Alla inlägg under maj 2008

Av David - 30 maj 2008 11:42

Den sköna rödgörande solen klibbar fast fingrar och tangenter blir bara sällsynt nedtryckta och det får motivera varför uppdateringar skyltar med sin skolkande frånvaro. Även om det inte är hela sanningen.

     Jag tvivlar i detta skrivande ögonblick på om man någonsin kan ge hela sanningen av någonting eftersom en sanning bara är en sanning och den representationen är då endast detsamma som en vinkel ett perspektiv ett synsätt av någonting som antagligen är betydligt större än att en sanning kan ge heltäckande sanning. En tanke sprungen ur följande resonemang: vi är subjekt som subjektivt uppfattar och processar saker och bara det faktumet betyder att den objektiva sanningen blir ofullständig. Det brukar jag vifta med rallyflaggor om när det kommer till massmediala rapporteringar men inte lika frekvent när det gäller det individuella planet. Men det slår mig själv rätt ofta.

    Att jag inte har hela sanningen bara för att jag tycker som jag gör. Det kan vara både frustrerande och befriande på samma gång. Två motpoler som möts till en gemensam enhet, som så ofta här i livet.

     När det slår mig brukar jag försöka upptäcka så många perspektiv som möjligt. Det blir några nålar i varje höstack. Eller bara erkänna att jag är utan fullständig vetskap.

     Vet inte varför jag tapetserar inledande meningar med skrifter om sanning. Kanske för jag läser Khaled Hosseinis Flyga Drake och läser vackert om hatet när någon stjäl: när någon ljuger stjäl hon någon annans sanning.

      Slut på vilseledande intro.

      Förra veckan sökte min sambo jobb som projektmedarbetare inom ett EU-projekt för integration. Så här stod det om arbetsuppgifterna, och jag måste skriva ner det för att fortsättningen ska ha någon som helst poäng, även om jag vet att AMS-annonser kan vara tråkig läsning:

      ”Vi söker Dig som har erfarenhet av att arbeta i projekt och har god kännedom om integration och mångfaldsarbete i offentlig och privat sektor. Tjänsten innefattar samverkan med integrationshandläggare i kommuner, andra myndigheter och företag. Du arbetar självständigt men i nära samarbete med projektledaren för projektet. En viktig arbetsuppgift är att organisera och genomföra mångafaldsutbildning för företag. Du behöver därför erfarenhet av att leda och organisera mångafalds- och/eller jämställdhetsutbildningar av personal eller motsvarande. Vi kommer att lägga stor vikt vid dina personliga egenskaper.”

     Om man var intresserad av tjänsten uppgavs Agneta Wikblom som en kontaktperson.

     Min sambo skickade in en ansökan. Tyckte att beskrivningen passade henne, att hennes kompetens skulle komma till sin rätt och att det låg bra i tiden att jobba i ett projekt. Egentligen är hennes kompetens irrelevant i fallet, för alla dessa bokstäver kommer att mynna ut i en fråga om bemötande, men hon kan bocka av många check på arbetsuppgiftslistan. Lets check check idi check it out.

      Integrationsfrågor – check. Projektarbeten – check. Kännedom om offentlig och privat sektor – check. Samverkan med kommuner, myndigheter och företag – check. Utbildning av personal eller motsvarande – check (även om det är i praktikantform).

      Sen behöver inte checklistan betyda att hon är kvalificerad för jobbet. Jag vet. Jag har skickat in 128 jobbansökningar och inte blivit kallad till en enda intervju. Ändå tycker jag väl att jag har någorlunda att komma med till matbordet. Så. Kontenta: en perfekt teoretisk matchmaking på pappret självkvalificerar ingen. Det funkar inte ens att hålla tumme. Eller blåsa ut tårtljus och önska. Men i och med ovanstående lista kan ingen beskylla mig för att inte ha gett en dekorerad bakgrundsbild att hänga upp som rekvisita på scenen när hon nu åter får strålkastarljuset på sig.

       Efter inskickad ansökan ringer hon kontaktpersonen Agneta Wikblom.

       Skit ut några pommes.

