara nästan det direkt omvända. Att man uthärdar framhärdar och härdas och härdas och sen plötsligt är man bara stelaste konservativa benen på en redan upptrampad stig. För ibland måste man göra revolution. Lämna slående pojkvän. Bryta mönstret. Frigöra sig från gangstrande vänner. Göra sig av med vanorna. Sluta på jobbet. Säga emot. Göra annorlunda. Bryta en norm. Strejka. Svära. Och då funkar det inte med att uppmuntra sig med ett ”snart så”. Då slutar det med att man får ett slag till och ett till och ett till eller att lönen står statiskt still eller att du åker fast på sista stöten med gänget eller att du till slut blir beroende av din, i avslappningssyfte, alkoholkonsumtion på vardagarna.

         Det svåra blir således att veta när brytpunkten är nådd.

         När pendeln slår över.

         När skiten man står ut med börjar påverka en på andra plan.

         Jag vet inte själv. Det kanske handlar om luddiga inre gränser som låter lika abstrakt som det är. Men just nu spelar det ingen roll. Jag hittade en viktig livräddare i ett skede när det behövdes.

          ”Snart så”.

          Det här halvåret har jag tillåtit mig att tänka orden och låta innebörden insupas för att klara av ett vikariat som jag inte trivts på. Och just nu känns det rätt gott att morgonen fortfarande är i sin linda och jag har redan skjutsat sambo till tåg, läst kapitel i Katrine Kielos Våldtäkt och Romantik – så inom kort kommer jag berätta om bokraderna därifrån – och nu sitter jag och strör ut några ord på en blank dataskärm och leendet vidgas av vetskapen om att snart är tidiga morgnar över och ”Snart så” får gå tillbaka till sitt vakttorn.

David – undrar om ni har någon livräddare att berätta inlägg om?

Jag satt och törstade efter inspiration till avstannad tankeverksamhet och källorna till att släcka begäret är såklart människor. Släkt och vänner ligger lämpligen nära till hands vid sådana tillfällen. När man bara vill få en knuff i rätt riktning. Höra ett visst ord. Ana en filosofisk kvarglömma bakom ett till synes simpelt fonem. Eller när man bara vill få meningar att skapa mentala penselmålningar till. 

     Ett samtal bort, ett sms eller några kvarter.

     Så jag slängde iväg några lösdrivande SMS i hopp om den där knuffen: "vad skulle du göra om du hade låt säga max fem månader kvar innan allvarsamma Ingemar Bergman-döden fullständigt pulveriserade dig i ett parti schack?"

      Min kusin, tillika färsk bloggare på Norge och Jag (se länk), har ofrivilligt och omedvetet iklätt sig rollen som en av mina ofta använda och uppskattade inspiratörer när jag spär på Telias feta kapital. Det här blev hans svar:

      "Tja. Seriösa Jakob säger: Jag har tänkt på just den frågan vid flera tillfällen. Men varje gång kommer jag fram till svar som inte passar in under "en kort tid". Typ som att resa jorden runt, jobba i new york, skaffa familj etc. Sen har jag kommit fram till att om man lätt finner svar på din fråga så tycker jag man lever sitt liv fel. Gör sakerna du vill ha gjort nu istället för sen."

        Jag svarade med några glimten-i-ögat-spydigheter. Ett omilt sätt att säga tack. Ungefär som på målbrottande pubertetsjagande acne-attackerande högstadiet när alla grabbar gick runt och skojbråkade som ett sätt att visa det man aldrig vågade uttrycka med ord. "Snygg jacka" blev en lätt box på axeln, "vad snäll du är som hjälper mig med matten" blev två tuttisar och andra komplimanger och kärleksförklaringar gömde sig bakom örfilar, brottargrepp och puttar. 

         Efter de två tuttisarna på hans ömma nynorska bröst skrev han och undrade om jag skulle blogga om det. "Nej. Jag är trött på att blogga. Oerhört trött." Och då såg girig (och antagligen hungrig) han sin chans och utmanade bloggtrött mig i ett bloggbattle där man måse uppdatera bloggen minst en gång varje dag. Annars jävlar. Förloraren ska bjuda segraren på middag nästa gång vi ses.

         "Jag vill ha oxfile", skrev jag.

         "Jag tar en norsk pizza för 340 spänn..." skrev han.

         Om jag mot all tänkbar förmodan förlorar kommer jag aldrig sätta min fot i oslo. När jag vinner ska jag däremot åka till norge och inkassera priset.

         Tärningen är kastad.

David - hoppas kusinen lägger ner mynten i spargrisen från och med nu