Alla inlägg under april 2008

Av David - 29 april 2008 14:48

Det är helt sjukt. Ibland gör man saker som när man antingen fejsas med
det i efterhand eller när man stannar upp mitt i nått stressigt
ögonblicks göromål fattar hur egen kortslutning faktiskt fungerar. Just nu
sitter jag på min rövtillplattande kontorsstol och slickar mig om nariga
läppar och är uttorkad som en tredagars gammal snus på en
tillbakalutad solstol i Mallorca och ändå pallrar jag mig inte för att gå
och dricka.
      Strupen är nere på knäna och ber om klunkar. Huvudvärken bullar
ihop sig som åskmoln runt tinningar. Och jag tror på naivt fullaste
allvar att min envishet kan besegra kroppen och ett av människans
grundläggande överlevnadsbehov. Hybrisens vackra idioti?
      Jag är så lycklig i min naivitet, i min envishet, i min dumhet.

      Det är en upptäckt som inte medför nedvärderande av mig själv, ty
även om orden är hårda är de inlindade i bomull, det är mer en mjuk
smilbandsvidgande rusk på huvudet som bifogas. Jag gillar det. Med
åldern och erfarenheten och misstagen och felbedömningarna och
pinsamheterna har jag blivit varsamt vänligare mot mig själv. Förut
kunde jag lägga mig själv i giljotinen och vara den värsta bödeln av
alla själv. Chop chop dead. Bara för att jag hade ätit en chokladbit och
härlett den sedan uppståndna finnen på kinden till min dumdristighet.
        Typ så.

        Det fanns reasons to live and reasons to die och det gör det
förstås fortfarande men orsakerna ser annorlunda ut. Tack och lov. Orsaken att dö var som jag nyss skrev en plötslig kamikazeefinne som våldsamt attackerat nästippen över natten medan de enskilt största
orsakerna att leva var actiongubbar, dockor och en ace of base skiva.
         Fast.
         Jag är en törstig snus som vägrar dricka. Och det är lika mycket
chop chop dead som vinterkrigande finnar och kanske är jag inte
vänligare mot mig själv trots all mognad och livskunskap och andra
lummigt fyllda ord. Kanske kanske att allt är samma lika lika fast i lite andra former. 

David - ska leta rätt på saft

Av David - 28 april 2008 16:17

Jag ogillar kedjemail, gör er således inga besvär, läser sällan och
slänger ofta och ändå lyckades ett mail slinka igenom försvarsmuren i
form av ett utskrivet a-4 papper som jag fick av en kollega. Det
handlade om förhållningssätt och jag tänkte lyda uppmaningen om att
skicka vidare eftersom jag är oförmögen att komma på nått av intresse
att skriva själv. Här kommer slutklämmen:
”När det känns för jävligt, tänk så här….

Jag är tacksam:
- för tonåringen som gnäller för att han måste diska för då är han
hemma och inte ute på gatorna.
- för skatterna jag betalar för det betyder att jag har ett jobb.
- för att jag måste städa efter en fest för det betyder att jag
har ett jobb.
- för att kläderna är lite trånga för det betyder att jag har mat
på bordet.
- för att gräsmattan behöver klippas, fönster tvättas och
hängrännor som måste rensas, jag har ett eget hem.
- för skuggan som bevakar mitt arbete, det betyder att jag är ute
i solen.
- för alla klagomål på politiker det betyder att vi har fri
yttranderätt.
- för att parkeringsplatsen är längst bort för det betyder att jag
har råd att ha bil.
- för min höga elräkning, den betyder att jag har det varmt.
- för kvinnan i bänken bakom mig i kyrkan som sjunger falskt för
det betyder att jag kan höra.
- för tvätthögen på bordet för det betyder att jag har kläder att
ta på mig.
- för trötthet och värkande muskler i slutet av dagen – jag har
kunnat arbeta hårt.
- för väckarklockan som ringer på morgonen, jag lever.”


David – tacksam för att arbetsdagen snart är slut för det betyder att
han har ett liv som väntar

Av David - 27 april 2008 11:22

I fredags satt jag i tunnelbanans undre världar i Stockholm och vid slussen hoppade två välkammade herrar in. De satte sig i säten nära mig och den ena pratade med exalterad röst om projekt att genomdriva, om pengar att stoppa in under madrass och om potential. Trots att helgen väntade vid ändstationen var det arbete och pengar som tapetserde talets innandöme. Än syntes inte stationen, helgen och ledigheten (?).

