Direktlänk till inlägg 7 april 2008

Uppbackning

Av David - 7 april 2008 14:01

Jag har på godare och ondare varit lite snävt inriktad under den senaste tidens inlägg jämfört med egen bloggande begynnelse. Varit subjektivt subjektiv i ämnesval istället för subjektivt objektiv och därför höjer jag abstraktionsnivån för att vidga perspektivet något och rikta strålkastare bortom scenen. Apropå höjder är det ju så att ju högre man kommer desto bredare ser man. Konstigt nog funkar det inte tvärtom – bredden påverkar inte höjden.  

      När bredden tappas blir ens omkretsande världsbild plötsligt lite för lik frusen penis. Med andra ord; upp med hakan.   
      Huruvida det är bra eller dåligt går att diskutera till smulpajbitar. Lärdomar om sig själv och sin nära omgivning är tveklöst bra men för att recitera rappande Xzibit ”to much of anything can make you an addict” och för mycket stirrande blir narcissistiskt otrevligt. Med jämna mellanrum tror jag det är viktigt att lämna spegelblank yta och se andra saker än sina egna nytillkomna finnar på läppen.

       Igår pratade jag med släktingar om sjuksköterskors varslande om strejk och claimande av högre lön. Jag backar strejken helhjärtat. Uppenbart är att sjuksköterskor tjänar för dåligt och dessutom i många fall till och med mindre än undersköterskor. Detta trots, och på grund av (?), utbildning och ett större ansvar. Det är skevt i samhället när sådant inte uppmuntras.

       Min mening.

       Så fan vad bra att facken manar till kamp till lite jävlar anamma till gammal glömd arbetarklassglöd till enighet. Jag älskar att sjuksyrrorna vill ha fem papp i löneök inom ett visst antal år annars kan alla fallskärmande kostymklädda snubbar i toppen få en uppstressad hjärtinfarkt och inse att alla underhuggare är i strejk och vid porten hos sankte per är det ingen som bryr sig om insparade miljoner och knappast hos profet mohammed heller för den delen.

        Jag säger min mening till släktingar. De säger sin mening - de tycker att facken inte är mycket att hänga i julgranen, inte ens på understa grenen. Det borde vara individuell lönesättning där alla får tala för sig själva.

        Det är ord att ha i åtanke när jag nu skriver om Henne.

        Hon:

        Idag skulle jag göra ett hembesök hos henne vars son är autistisk och försvinner bort till onåbarhetens länder. Hon kunde inte komma för hennes sex andra barn behövde hennes närhet och milen hit omsatta i tid var för omfattande.

         Bilen letar sig in i stockholms förorter. Betongens gråa höghus sticker fram sina huvud uppåt försöker få ett nafs av smaklös himmel, påminner om giraffers utsträckande mot trädtoppar. Husfasaderna har flagnad ljusblåturkos färg och det ser fattigt öststatsaktigt ut när hjärnan registrerar det ögonen mixar ner i mixern: nerdragna persienner i olika opassande färger, överfyllda balkonger; tv-apparater, cyklar, mattor, kartonger och fåtöljer slåss om utrymmet som om de allihopa var inslängda i en ultimate fighting-bur, klottrade ytterdörrar och allmänt trasigt. Jag åker in bland några hus i Sovjetunionen 1981 och parkerar bredvid en sönderslagen Volvo. Ställer in siktet på ett av alla de miljoner höghus som byggdes 65-75 och glömdes bort några dagar senare samma år.

          Längst bort på tredje våningen bor tre rum och kök och hon.

          Utanför längst bort på tredje våningen bor en sopptipp. Eller det ser ut som det. I brist på utrymme inomhus har saker förvarats på utsidan av insidan. En orangefärgad pulka som är trasig i botten, trasmattor, svarta soppsäckar, några hushållsprylar, en tavla och en bokhylla och hade det varit Caroline Af Ugglas hade det varit ett underligt konstverk med potentiella köpare.

          På dörren in sitter det en fastklistrad lapp, lite kantnött av väder och vind, med alla barnens namn noggrant uppskrivna med bläckfärgad skrivstil: sju stycken och hennes eget.

          Jag knackar på två gånger. Någon tittar i kikhålet.

          Jag knackar en gång till och ett tonårigt barn öppnar och hon är inte hemma när hon jobbar och jag som redan har sett att hon jobbar när hon är hemma.

          På väg tillbaka till bilen tänker jag tankar om att hon kanske jobbar skift på ett sjukhus och att hennes tid aldrig skulle räcka till att förbereda ett argumenterande individuellt lönesamtal.

           Spolar tillbaka bandet till matbord och samtal med släktingar.

           ”Jag tycker det är skitbra att det finns fackförbund som slåss för kollektivet. Det finns så många som inte kan tala för sig eller som har taskiga förutsättningar.”