       Ungefär så här lär det (orden är inte rätt men kontentan är det. Fast kom ihåg introt.) efter två snabba hej, jag är jag och du är du och ditten och datten:

       ”Jag tänkte höra mig för lite om den här tjänsten som projektmedarbetare med fokus på integration. Det är nämligen ett av mina intresseområden och som jag för tillfället...”

       ”Jaha, nej. Integration och integration. Det är inte riktigt vad den här tjänsten handlar om.”

       ”Okej, i annonsen efterfrågas kompetens inom integrations- och mångfaldsfrågor så jag trodde...”

       ”Nämen nej, det är inte riktigt vad det rör sig om. Det är mer en tjänst inriktad mot organisationsfrågor och liknande.”

       ”Ja jag såg det också. Det är så att just nu är jag på ett konsultföretag som jobbar med bland annat organisations- och ledarskapsfrågor inom offentlig sektor. Så jag tänkte höra mig för lite om…

       ”Nja, eller kanske inte organisationsfrågor i den bemärkelsen. Mer att man ska skapa nätverk och vara organisatör. Det kanske har blivit fel i annonsen, arbetsuppgifterna kanske inte är tillräckligt tydliga, jag har inte riktigt koll på vad det står där men jag ska se över det.”

        Och till slut läggs telefoner i hakar.

        Agneta Wikblom fick C- i trevligt bemötande i sin roll som kontaktperson. Det som drar ner betyget en aning är hennes inte helt tillmötesgående stil. Eller Agnetas attityd vill jag nog hellre skriva: det som drar ner betyget en aning är hennes inte helt tillmötesgående attityd. Allt min sambo sa var helt fel och Agneta slog rekord i att börja meningar med ordet ”nej” och det är ju en glädjesprinkler utan dess like. Speciellt när man är ute efter lite upplysningar för ett jobb man är intresserad av.

        Dessvärre tror jag att det här är ganska vanligt förekommande. Att företagen tycker att alla arbetssökande ska vara lika tacksam som när det där gänget mobbare på högstadieskolan i Falköping muggdoppar en liten blyg kille i toaletten och tycker han ska vara glad för att han får vara med och leka. Slogan: Lite tacksamhet är det för mycket begärt när du får chansen att hänga med oss?

        Borde det inte vara så att företagen välkomnar de som är intresserade av att söka jobb på deras arbetsplats. Att företagen är tacksamma när människor erbjuder sin kompetens sina tjänster till sitt dagliga slit till dem. Tacksamma för att människor skriver personliga brev, mejlar, ringer och är nyfikna.

        Nej.

        Agneta tycker bara det är så enormt jävla ledsamt när någon ringer som inte alls låter lämpad att arbeta hos henne och dessutom avbröt den där olämpliga jävla terroristen surfandet på aftonbladets skvallriga nöjessidor där Agneta höll på att läsa om skilsmässan mellan Kristin Kaspersen och Hans Fahlén och vad var det nu hon alltid sagt, jo just det, ”det där håller aldrig”. Nej, nu ringer det igen, äh, låt det ringa..

        Ett praktiskt tips av en modig kvinnas handlande:

        Hon var kallad till arbetsintervju och kom in till den kostymklädde chefen som satt bekvämt tillbakalutad i sin kontorsstol. Han tittade knappt upp ur sina papper han höll i handen och började slentrianmässigt rabbla upp allmän fakta om företaget, som han har gjort hundratals gånger förut. Kanske la han in en ny konstpaus mellan två stycken för att göra presentationen lite annorlunda.    

         Efter fem minuter reser sig kvinnan upp, mitt när chefen håller på med en utläggning om något arbetsplatsspecifikt, och säger:

         ”Jag får tacka för mig. Om det är så här jag blir bemött när jag söker jobb här vill jag verkligen inte vara på det här företaget. Hej då!”



David - en sista betraktelse. När man loggar in på blogggratis får man alltid uppge fyra bokstäver som någon form av kontroll. Det brukar vara Z Y U D eller nått i den stilen. Idag var det anus.