     Storstadens jakt på pengar på lycka på status gör att stressen alltid närvarar. En utomstående märker det på sekunder och det är svårt att vara resistent och stressat hjärta bultar oskönt.

     Jag hör på pratet; fort forcerat och jävligt viktigt. Det handlar om ett dokumentärprojekt som han vill sälja in och när han pratar tänker jag på att det är så här hegemoniska post-koloniala människor kan se ut. Han sitter med invaxad hårbotten, kostymklädd kropp och kritvitt leende och pratar exploatering av fattig människa för att profitera fet plånbok i bakfickan.

      Lyssna själv:

      Hegemon: Alltså jag har hittat fram den här killen av en slump. Sånt jävla guldkorn. Helt fenomenal. Han fanns bara på två filmer och jag skickade vidare till Smith. Han undrade om jag hade rättigheterna. Men jag gled undan det där. Så just nu är jag i ledarposition kan man säga. Rättigheter, det är ju bara nån jävla polare till honom som har spelat in det där.

       Hegemons resekamrat: Vad är det för lirare då?

       Hegemon: Han kallas Bongo man. Min idé är att man söker upp honom och sen stoppar man in en pacemaker i käften på honom. Fatta häftigt? Typ "Bongo man keep up the pace" eller nått. Alltså det är ju grymt.

        Hegemons resekamrat: Hur ska du hitta den här Bongo man då?

        Hegemon: Det är det som är grejen. Inte många vet var han är. Men jag har tagit hjälp av några researchers jag känner och den här killen finns i Angola. Och där jobbar min tjejs farsas bekant på ambassaden och via honom kan man fixa nån advokat som hjälper till att leta rätt på honom.

         Hegemons resekamrat: Skena inte iväg än. Måste kolla att det funkar ekonomiskt innan du drar igång hela den här apparaten.

         Hegemon: Men det är ju det som är lysande. Fatta den här killen. Man ger honom typ tvåtusen spänn sen är han nöjd. Han fattar ju inte grejen. Sen håvar man själv in en massa pengar.

        Fatta - åka till Angola och stoppa in en pacemaker i käften på honom. Så bra. Det går inte att misslyckas. Men ligg lågt med det här medan jag riggar lite för fortsättningen.

         De kliver av. Men orden blir kvar.

         Ett konkret enkelt exempel, och ändå på en "lägre" nivå än om man tänker på stora företag eller t o m stater, hur det går till när västvärlden fortsätter utöva sina koloniala erövring av de fattiga delarna av världen. Nån som trodde att kolonialismen tillhörde det förflutna?

        

David - kollade upp vem den här Bongo man var och fann http://www.youtube.com/watch?v=BfPxP0bqYw8


Av David - 25 april 2008 14:33

Vilka härliga dagar jag har gjort, observera ordval och skänk en tanke om dess innebörd – långt ifrån det passiva ordet som ofta används: haft. Det senare ordets passivitet skjuter lågmält, nästan i bakgrunden, över ansvaret för vem det är som ordnar bra dagar till något övermäktigt metafysiskt. Kanske en gud flera gudar tvillingudar eller kanske till dagen själv eller nått i den stilen. Man förminskar sin potential, sina möjligheter, sig själv.

      Det kan ur försvarstalarposition hävdas att det endast är av språklig natur problemet finns, vilket jag förvisso inte tror, men om så är fallet blir det desto viktigare att påminna sig själv. Påminnelser eller markeringar om vem det är som författar versen i pjäsen om ens liv - ett döda poeters sällskap citat.

       Valen för hur ens dag ska bli ligger till största del hos sig själv. Det kan vara en vettig utgångspunkt när man ska kliva över tröskeln och gå in i en novembergrå tisdagsmorgon. Inte ”jaha, då får jag se hur den här dagen blir/slutar”. Skillnaden är alltså mycket större än vad den till synes verkar. Några bokstäver hit och några andra dit och en ridå dras åt sidan och vida horisonter uppenbaras på scenen.

       Måste inflika nått jag hörde igår av en kvinna: man behöver inte alltid vilja men man måste alltid välja. Den meningen har cirkulerat några loopar i min frontallob.        

       Vilka val har jag gjort?

