Idag spenderade jag förmiddagen med att prata med en samling unga människor om språkligt beteende. Ett ämne som kanske inte ger sken av att vara betydelsefullt men aj aj aj den som bedrar sig. Det påminner om isberg kan man säga, skenbart ser man bara en liten frostig kanelbulle guppa ovanför vattenytan men man vet att det undertill är som en hel kanelbulledeg. Capish? Inte? Jag ska försöka illustrera:

     På skolan där jag arbetar kan en lärare bli kallad häxa, en golfklubba för kuksugare, en klasskompis för fucking jävla alien, en lagkamrat på idrottslektionen kan få höra "aboooo, du är för tjock. Kan du inte vara avbytare istället?", en årskurs etta som inte förstår skämt kan på skämt få höra "rör du bollen så dödar jag dig" och det är bara en sammanfattning av hur några få sekunder på skolgården kan låta.

     När jag för några veckor sen hade föräldramöte lyfte jag fram hur den specifika klassen påverkas av spårket jargongen orden (som i sin tur påverkar andra klasser, speciellt yngre, och så fortsätter det år in och år ut). Det här var mina iakttaggelser då:

     Att i klassen används ett språk som inte är okej, där fula ord, nedvärdernade kommentarer, tjafs och könsord är återkommande varje dag. Jag upplever det, efter att ha pratat med eleverna, som att tröskeln för det tillåtna har sänkts till en nivå där ingen egentligen är nöjd. Det kan tyckas att några svordommar går att soppa under mattan. Borst borst.

     Men jag vet inte. Jag hävdar annorlunda.

     Språkbruket bidrar starkt till ett stort utanförskap för två elever som kom in sent i klassen och inte behärskar språket särskilt väl. Så när de försöker snappa upp stämningen, komma in i gruppen, vara som alla andra och skoja lite passar inte orden. Villkor ser alltid olika ut för olika människor. Har man känt en elev i fem år kanske ett ord ett bemötande en blick betyder en annan sak än om en ny elev säger samma sak. De nya eleverna hörde orden, märkte av jargongen, och tog för givet att det var så snacket gick.

       Utanförskap - att vara utanför. Det är ingen lek.

       Jag kan se in i mörka ögon och möta ledsenheten; över ensamheten och det svåra i att vara 12 år och inte ha en endaste kompis. Och varje ansträngning för att vara "en bland alla" leder snarare åt fel. Kommande meningar inkluderar han med ögonen. Ha honom i åtanke.

        Det finns såklart underförstådda oskrivna regler för vad som får sägas och inte sägas. Reglerna står på tå på en slak tunn lina. Alla är inte lika bra på att balansera och "okamratliga incidenter" (=småbråk, knuffar, slagsmål, mobbning) händer med för jämna mellanrum.

        Läs gärna et tidigare inlägget: http://vardagsemigrationen.bloggagratis.se/2008/03/22/587066-colosseum/ för att få ett exempel på vad jag menar.

        De här incidenterna gör naturligtvis att det under lektionerna bubblar i bröstet hos minst fem elever. Nån som vill göra upp, nån som vill hämnas, nån som vill backa upp, nån som inte vill missa nått, nån som är orolig för en kompis. Och det här kan man se många utryck för - rörlighet i klassrummet, blickar som utbyts och saker som kastas mellan varandra. Om jag ska rubricera det brukar jag säga att "det råder brist på lugn och harmoni i klassrummet". I det klimatet, i en sån miljö, finns det inte en chans att lärande, nyfikenhet och välmående får plats.

         Vilken bild jag "målar upp" höll jag på att skriva innan jag kom på att det är felaktigt - jag "ritar av" ska det stå. Den här bilden är porträtterad och bör förstås utifrån den subjektiva tolkningen av verkligheten jag noggrant försöker redogöra för.

         Ytterligare en följd är att språket, tjafset, bråket, oron i klassrummet leder till en förödande klyfta mellan lärarna och eleverna. Föreställ er en elev som sitter med hundra kilo sprängladdad ilska över att ha blivit retad och så får hon plötsligt en tillsägelse av en lärare som är trött på springet, pratet och slarvet och den tillsägelsen blir till droppen som fyller bägaren och några mindre väl valda ord gör att klassrummet plötsligt har dubblat den sprängladdade ilskan till en elev och en lärare. Till slut tycker några att några har fått för många tillsägningar och lärarna vill tygla sin klass och drar åt hårdare och börjar säga till på skarpen vid minsta lilla och shit pommesfrit - det tredje fulaste uttrycket i modern tid - snöbollen växer. Klyfta växer.

       I det skedet brukar det vara gött gött i gött gött för inblandade parter att blunda för sin egen del i relationen och fly ansvaret. Skylla ifrån lite, gnälla lite, inta försvarsposition och you name it.

       Jag skulle kunna fortsätta skriva en roman men jag tror att isbergets underkropp har blivt blottat. Eller åskådliggjorts. Och då kanske språkbrukstemat blir begripligt.

       Att prata om hur vi säger, vad vi säger, var vi säger, till vem vi säger, varför vi säger och andra elementära frågor. Så nyttigt. Så tankeväckande.

       En elev gav idag:

       - Igår kom det en elev och frågade om Micke var här. Nej, han är i din röv, sa jag då. Ha ha.

       Vi pratade en stund om det och sen sa han eftertänksamt:

       - Vaddå skulle jag ha sagt "nej, tvärr han är inte här."

       - Ja, precis.

       - Va??? Så kan man väl inte säga heller.

David - fortsätter med språkbruk ett tag till framöver

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej. Igen.   Jag dammar nu officiellt av mina skrivfingrar och aktiverar dem genom lite knappande på bokstäver. Kanske landar det i en vettig begriplig helhet eller så vimsar jag runt i några meningar och lämnar frågetecken i eder bakre huvudregion. ...

Jag var på Thomas Dilevas föreställning "Låt kärleken växa" i fredags. Det var en härlig upplevelse. Ingen är som han, alla är som han. Han sjöng vackraste sånger om mirakel som min sambo alltid gråter när hon hör och han sjöng med len röst. Han sade...

Det är väl nånstans okej att damma av tangentbordets hela alfabete när begäret andas allt högre och högre, flåsigare och flåsigare, ungefär som en telefonsexförsäljande dominatrix - om det nu finns sådana - med en undergiven övergiven kund på väg mot...

    Det får vara bra nu.

Kommer inte ihåg exakt när det stod i tidningarna, troligtvis var det förra veckan, jag vet bara att jag tänkte att jag skulle skriva några rader om det då men att tänka tankar är inte detsamma som att förverkliga dem.      Varför jag inte minns med...