Av David - 21 maj 2008 16:42

Idag spenderade jag förmiddagen med att prata med en samling unga människor om språkligt beteende. Ett ämne som kanske inte ger sken av att vara betydelsefullt men aj aj aj den som bedrar sig. Det påminner om isberg kan man säga, skenbart ser man bara en liten frostig kanelbulle guppa ovanför vattenytan men man vet att det undertill är som en hel kanelbulledeg. Capish? Inte? Jag ska försöka illustrera:

     På skolan där jag arbetar kan en lärare bli kallad häxa, en golfklubba för kuksugare, en klasskompis för fucking jävla alien, en lagkamrat på idrottslektionen kan få höra "aboooo, du är för tjock. Kan du inte vara avbytare istället?", en årskurs etta som inte förstår skämt kan på skämt få höra "rör du bollen så dödar jag dig" och det är bara en sammanfattning av hur några få sekunder på skolgården kan låta.

     När jag för några veckor sen hade föräldramöte lyfte jag fram hur den specifika klassen påverkas av spårket jargongen orden (som i sin tur påverkar andra klasser, speciellt yngre, och så fortsätter det år in och år ut). Det här var mina iakttaggelser då:

     Att i klassen används ett språk som inte är okej, där fula ord, nedvärdernade kommentarer, tjafs och könsord är återkommande varje dag. Jag upplever det, efter att ha pratat med eleverna, som att tröskeln för det tillåtna har sänkts till en nivå där ingen egentligen är nöjd. Det kan tyckas att några svordommar går att soppa under mattan. Borst borst.

     Men jag vet inte. Jag hävdar annorlunda.

     Språkbruket bidrar starkt till ett stort utanförskap för två elever som kom in sent i klassen och inte behärskar språket särskilt väl. Så när de försöker snappa upp stämningen, komma in i gruppen, vara som alla andra och skoja lite passar inte orden. Villkor ser alltid olika ut för olika människor. Har man känt en elev i fem år kanske ett ord ett bemötande en blick betyder en annan sak än om en ny elev säger samma sak. De nya eleverna hörde orden, märkte av jargongen, och tog för givet att det var så snacket gick.

       Utanförskap - att vara utanför. Det är ingen lek.

       Jag kan se in i mörka ögon och möta ledsenheten; över ensamheten och det svåra i att vara 12 år och inte ha en endaste kompis. Och varje ansträngning för att vara "en bland alla" leder snarare åt fel. Kommande meningar inkluderar han med ögonen. Ha honom i åtanke.

        Det finns såklart underförstådda oskrivna regler för vad som får sägas och inte sägas. Reglerna står på tå på en slak tunn lina. Alla är inte lika bra på att balansera och "okamratliga incidenter" (=småbråk, knuffar, slagsmål, mobbning) händer med för jämna mellanrum.

        Läs gärna et tidigare inlägget: http://vardagsemigrationen.bloggagratis.se/2008/03/22/587066-colosseum/ för att få ett exempel på vad jag menar.

        De här incidenterna gör naturligtvis att det under lektionerna bubblar i bröstet hos minst fem elever. Nån som vill göra upp, nån som vill hämnas, nån som vill backa upp, nån som inte vill missa nått, nån som är orolig för en kompis. Och det här kan man se många utryck för - rörlighet i klassrummet, blickar som utbyts och saker som kastas mellan varandra. Om jag ska rubricera det brukar jag säga att "det råder brist på lugn och harmoni i klassrummet". I det klimatet, i en sån miljö, finns det inte en chans att lärande, nyfikenhet och välmående får plats.

         Vilken bild jag "målar upp" höll jag på att skriva innan jag kom på att det är felaktigt - jag "ritar av" ska det stå. Den här bilden är porträtterad och bör förstås utifrån den subjektiva tolkningen av verkligheten jag noggrant försöker redogöra för.

         Ytterligare en följd är att språket, tjafset, bråket, oron i klassrummet leder till en förödande klyfta mellan lärarna och eleverna. Föreställ er en elev som sitter med hundra kilo sprängladdad ilska över att ha blivit retad och så får hon plötsligt en tillsägelse av en lärare som är trött på springet, pratet och slarvet och den tillsägelsen blir till droppen som fyller bägaren och några mindre väl valda ord gör att klassrummet plötsligt har dubblat den sprängladdade ilskan till en elev och en lärare. Till slut tycker några att några har fått för många tillsägningar och lärarna vill tygla sin klass och drar åt hårdare och börjar säga till på skarpen vid minsta lilla och shit pommesfrit - det tredje fulaste uttrycket i modern tid - snöbollen växer. Klyfta växer.