           Och samtalet vek då in på snårig stig och handlade om dåliga fackliga representanter och där håller jag till viss del med. Där sitter många självspeglande människor som är konflikträdda och vill komma bra överens med chefen och ligga bra till i arbetsplatshierarkin.

           Sen kommer kärnan som klämmer skon:           

           ”Jag tycker att de kräver för mycket – 5000 – de har ju samma ingångslön som oss. Det är inte rätt att de ska ha så mycket... om inte vi också får det.”

           Ett resonemang som borde ha tvångströja och matas med sond. Tänk om vi istället för att dra i bromsen, jämnade ut marken när den var ojämn, hyssjade när det blev för högljutt skulle dräpa jantelagarna och backa sjuksköterskorna tills de får igenom sina krav. Sen kanske en annan strejk får stöd bland folk, på arbetsplatserna, vid middagsstekarna och sen en ny och en till och tids nog kanske maktlystna gubbar har tvingas rätta till en massa skevheter.

          

David – säger sin mening

 
ANNONS
 
Ingen bild

sara

7 april 2008 16:03

jag satt ju med, sa mitt. men jag lyssnade väl bara med ena örat och svarade därefter. självklart är det bra att fackförbund finns, men det känns urlakat. fackförbunden kräver mer och mer i avgifter och för många är det bara en räkning bland alla andra. Jag har varit medlem i facket i säkert 10 år och har aldrig behövt hjälp eller ens behövt känna att jag står i enad front. Det kanske säger mer om mig och de arbetsplatser jag har haft turen att huserat på. Jag är inte längre medlem i facket. Jag är inte medlem i hyresrättföreningen. Jag är inte medlem i svenska kyrkan. Till exempel. Jag kanske är egoistisk och tänker på mig och min familj, blundar för de som har det svårt. De som är i behov av att jag är medlem i en rad olika föreningar för att de behöver tryggheten i massan. Men självklart önskar jag att sjuksköterskorna får upp sina löner! 5000 kr eller mer!

Idag berättade en vän om en annan vän. Det handlade om en familj som lever gott i göteborg. De hade kommit överrens om att allt dom tjänade över 22 000 kr gick till bistånd och välgörenhet. Så har dom levt i många år nu och jag lovar att deras karma är stor. För vem behöver så jävla mycket pengar egentligen?

 
Ingen bild

David

8 april 2008 21:06

Jag vill inte stå med pekpinnen - även om vi alla gör det med jämna mellanrum. Det är upp till var och en hur man vill göra, på vilket ben man vill stå, men jag tycker att ställningstaganden kan ha mer eller mindre bra grund.

Att tycka att 5000 kr är för mycket begärt i löneförhöjning och hänvisa till ens egen lön tycker jag är ett på många sätt fattigt argument. Men jag gissar att den argumentationen hör ihop med den pengakåta värld vi lever i. Därför är det med glädje jag tar del av alla motpoler - som din väns berättelse. Tack.

 
Ingen bild

sara

9 april 2008 14:52

En av anledningarna varför jag älskar din blogg och hoppas på nya inlägg varje dag när jag loggar in är för att du uppmanar till ställningstagande. Man får lära känna sig själv litet bättre. Och jag tror nog att alla människor har goda och dåliga sidor och självinsikt är bra hur som helst. Sen är det ju upp till var och en att bestämma om man vill göra något åt de dåliga sidorna. Var när och hur liksom.

 
Ingen bild

Micke

9 april 2008 17:10

jag hängde på din text lite, berättade lite kortfattat vad du skrivit om. om det är någo du anser olämpligt så säg till så åtgärdas det. fred

 
Ingen bild

T

11 april 2008 10:41

laste precis sn.se. bra gjort vannen

Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av David - 7 april 2009 18:03

Hej. Igen.   Jag dammar nu officiellt av mina skrivfingrar och aktiverar dem genom lite knappande på bokstäver. Kanske landar det i en vettig begriplig helhet eller så vimsar jag runt i några meningar och lämnar frågetecken i eder bakre huvudregion. ...

Av David - 20 oktober 2008 15:46

Jag var på Thomas Dilevas föreställning "Låt kärleken växa" i fredags. Det var en härlig upplevelse. Ingen är som han, alla är som han. Han sjöng vackraste sånger om mirakel som min sambo alltid gråter när hon hör och han sjöng med len röst. Han sade...

Av David - 14 oktober 2008 17:49

Det är väl nånstans okej att damma av tangentbordets hela alfabete när begäret andas allt högre och högre, flåsigare och flåsigare, ungefär som en telefonsexförsäljande dominatrix - om det nu finns sådana - med en undergiven övergiven kund på väg mot...

Av David - 13 juni 2008 10:12

    Det får vara bra nu.

Av David - 5 juni 2008 16:17

Kommer inte ihåg exakt när det stod i tidningarna, troligtvis var det förra veckan, jag vet bara att jag tänkte att jag skulle skriva några rader om det då men att tänka tankar är inte detsamma som att förverkliga dem.      Varför jag inte minns med...

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se