Jag såg nyheter igår och det högg i bröst och ord ville säga någonting men känslorna fick äga mig tills lampor slocknade.

      Dagen efter dagar efter:

Klockan hänger bekvämt lutat mot väggen men den komforten är inte förbehållen visarna som precis orkar anstränga sig för att skjuta fram dagen och tiden och livet en minut och om ögon fanns för att syna vad ansträngningen betydde hade 14.18 avrundats till ”tjugo över två”. Men hur gärna en omkonstruktion än önskas finns inga blåabrunagröna ögon med tillhörande kropp i närheten av vägguret. Huset är lämnat tomt. Garageplatsen likaså – den röda saaben är någon annanstans och där någonstans lämnar knubbig hand det nervösa pillandet i mustaschen och tar sig ner till växellådan, kopplar ner till tvåan och krypkör sakta fram genom eftermiddagens ljummaste solstrålar. Letande? Väntande?

      Trehundra meter ifrån bilen cyklar en tioårig tjej på treans växel. Hon låter pedalerna vila med jämna mellanrum för att bättre kunna njuta av den allt mer tilltagande grönskan med dess löften om magiska humlor, färgsprakande växter och familjen samlad runt värmen från en grill. Med våren blir allt mer levande mer pulserande mer… mer kul. Smilgroparna lockas fram av tankar på vad som väntar om bara några korta hoplagda stunder och även av det som nyss varade. All kommande tid vävs ihop med den gamla rostiga till en enda stor klump av braighet. Hon hade nyss berättat för Jenny S och Mikkan när de lekte mamma pappa barn att hon tyckte om Magnus och de hade trott att hon skulle få ja om hon frågade chans. Imorgon efter lunchrasten kanske hon skulle skicka en lapp till honom, för det är ju bästa sättet, en lapp som hon skulle göra ikväll med massa hjärtan i varje hörn och en ja- och en nej- och en kanskeruta. Magnus och hon, tanken kittlade henne djupt ner i magen, hon som aldrig haft chans på nån förut.

      En broms trycks ned och röd bil stannar vid kanten av skogsbrynet och tung ond människokropp placerar sig gömd bland tusen läskiga träd. Nästan som att skogen förändrar sin sinnesstämning när naturlig balans rubbas av mörka tankar och ont uppsåt. De goda levande vårglada träden byter om till en spänd och allvarsam skepnad och därigenom blir en påtaglig läskighet det kategoriserande adjektivet. Kroppen ångrar sig nästan omedelbart. Låter träden och skogen få sitt hjärta tillbaka och suckar av lättnad hörs - för tidigt. Tar sig ut på vägen istället. Fortfarande letande? Väntande?

      Hon ökar takten lite, för mammas skull som hade fixat i ordning pannkakor med sylt och glass till mellis och det var det godaste godaste godaste mellanmålet. Och om hon skyndade sig kanske hon kunde cykla tillbaka till Jenny och Mikkan. För några dagar sen hade de bildat JEM-klubben för bästaste bästa kompisarna och alla hade lovat dyrt och heligt att de var vänner för livet och när åldrar gjort de vuxna skulle de ändå leka ihop. Kanske skulle hon fråga om hon fick sova över där igen. Hon hade gjort det för första gången för bara en månad sen och hon var stolt för det hade gått bra även om hon hade ringt hem tre gånger från mobilen för att mamma skulle säga att ”allt är bra gumman” samma tre gånger.

        Ser brunt hår fladdra ikapp med farten och ett svagt kallt hjärta slutar bulta och människa blir omänniska.

        Hon ser svart skinnjacka och ful hårdrockskeps med metallinslag på skärmen och han med dålig klädsmak känner hon igen lite grann. Det är han som ibland står på macken och snackar med allt och alla som är där. Han verkar vilja nått – kroppsspråket säger det. Allra helst vill hon cykla hem till nygräddade pannkakor och kärleksbrev som vill bli skrivna och världarnas bästa mamma och ändå vet hon att hon kommer stanna för det är dumt oförskämt och konstigt att cykla förbi någon som man brukar säga hej till.

        Ögonen ser konstiga ut och han pratar och beter sig underligt och hon ångrar att cykeln har stannat. Men det är för sent.  

Det här är ett uppmålat scenario som slutar precis där ett barn, som blir mördat och gud vet vad, börjar känna första dunken av rädsla slå och om fortsättningen är obarmhärtig att föreställa sig hur var den då inte att genomlida?

David – skänker tankar till ängel