       I det skedet brukar det vara gött gött i gött gött för inblandade parter att blunda för sin egen del i relationen och fly ansvaret. Skylla ifrån lite, gnälla lite, inta försvarsposition och you name it.

       Jag skulle kunna fortsätta skriva en roman men jag tror att isbergets underkropp har blivt blottat. Eller åskådliggjorts. Och då kanske språkbrukstemat blir begripligt.

       Att prata om hur vi säger, vad vi säger, var vi säger, till vem vi säger, varför vi säger och andra elementära frågor. Så nyttigt. Så tankeväckande.

       En elev gav idag:

       - Igår kom det en elev och frågade om Micke var här. Nej, han är i din röv, sa jag då. Ha ha.

       Vi pratade en stund om det och sen sa han eftertänksamt:

       - Vaddå skulle jag ha sagt "nej, tvärr han är inte här."

       - Ja, precis.

       - Va??? Så kan man väl inte säga heller.


David - fortsätter med språkbruk ett tag till framöver


Av David - 19 maj 2008 11:53

Jag såg en styrketränad älg imorse. Den stod vid skogsbrynet nära den vägen jag rattade bilen på och försökte dölja sig bakom en anorektisk björk. Det gick sådär; påminde i stora drag om småbarn som leker kurragömma och blundar sitt allra hårdaste och kanske till och med lägger händerna för ögonen och på det sättet försäkrar sig om att de aldrig kommer bli hittade - trots att gömstället är ovanför köksbordet som står mittemot den som ska leta. I ögonhöjd.

     Om jag får säga det själv upplever jag det inte som att jag har många hook-ups i livet. Så vitt jag vet är det bara två. Älgar och björnar.

     Nu bortser jag från att jag är rädd för igelkottar och fåglar. Och att jag har en speciell relation till öppnade förpackningar. Jag bortser även från min rädsla för solstrålar som skjuts i juli och augusti, som bottnar i en mardrömsliknande rödhet på ryggen för tre-fyra år sen. Och jag blundar för att jag har ett starkt ogillande gentemot använda suddigummin sedan lågstadiet eller nått annat tidigt skede i livet. Givetvis tolkar jag inte min nolltolerans mot vidrörande av fotens undersida som ett problem utan som en biologisk självklarhet.     

      Och… som sagt: bara två hook-ups. Älgar och Björnar.

     Inga bagateller direkt: stora farliga björnar och mäktiga älgar, som för övrigt får 1/3 av tysklands befolkning att semestra till norrland där sannolikheten är större att du får fyrtio myggbett på ansiktets högra ovansida innan du ens ser en älg.

     Har ni några hook-ups (envisas med att skriva det internationellt gångbara ordet. Var god och ha överseende med det då jag inte har ett svenskt vokabulär som kan hjälpa mig ta fram ett bättre ord!) får ni väldigt väldigt gärna slänga blygheten stressen eller vad det nu är som gör att aldrig nån svarar när man frågar frågor på bloggar och berätta om era vardagliga issues.

      Med tanke på vad som nyss stod rekommenderar jag starkt att du börja rannsaka dig själv just nu så att det lagom tills du läser sista raden på det här blogginlägget finns en klar bild över hur din kommentar ska se ut.    

       Det är på intet sätt ett krav eller ett måste utan mer en önskan om en liten studie i hur människan kan se ut. Au naturel.     

      Börjat?     

      Älgen försökte alltså göra sig liten bakom fläckig björk men lyckades inte alls, så jag stannade bilen, vevade ner rutan och ropade ”du är tagen”.        

      Sen tog jag fram mobilkameran och skulle ta en bild.

      Men istället ropade jag ”nu är det din tur. Du kan reglerna va? Blunda och räkna till hundra.” och gasade därifrån.