       Nu blir det tre stora grejer som jag tar upp för när allt kommer omkring känns det som att små berättelser om när jag stannade och köpte färska frallor till frukost eller när jag valde att äta ute med min tjej eller när jag fyllde dagen med idrott inte är av läsvänlig karaktär – även om det är det lilla som pusslar ihop helheten. Det stora är den laktosfria grädden över moset. Det lilla är största feta grunden i sin baspotatismosform – värt att poängtera.  

       I onsdags åkte jag till huvudstad och gick på stand-up klubb kallad systerobror. Bra vassa komiker är som en slags tvärvetenskaplig mix av samhällsvetare/människokännare/filosofer/lingvister/pedagoger/läkare som kartlägger företeelser i samhället hos människor och förmedlar det med igenkännande träffsäkerhet. Och mungipor vidgas och liv förlängs av skratt. På upplyst liten scen bytte komiker av varandra på sedvanligt manér och jag skrattade godast åt hallänningen Tobias Persson.

       Han har en hemsida med en del roliga grejer och en del mindre roliga (se: www.tobiaspersson.net). Ett småroande exempel är ur hans dagbok:

       ” Klägget i brevlådanden 1 februari 2008

          Var på ICA nyss och läste Expressens framsida: "Skådespelerskan Mi Ridell förföljd av beundrare - fick bajs i brevlådan"

          Är de säkra på att det var just en beundrare?

          Visst är Alladinaskar uttjatat som uppvaktining men nånting säger mig att artikelns fokus är marginellt fel...”

       Hoppar, 

       i torsdags var jag och lyssnade på en föreläsning om självskadande beteende hos unga (12-20 år). Det var mycket intressant. Det här är ett beteende som ökar mer och mer, speciellt bland tjejer. Varför är frågan med otydlig multifaktoriell bakgrund (samhällsförändringar, strukturomvandlingar, ”Internetsmittor”, individualism, individuella faktorer osv) medan frågan om hur man bemöter ungdomar med skurna handleder, sönderstuckna lår och brännmärkta själar är tydligare. Som de flesta människor med och utan problem förespråkades till exempel neutralitet, icke-dömande, låg emotionell temperatur och lyhördhet.

       Bemötandefrågan sträckte sig över till att även småningom inkludera mötet med föräldrar till barn som självskadar och där hade ett uppsala-crew, som Thugs ungefär fast i forskartappning (se tupac med kransfrisyr och glasögon för schablonbild), gjort en intressant undersökning.

        Bakgrund info.

        Undersökningen gjordes i koppling till smittoeffekten över nätet. Barn surfar mycket i sin ensamhet idag och googlar man på självskador eller liknande ord finner man bilder på ungdomar med ärrade underarmar och skrämmande förskönande texter och tips om hur man på bästa sätt döljer skadorna eller hur man ska skära eller bränna eller dö.

         Vad gjorde forskarna? I min enkla återgivande version fick föräldrar svara på hur mycket de vet om deras barn och tillvaron för den och omformulerat i siffror och matematiska termer slutade det på 90%. När frågan ställdes till barnen, hur mycket vet dina föräldrar om dig och din situation, blev svaret omkring 15-20%. Följdfråga: vad händer i det stora tomrummet?

          Därefter presenterades färdighetsträning och andra redskap i behandlingsform. Och overall var det nyttigt att få fylla huvudet med allvar och reflektioner.

          Slutligen; ikväll ska jag på Bulgakovs magiska Mästaren och Margarita omvandlad till teater. Hur det är möjligt att göra liv av boken vet jag ännu ingenting om men jag ser med spänning fram emot att se hur vissa karaktärer och scener ska gestaltas.

          

David – berättar om grädde

Av David - 23 april 2008 07:57


Hej!


Jag är 64 kg David och är full av fräknar och nyfikenhet kring livet. Om det sistnämnda lär jag mig helst genom att ta del av andra människors berättelser. Nu var jag frestad att skriva och som av en slump men det ska jag inte, för det är fel, det ska stå: Och efter hårt arbete har jag hamnat i en position där jag är avlönad för att stilla den min nyfikenhet. Läser jag den meningen en gång till värmer det till i bröstet av vetskapen om att jag har tagit mig till en hållplats där jag verkligen vill vara.

      Jag arbetar som kurator på två olika skolor, en låg- och mellanstadieskola och en specialskola. Det är för det mesta bra. Förutom när jag sitter på snurrande kontorsstol och får plattare röv och ondare rygg.

