Alla inlägg den 7 april 2008

Av David - 7 april 2008 14:01

Jag har på godare och ondare varit lite snävt inriktad under den senaste tidens inlägg jämfört med egen bloggande begynnelse. Varit subjektivt subjektiv i ämnesval istället för subjektivt objektiv och därför höjer jag abstraktionsnivån för att vidga perspektivet något och rikta strålkastare bortom scenen. Apropå höjder är det ju så att ju högre man kommer desto bredare ser man. Konstigt nog funkar det inte tvärtom – bredden påverkar inte höjden.  

      När bredden tappas blir ens omkretsande världsbild plötsligt lite för lik frusen penis. Med andra ord; upp med hakan.   
      Huruvida det är bra eller dåligt går att diskutera till smulpajbitar. Lärdomar om sig själv och sin nära omgivning är tveklöst bra men för att recitera rappande Xzibit ”to much of anything can make you an addict” och för mycket stirrande blir narcissistiskt otrevligt. Med jämna mellanrum tror jag det är viktigt att lämna spegelblank yta och se andra saker än sina egna nytillkomna finnar på läppen.

       Igår pratade jag med släktingar om sjuksköterskors varslande om strejk och claimande av högre lön. Jag backar strejken helhjärtat. Uppenbart är att sjuksköterskor tjänar för dåligt och dessutom i många fall till och med mindre än undersköterskor. Detta trots, och på grund av (?), utbildning och ett större ansvar. Det är skevt i samhället när sådant inte uppmuntras.

       Min mening.

       Så fan vad bra att facken manar till kamp till lite jävlar anamma till gammal glömd arbetarklassglöd till enighet. Jag älskar att sjuksyrrorna vill ha fem papp i löneök inom ett visst antal år annars kan alla fallskärmande kostymklädda snubbar i toppen få en uppstressad hjärtinfarkt och inse att alla underhuggare är i strejk och vid porten hos sankte per är det ingen som bryr sig om insparade miljoner och knappast hos profet mohammed heller för den delen.

        Jag säger min mening till släktingar. De säger sin mening - de tycker att facken inte är mycket att hänga i julgranen, inte ens på understa grenen. Det borde vara individuell lönesättning där alla får tala för sig själva.

        Det är ord att ha i åtanke när jag nu skriver om Henne.

        Hon:

        Idag skulle jag göra ett hembesök hos henne vars son är autistisk och försvinner bort till onåbarhetens länder. Hon kunde inte komma för hennes sex andra barn behövde hennes närhet och milen hit omsatta i tid var för omfattande.

         Bilen letar sig in i stockholms förorter. Betongens gråa höghus sticker fram sina huvud uppåt försöker få ett nafs av smaklös himmel, påminner om giraffers utsträckande mot trädtoppar. Husfasaderna har flagnad ljusblåturkos färg och det ser fattigt öststatsaktigt ut när hjärnan registrerar det ögonen mixar ner i mixern: nerdragna persienner i olika opassande färger, överfyllda balkonger; tv-apparater, cyklar, mattor, kartonger och fåtöljer slåss om utrymmet som om de allihopa var inslängda i en ultimate fighting-bur, klottrade ytterdörrar och allmänt trasigt. Jag åker in bland några hus i Sovjetunionen 1981 och parkerar bredvid en sönderslagen Volvo. Ställer in siktet på ett av alla de miljoner höghus som byggdes 65-75 och glömdes bort några dagar senare samma år.

          Längst bort på tredje våningen bor tre rum och kök och hon.

          Utanför längst bort på tredje våningen bor en sopptipp. Eller det ser ut som det. I brist på utrymme inomhus har saker förvarats på utsidan av insidan. En orangefärgad pulka som är trasig i botten, trasmattor, svarta soppsäckar, några hushållsprylar, en tavla och en bokhylla och hade det varit Caroline Af Ugglas hade det varit ett underligt konstverk med potentiella köpare.

          På dörren in sitter det en fastklistrad lapp, lite kantnött av väder och vind, med alla barnens namn noggrant uppskrivna med bläckfärgad skrivstil: sju stycken och hennes eget.

          Jag knackar på två gånger. Någon tittar i kikhålet.

          Jag knackar en gång till och ett tonårigt barn öppnar och hon är inte hemma när hon jobbar och jag som redan har sett att hon jobbar när hon är hemma.

          På väg tillbaka till bilen tänker jag tankar om att hon kanske jobbar skift på ett sjukhus och att hennes tid aldrig skulle räcka till att förbereda ett argumenterande individuellt lönesamtal.

           Spolar tillbaka bandet till matbord och samtal med släktingar.

           ”Jag tycker det är skitbra att det finns fackförbund som slåss för kollektivet. Det finns så många som inte kan tala för sig eller som har taskiga förutsättningar.”

           Och samtalet vek då in på snårig stig och handlade om dåliga fackliga representanter och där håller jag till viss del med. Där sitter många självspeglande människor som är konflikträdda och vill komma bra överens med chefen och ligga bra till i arbetsplatshierarkin.

           Sen kommer kärnan som klämmer skon:           

           ”Jag tycker att de kräver för mycket – 5000 – de har ju samma ingångslön som oss. Det är inte rätt att de ska ha så mycket... om inte vi också får det.”

           Ett resonemang som borde ha tvångströja och matas med sond. Tänk om vi istället för att dra i bromsen, jämnade ut marken när den var ojämn, hyssjade när det blev för högljutt skulle dräpa jantelagarna och backa sjuksköterskorna tills de får igenom sina krav. Sen kanske en annan strejk får stöd bland folk, på arbetsplatserna, vid middagsstekarna och sen en ny och en till och tids nog kanske maktlystna gubbar har tvingas rätta till en massa skevheter.

          

David – säger sin mening

Skapa flashcards