       När jag har kommit en bit föds det blodig tanke i mitt huvud som jag nu klipper navelsträngen till. Om mönster och hur huvuden subtilt förvrids. I nyliberalismens tecken:

       Min spontana reaktion var att ta en mobilbild med kameran. Jag kan läsa den meningen om och om igen och förundras förvånas lika mycket varje gång. Ta en bild med mobilkameran!?! Ser jag den enskilda händelsen i ett större perspektiv blir tendensen klart mycket tydligare: att händer nått, gärna något farligt i stil med en brand eller ett rån eller kraschade bilar, då tar man fram mobilen. Inte för att ringa ambulans polis eller brandkår utan för att fota veckans bild till aftonbladet och inkassera lite sköna stålar i fickan.

         Nyliberalerna har satt ett dollartecken framför människan. Och det har skett så fördolt, aldrig bokstavligt, alltid inlindat i tjusigaste formuleringarna, att man inte har lyckats upptäcka nått förrän den dan man är på väg till jobbet och ser en av sina hook ups ibland lövträden.  
         Kanske är man just precis som älgen i morse, som står och käkar lite daggvått gräs intill väggkanten och funderar på nya samlagsställningar nu när han och hon har hamnat i slentrianmässiga hjulspår, funderar vidare på att kanske skriva ner några rader till Marlena Ivarsson eller föreslå rollspel, ja där nånstans tvärnitar en fortkörande bilist, vevar ner rutan och gapar lite på sörmländska och tar fram en mobiltelefon. Och sen åker bilisten och gömmer sig flera mil bort och man har ingen aning om var, eller vem det var, eller varför eller vad som har hänt - men vet ingeting annat än att det har hänt.

         Och det som har hänt har infiltrerat människor sätt att vara människors och kanske älgars sätt att få vara älgar och mönstret är oroväckande på många sätt (mindgame för den som orkar. Gör en superkort konsekvensanalys av följande områden: politik, makt, miljö, relationer, solidaritet osv osv osv).

         Kanske har jag fått fler hook ups att hålla reda på.

         Du också?


Av David - 15 maj 2008 15:11

När tröttheten har letat sig ner i fingrar och upp i tankar och formuleringar inte vill bli förlösta kan en bild få stå som egen talande modell. Det här är en av mina absoluta favoritbilder. Den representerar så mycket för mig och jag minns att redan första gången blåa ögon fastnade på mannen och pansarvagnarna fastnade även resten av mig. Kanske nästlade jag in mig i all svårtolkad symbolik man kan läsa in i bilden om man är lagd åt det hållet. Eller kanske stannade jag bara till i flertalet ögonblick i en form av ren beundran.

    Jag stannar fortfarande till varje gång jag ser bilden. Försöker insupa så mycket som möjligt. Modet, kampen, godheten och på samma gång grymheten, våldet, makten. Vem behöver läsa långa krångliga meningar när en fotograf kan berätta så mycket med rätt knapptryckning vid rätt tillfälle?     

     Fotografiet är taget den 4 juni 1989 vid Himmelska fridens torg i Peking.

     Och ja, den får symbolisera allt jag vill få skrivet men inte har ork att skriva just nu.



Av David - 11 maj 2008 11:09

Varje söndag ligger DN på köksbordet som en självklar del i min frukostkostcirkel på sjunde veckodagen och det är kishti tomita-halleluja moment att i lugn och ro blanda laktosfri yoghurt med rader av Maciej Zaremba.

    Idag skriver han om vår migrationsminister Tobias Billström och han gör det så bra att jag måste vidarebefordra. Moderaten Billström har lämnat ett förslag som det ska beslutas om i riksdagen den 20 maj.

     Förslaget ska lagfästa diskriminering (som FN:s Paul Hunt uttryckte sig för regeringen den 13 februari i år):

     Billström anser att Sverige sänder ut fel signaler när asylsökande som fått nej har möjlighet att få sjukvård. Så kan det bara inte få vara har han tänkt nån gång när han kliat fingrarna i håret och därefter kommit fram till en lösning. Cancersvulster, havandeskapsproblem och hjärtstrul ska tydliggöra för hela omvärlden och invärlden vad migrationsverkets nej betyder. Får man nej av migrationverket får man även nej av sjukvården.