       I övrigt kan jag informera att min ålder nyss adderats med en siffra till att landa på ålderdomen 26. Fortfarande mittemellan att vara gammal och klok & ung och dum så jag passar på att turas om att ställa ben på olika sidor av mittlinjen för att se vad som matchar mig bäst. Än så länge gör sig benen bäst bland klädsam ungdom.

       Jag har en tjej också. Som jag är rödaste kär i sen sex-sju år tillbaka i tid. 

       Typiskt, pennans udd gick av så jag skriver inget mer. Nu tycker jag att det är din tur att berätta vem du är? Jag är som sagt nyfiken.


       MVH

       David Eliasson


Av David - 21 april 2008 14:43

Dagen var Patrik Sjöberg-lång och när de sista timmarna närmade sig sitt avsked satte jag mig mittemot vacker kvinna vid middagsbord. Jag tror inte bara att det är vår utan många arbetande kärlekspars ovärderliga ritual - att ägna dygnets sista sand åt varandra innan sömnen stryper vakenheten med kalla händer. Efter flera års kärlek får fortfarande larviga och olarviga tankar landa i senkvällens bomullsbröst som trots sin, i skrivande form, triviala gestalt skapar storslagna känslor av vetskapen om att man är avlägsen ensamheten. Även när världens all dårskap ibland tycks så brutalt påtaglig i sin närvarande isolering kan man ändå sitta innanför mörkret på andra sidan fönstret och känna hoppet bulta till under vit t-shirt och blek hud.

      Om jag hade varit sämre på att lyssna hade jag kunnat förtrolla mig bort i hon som är hon som har mig. Men jag lyssnade. Jag tycker om att lyssna på henne och vad hon har att säga och inte säga och hon berättade för mig om vardagliga iakttagelser.

      Berättade att hon hört på nyheterna att Belgiska politiker förbjuder en minoritet på 800 kvinnor (landet har c:a 10,2 miljoner invånare) att bära burka med den genomtänkta och sorgliga motiveringen ”att vi inte kan ha kvinnor som ser ut som pingviner i vårt land”.

       Grattis Belgien!

       En del människor hävdar att slöjor är ett förtryck. Jag vet inte hur jag med min helsvenska bakgrund ska förhålla mig till den frågan för att förstå den rätt och ur andra perspektiv än den indoktrinerade synen jag bär som ett illasittande ok över mina axlar. Givetvis finns det argument för och emot som med allting annat och om tesen om förtryck står som rot till förbudet är det inte då jävligt taskigt att ersätta ett förtryck med ett annat.

        Det blir till den ytterst motsägelsefulla meningen: eftersom du inte får se ut som du vill (måste ha slöja) ska vi göra så att du inte får se ut som du vill (får inte ha slöja).

       Och med den meningen puttrar tankarna igång kring vem som har rätt att definiera normen, det tillåtna, vem som får säga till en människa att ”så här ska du se ut” och speciellt när det handlar om människor från kulturer som inte härstammar från det katolska Belgien. Vad vet du om mig när allt verkligen kommer omkring?

       Skulle jag vara rättvisande nu hade jag lyft fram västvärldens problem med idealiserande förtryck där unga tjejer i Sverige till exempel aldrig tidigare har mått sämre. Vi slår på teven och ser opererade kroppar och smala magar och skurna handleder och steroidbyggda muskelbiffar. Men det är ju så mycket enklare att lysa med ficklampan på Det Främmande Det Andra De Andra.

       Det som står i kursiv text kan läsas som: varför finns till exempel inte förbud mot trådsmala modellreklamer eller skönhetsoperationer. Nej för då förklär vi problem eller förtryck eller maktmissbruk i termer av individens rätt till frihet och varje människas autonomi. Men inte nu. Inte när det gäller islam. Är det inte rätt typiskt att ett sådant förbud är riktat mot en minoritetsgrupp och dessutom beslutat av en annan etniskt (och religiös) tillhörande grupp. Skapar verkligen ett sådant förbud önskad effekt? Eller rikoschetterar inte förbudet tillbaka?

         Det klassiska ”Vi och Dem” blir ännu tydligare, det som vi känner igen från världskrig, politiska beslut, dagstidningar, tv-nyheter, städer, bostadskvarter, arbetsplatser, skolgårdar, fotbollsarenor, och aldrig tar det slut.

         Belgiska politiker tycker illa om Vi och Dem uppdelningen i islam (mellan män och kvinnor) och blandar kortleken och delar ut en ny giv med nya Vi och Dem (mellan kvinnor och kvinnor).