      Är det människosynen Sverige styrs av?

      Där alla människor inte länge är lika mycket värda. Där vi ska rangordnas efter papper, efter tillhörighet, efter olikhet och efter allt annat som går att plocka isär från Människan.

      Maciej Zaremba jämför med läkare som jobbar under krig. För de "finns inte landsmän och fiender, lagliga eller olagliga. Det finns bara patienter". Det vill säga att till och med under sådana hemska omständighter som ett krig medför till ett land hjälper läkare samma personer som försöker döda ens landsmän på precis samma sätt som sina sårade landsmän. Kanske en smula märkligt men ändå inte för det finns någon självklarhet i det handlandet: "av medkänsla kanhända, men mest för att inte mista självrespekten. För vi är inga bödlar heller. Nej, just det. Och läkare är inga gränspoliser."

     Men det vill Billström ändra på. Lagstifta om.

     I artikeln verkar det dock inte som att läkare tänker springa migrationsverkets ärenden, tack och lov, för bl.a har Läkarförbundet, Vårdförbundet och Sahlgrenska sjukhuset förklarat att "av trohet mot vårdyrkets etik och av omsorg för personalens nerver att behandla alla människor lika, vad riksdagen än säger".

     Vad ligger till bakgrund för det här förslaget?

     Ekonomi, som det mesta andra? Knappast. Uppgifter gör gällande att om papperslösa inte diskriminerade skulle utgifterna vara på 15 miljoner - samma som en ny spårvagn på Nockebybanan.

      För att haka på övriga Europa, som i fallet med många andra förslag? Nej, det enda landet som använder cancer som politisk signal är Österrike. Inga andra.

      Och om förslaget går igenom vad blir nästa steg och nästa och nästa? Att lära brottslingar att påföljderna av brott blir att rätten till sjukvård försvinner? Att misskötsel på jobbet ger arbetsgivaren rätt att ta bort den rättigheten? och så vidare. och så vidare.


Av David - 10 maj 2008 10:47

Solen försöker steka mig rödrosa med sina tempererade strålar och att sitta framför datorn känns inte lika tilldragande som att sitta nära blåa stora vattenpölar och läsa bok när vädret är som det är. Just nu läser jag Lena Sundströms (www.lenasundstrom.se) fullträffande "Saker jag inte förstår och personer jag inte gillar" och den ska jag sätta mig med nånstans nära sjö och inspireras av. Samtidigt ska jag hålla två tummar för att solskyddsfaktorn ska rädda mig från den speciella färgkombinationen som sommarstekande dagar försöker pensla på bleka skinn. Erfarenhetsmässigt brukar det falla väl ut förutom när det kommer till näsan, det är ett omöjlig uppdrag när det kommer till skyddande.

     Ovanstående rader förklarar varför denna sida uppdateras med viss tröghet för tillfället. Inom väldigt snart kommer dock några längre rader att slåss upp på detta forum.


Stay tune.





      

Av David - 5 maj 2008 17:24

Vi satt i bil ihop och hade just besökt somalisk kvinna inspärrad i segregationens utanförskap. Ett sätt som känntecknar den typen av syner är att man ganska snart får en dunk i bröstet framdirigerad av sorgen över sveriges demokratiska "all inclusives" exklusivitet. För mig framstår Sverige i såna stunder som översminkad plastikopererad tonåring. Kosmetika/Konstgjordhet stänger ute sanning. Och lögnen är så allomfattande och det är för sällan som tonåringen blottar sin utsatthet, sin sårbarhet, sina brister - hela sig.

      Efter det där första penetrerande dunket låter man ögonen avläsa avlägsna förorter som lämnats lite vind för våg och den skitiga höghusfasaden blir skitigare och skitigare och inte finare och finare som sig bör. Vi hade svängt med bilen tills vi landade på parkering med sönderslagna bilar mitt ibland betongdjungelns stenade giraffer.

      Och vi hade gått in i lägenhet med tre rum och kök där hon, hennes mamma, hennes döttrar, hennes söner och hennes man delade vardag och helg. Innanför väggar pratade och diskuterade vi och i vardagsrummets slitna soffa möttes våra olika liv. Den typen av kontraster blir emellanåt tydligt märkbara och man kan då ta på skillnaderna och kan man det så brukar jag i regel alltid stoppa in dem i fysiska fickor. Jag tror att det är bortom bättre att samla på sig kunskap och förståelse om andra.

       Det är lite som i Timbuktus grymma text till Pendelparanoia (http://www.uplyrics.com/timbuktu_lyrics_11683/pendelparanoia_lyrics_397922.html) där två olikheter ser varandra på pendeltåget fulla med spirande fördomsfullhet i huvudet och refrängen summerar:

"Hade du känt mig hade du inte dömt mig

Hade jag hjälpt dig hade du aldrig glömt mig

Hade du ta´t dig tid hade du kanske fattat

Hade jag vågat hade vi kanske snackat

Hade vi bara haft mer tid

Hade jag kanske ställt mig bredvid

Hade vi lärt känna varandra

Hade vi inte varit så rädda för andra"

       Kontrasten som jag integrerade inuti mig:

       Vi hade beklagat oss lite över långsamma köers inverkan på ankomst och hon berättade några minuter senare att hon nyss var hemkommen från en resa till hemlandet, första besöket på 18 år, och hon hade åkt dit för att placera ut hennes systerbarn på hem där de kunde tänkas få det någorlunda bra efter det att systern plötsligt dött. Jag undrar hur hennes hjärta dirigerades när hon stängde dörren om sig till det hem där hennes systers barn ska försöka växa sig stora och hon tog första stegen därifrån.

      Vi växlade upp till femman, spärrade farthållaren, satte på svag fläktande fläkt och började hemfärd mot medelklasslivets trygga armar som med rätt hårresande metoder beskyddar oss från att hamna utanför systemens privilegium. Moder Teresia å ena sidan och spy-bar vakt å andra, som inte släpper in alla. Några är innanför och andra utanför.

       Orden vältrade fram och tillbaka. Mycket handlade om levnadsvillkor, integration, rasism och egna erfarenheter. Vi enades om hur lätt det är att bli generaliserande och att den allmängiltigheten alltid ger fördomar ett tungt fotfäste, oavsett vad det gäller. Vi enades om medias starka påverkan av vilka uppfattningar vi hamnar i sängläge med. Och det flöt på bra i konversationen, tankar hakade i varandras och det kändes som att vi låg på ungefär samma våglängd.

       Kollega: Fast det är klart. Jag vet inte hur jag skulle reagera om min son kom hem med en sån tjej. Det skulle bli rätt svårt. Man skulle behöva tänka över en hel del.

       Jag: Det är lite det som är hela grejen. Det är många som tänker att jag har inget emot invandrare men sen när det verkligen gäller blir det lätt att… inte i mitt hem, inte med min son. Inte på min arbetsplats. Inte i mitt fotbollslag. Inte i mitt hyreshus.

       Och sen har vi gemensamt lagt en struktur som en hinna över vår kartbild vårat samhälle och våra levnadsvillkor.



Av David - 4 maj 2008 11:16

Jag har hett stoft för några intressanta bloggar ochjag tänkte avfyra en salva sveda till sturkturell rasism inneboende i kollega men precis innan jag ska låta fingrar studsa som Christian Ohlsson över tangenterna kollar jag mejlen och i inkorgen har kusin äntligen förstått hur viktigt det är för mig att få läsa hans ord. Han har emigrerat till Norge på samma sätt som Karl-Oscar lämnade svedala för amerika och är ungefär lika svår att få tag i som nån handläggare på försäkringskassan. Så jag har tjatat på honom att lägga upp en blogg och förse mig med hans osloianska äventyr och vardagliga reflektioner. På det viset kan man säga att vi upprätthåller en slags kommunikation mellan sällsynta telefonsamtal, mejl och face-to-face meetings.

     Och idag har han svarat på mina böner:

     http://norgeochjag.blogspot.com/



Skapa flashcards