         Vad är det jag försöker säga bland alla dessa luddiga gemener som friskt blandas ihop? Jag märker själv hur lätt det är slinta med fingret och snava på egna ord allt eftersom jag lägger till bokstäver. Det jag bottnar i när jag rannsakar frågan texten mig själv min människosyn är att förtrycket har många ansikten och att det kanske trots allt är svårast att känna igen sitt eget. Alltså landar jag i nån slags klyschig paroll: frigör dig själv innan du frigör en hel nation.  

      För att knyta ihop det lite bättre tar jag hjälp av två inspirerande människor. Med hjälp av Alicia Framis bild sätter Åsa Petersen som vanligt rätt finger på rätt ställe:

    ”I vissa miljöer ska kvinnor skyla sig, i andra ska de vika ut sig. Bara det faktum att kvinnan och hennes kropp ska något är beständigt. Men kvinnor bestämmer ju själva. Alla kvinnor fogar sig inte. Också det illustrerar Alicia Framis. Slöjan kan bli en protest mot kroppsfixeringen, utviket kan bli en protest mot förnekandet av kvinnans sexualitet. Eller så kan man klä sig i manskläder och slänga omkring som en hel karl. Bara för att jag kallas kvinna vet ni inte var ni har mig.”


 

Av David - 17 april 2008 15:45

För nån stillsam dag sedan höll jag i ett värdegrundssamtal på jobbet. Satt i en syrefattig lokal med ett tjog lärare och elevassistenter och diskuterade vädrade och medvetandegjorde arbetsplatsens abstrakta värdegrund. Det vill säga ett dokument i vilket skolans värderingar finns uppstyltade i prydliga rader. Där samlas ord som trygghet, arbetsglädje, respekt och arbetsklimat och den typen av tungviktarord. 

      Skillnad mellan teori och praktik är som bekant ganska stor, i synnerhet när stora muskliga skrifter ska förklara förträfflighet och godhet, ofta i form av dimridåer, och därför blir begrepp viktiga att bryta ner till beståndsdelar och definitioner. Det är überintressant.  

      Att se höra lyssna kommentera hur vi går från teoretiserande till praktiserande.

      Från abstrakt till konkret.

      Så vi satt och kippade efter andan kollektivt och lyssnade på olika stämmor som talade om arbetsglädje. Nån pratade om respons och feedback, nån annan om kollegor elever och ledninng, nån om lön och höjd hög om en massa annat. Sist ut var en äldre lärarinna som lyfte fram vikten av respekt; att yngre medarbetare saknar respekt för de som har varit länge på arbetsplatsen och att demsamma är sämre på att lyssna och ta till sig gamla arbetsmetoder och måste måste understruket måste rådfråga och samtala om tillvägagångssätt annars blir det inte bra.

      Ett uttalande som mötte stort ifrågasättande. 

      En yngre kollega blev upprörd och kände sig utpekade och andra undrade vad den äldre lärarinnan egentligen menade, hon sa sig inte mena vad hon menade och det var skaka-på-huvudet-läge. Vi försökte gå vidare; pratade om yngre människors nyskapande och äldre människors erfarenhet och att överbryggande respekt kanske gör sig bäst och starkast nånstans där den möts från två håll.

       Försökte gå vidare men lärarinnas ord etsade sig fast och innan jag somnade på kvällen kom jag att tänka på följande historia:

       "En sexårig pojke hade gjort en del hyss som hans far tyckte gick över gränsen för det lämpliga. Pojkens far beslutade sig då för att ha ett samtal med sin son. Han pratade en stund om rätt och fel och om lämpligt och olämpligt och fortsatte sedan med en del övrig livsvisdom.

         Sonen lyssnade uppmärksamt och blev så imponerad av sin far att han frågade honom, om pappor alltid vet mer än ett barn. Mannen blev konfunderad över frågan och satt tyst en stund innan han svarade att det nog var så att pappor vet mer än barn. De har ju levt längre, upplevt mer saker och träffat mer folk, förklarade han.

          Sonen frågade då sin far om han visste vem som uppfann dynamiten.

          - Javisst, svarade pappan, det var Alfred Nobel.

          -  Men pappa, sa sonen uppgivet. Varför uppfann inte Alfred Nobels pappa dynamiten då?"  


Av David - 14 april 2008 14:52

Jag såg nyheter igår och det högg i bröst och ord ville säga någonting men känslorna fick äga mig tills lampor slocknade.

      Dagen efter dagar efter:

Klockan hänger bekvämt lutat mot väggen men den komforten är inte förbehållen visarna som precis orkar anstränga sig för att skjuta fram dagen och tiden och livet en minut och om ögon fanns för att syna vad ansträngningen betydde hade 14.18 avrundats till ”tjugo över två”. Men hur gärna en omkonstruktion än önskas finns inga blåabrunagröna ögon med tillhörande kropp i närheten av vägguret. Huset är lämnat tomt. Garageplatsen likaså – den röda saaben är någon annanstans och där någonstans lämnar knubbig hand det nervösa pillandet i mustaschen och tar sig ner till växellådan, kopplar ner till tvåan och krypkör sakta fram genom eftermiddagens ljummaste solstrålar. Letande? Väntande?

      Trehundra meter ifrån bilen cyklar en tioårig tjej på treans växel. Hon låter pedalerna vila med jämna mellanrum för att bättre kunna njuta av den allt mer tilltagande grönskan med dess löften om magiska humlor, färgsprakande växter och familjen samlad runt värmen från en grill. Med våren blir allt mer levande mer pulserande mer… mer kul. Smilgroparna lockas fram av tankar på vad som väntar om bara några korta hoplagda stunder och även av det som nyss varade. All kommande tid vävs ihop med den gamla rostiga till en enda stor klump av braighet. Hon hade nyss berättat för Jenny S och Mikkan när de lekte mamma pappa barn att hon tyckte om Magnus och de hade trott att hon skulle få ja om hon frågade chans. Imorgon efter lunchrasten kanske hon skulle skicka en lapp till honom, för det är ju bästa sättet, en lapp som hon skulle göra ikväll med massa hjärtan i varje hörn och en ja- och en nej- och en kanskeruta. Magnus och hon, tanken kittlade henne djupt ner i magen, hon som aldrig haft chans på nån förut.

      En broms trycks ned och röd bil stannar vid kanten av skogsbrynet och tung ond människokropp placerar sig gömd bland tusen läskiga träd. Nästan som att skogen förändrar sin sinnesstämning när naturlig balans rubbas av mörka tankar och ont uppsåt. De goda levande vårglada träden byter om till en spänd och allvarsam skepnad och därigenom blir en påtaglig läskighet det kategoriserande adjektivet. Kroppen ångrar sig nästan omedelbart. Låter träden och skogen få sitt hjärta tillbaka och suckar av lättnad hörs - för tidigt. Tar sig ut på vägen istället. Fortfarande letande? Väntande?

      Hon ökar takten lite, för mammas skull som hade fixat i ordning pannkakor med sylt och glass till mellis och det var det godaste godaste godaste mellanmålet. Och om hon skyndade sig kanske hon kunde cykla tillbaka till Jenny och Mikkan. För några dagar sen hade de bildat JEM-klubben för bästaste bästa kompisarna och alla hade lovat dyrt och heligt att de var vänner för livet och när åldrar gjort de vuxna skulle de ändå leka ihop. Kanske skulle hon fråga om hon fick sova över där igen. Hon hade gjort det för första gången för bara en månad sen och hon var stolt för det hade gått bra även om hon hade ringt hem tre gånger från mobilen för att mamma skulle säga att ”allt är bra gumman” samma tre gånger.

        Ser brunt hår fladdra ikapp med farten och ett svagt kallt hjärta slutar bulta och människa blir omänniska.

        Hon ser svart skinnjacka och ful hårdrockskeps med metallinslag på skärmen och han med dålig klädsmak känner hon igen lite grann. Det är han som ibland står på macken och snackar med allt och alla som är där. Han verkar vilja nått – kroppsspråket säger det. Allra helst vill hon cykla hem till nygräddade pannkakor och kärleksbrev som vill bli skrivna och världarnas bästa mamma och ändå vet hon att hon kommer stanna för det är dumt oförskämt och konstigt att cykla förbi någon som man brukar säga hej till.

        Ögonen ser konstiga ut och han pratar och beter sig underligt och hon ångrar att cykeln har stannat. Men det är för sent.  

       

Det här är ett uppmålat scenario som slutar precis där ett barn, som blir mördat och gud vet vad, börjar känna första dunken av rädsla slå och om fortsättningen är obarmhärtig att föreställa sig hur var den då inte att genomlida?



David – skänker tankar till ängel

Skapa flashcards