Den senaste tiden har jag varit ledig några skönare strödagar. Måndag och onsdag var det som ströddes över mig men det räckte för att lätta upp alla andra dagar runt omkring också. Så i måndags kastade jag mig ner i soffan och sjönk in så djupt jag kunde och under en filt har jag stannat. Med trötta ögon och bok i hand, läst mig in i Mina drömmars stad av Per Anders fogelström och beundrat hur vackert han skriver. Poetiska formuleringar gör att jag då och då glömmer att det finns en Henning som jag läser om. 

     Känns bra att jag har fyra böcker till av honom på kö i bokhyllan tillsammans med Åsa Petersens Bortom Normen 2.0, Khaled Hosseinis Flyga Drake, Gustave Flauberts Madame Bovary, Cecelia Aherns PS I love you, Anton Tjechovs Körbärsträdgården och sist men störst (i volym) Robert Fisks Det stora kriget för mänskligheten. Hur ska jag hinna med den ständigt växande högen?

     Jag har märkt att jag har svårt att gå in på bokaffärer eller boksajter utan att komma ut på andra sidan med någonting läsbart i näven. Det är en svaghet jag bär på. Som Robert Fisk-boken. Hur kan man inte köpa en bok med den här baksidan:

      "Med medan vi går för att sätta oss i smutsen får jag syn på en annan kropp i ett skyttevärn, en ung man i fosterställning, hopkrupen som ett barn. Han håller redan på att bli svart av döden men har en vigselring på fingret. Jag 'är fascinerad av ringen. Den glittrar och gnistrar av fräschör och liv denna heta, gyllene morgon. Han har svart hår och är i tjugofemårsåldern... Jag ser på ringen igen. Ett arrangerat äktenskap eller giftermål av kärlek? Var kom han ifrån, detta soldatlik? Var han sunni- eller shiamuslim, kristen eller kurd? Någonstans norr om oss väcker hans fru barnen, lagar frukost, tittar på fotot av sin man på väggen, och hon vet inte att hon redan har blivit änka."

     Bara den texten på bokomslagets baksida var värd pengarna. Finns det någon bok som slår den baksidan vill jag veta det!

     Annan bra läsning att tipsa om är Lena Sundström i gårdagens aftonblad. Hon skriver alltid vasst och tänkvärt. Igår jämförde hon hur olika integrationen i sverige kan se ut beroende på varifrån man invandrar. Den var så bra att jag hade tänkt att länka till texten men hittade den inte på nätet. Om nån hittar den kan man lägga in den som en kommentar, vore uppskattat.

     Annars får man gärna tipsa mig om bra läsning och göra min växtvärkande hög ännu större.

För mig skulle påskhelger utan problem kunna få leva oftare, mer återkommande. Ledigheten smakar som en iskall cola utomlands när svetten klibbar fast t-shirten nära bröstkorgen och varje klunk känns som en livräddande David Hasselhoff. Kan ingen högt uppsatt politiker ta på sig att anlägga en period av fyra röda dagar var tredje vecka?

    Mona Sahlin? Ali Esbati? Carl Bildt?

    Jimmy Åkesson? Nja, han har förmodligen huvudet fullt av invandrande problem och det är ungefär det enda som Sverigedemokraterna lyfter fram i deras partipolitiska agenda. Problem. Så jävla lyckligt muntert. Ur ett kognitivt beteendeterapeutiskt perspektivt är det vänligaste man kan säga att det är ohälsosamt att fylla sitt huvud sitt liv sitt jag med repeatande begravningslåtar i moll.

     Det påminner litet grann till utseendet om supportrar på idrottsläktare som skriker könsord blandat med svordomar varje gång en spelare missar en passning, samtidigt som de själva inte ens kan springa mer än 30 meter i sträck utan att lungorna kapsejsar. Jag tänker lite att de ser problemen, felpassningarna, felsatsningarna men har ingenting att bidra med själva annat än ett skanderande JÄVLA KUKHUVUD. Liknelsen faller förstås på att idrottsutövare är proffs och supportrarna på läkataren är lekmän? När det handlar om "seriösa" politiker blir det lite annorlunda när nån skriker jävla kukhuvud och sen inte har så mycket mer att komma med.

     Det är ett ständigt aktuellt problem eftersom folk uppenbarligen gillar att sitta i grupp och lyssna på just detta specifika problem problem problem. Inte bara direkta politiska effekter går att följa, som att procentsatsen för det främlingsfientliga partiet ökar, utan också indirekta konsekvenser finner man ett stenkast bort, som att det i staden där jag bor springer omkring rasister, kallade info 14, och slår sig för bröstet och då och då på andra människor.

     Senast var det en f.d elev till mig som fick höra att han var en svartskalle innan han fick sy sju stygn på sjukhuset. 

     För all del. Jag står för åsiktsfrihet och i min del av världen är meningsskiljaktigheter rikedomar och ärligt talat har jag en mindre förälskelse i Voltaires klassiska ord "Jag delar inte din åsikt men är bredd att dö för din rätt att ha den". Fast. Eller Men. I värdegrundsböcker går ofta att läsa att det inte finns någon frihet om det inte finns gränser och jag håller med trots att jag vill sudda bort förtryckande normer; men jag vill inte ersätta dem av nya. Jag vill inte ha en frihet där vissa exkluderas. Jag vill inte ha åsiktsfrihet om vissa uteslutande vill att några andra aldrig ska höras synas finnas.

     Det är en frihet som ska finnas och inte utnyttjas.

     Därför vill jag inte gömma mig bakom luddiga demokratibegrepp och se på när osäkra ungdomar förförs av utanförskapets tillhörighet gemenskap och sen tror att de kan barrikadera gator och torg med förlegade ord och uppmaningar om kamp.

     Viktig information (som egentligen sturturmässigt passar bättre tidigare men som har fått sitt kryp-in just här).

     Jag väljer medvetet att i detta inlägg skriva ur ett perspektiv med motsatsparet problem-möjlighet som centralt tema, som en snygg röd linje, och det blir givetvis på bekostnad av andra synsätt som tillsammans skulle bilda en mer fullständig bild. Trots att jag ursäktar inläggets ynkedom anser jag att det paradoxalt nog bor någonting värdefullt i dessa rader.

     Åter till huvudtexten:

     För ett år sen såg jag Jimmy Åkesson i en debatt med/mot Mona Sahlin och han kan snacka, speciellt med personer i affekt som stirrar sig blinda på att försvara varenda liten millimeter, och han vann kanske en och annan röst där och då. Men några dagar efter den uppgörelsen blev han intervjuad av nån äldre reporter (K G Bergström?) och för första gången såg jag hur smord vältalighet ersattes av tonåringarnas tongångar: ehhh. I studion pratade de om integration, det upproriska klimatet i rosengård och hur problemet låg i att "sverige har tagit emot fler invandrare än vi klarar av":

    R: Okej, vi säger att du kommer till makten. Vad vill du göra?

    J: Stoppa invandringen och inte tillåta anhörighetsinvandring och sakta men säkert skapa återvändande åtgärder för flyktingar som vill tillbaka till sina hemländer.

     R: Vi säger att det blir så, det du vill se som en realitet inträffar - att vi stoppar invandringen. Vad händer sen då menar du som kommer förbättra villkoren för de invandrare som är här?

     J: .. ehh

     R: Vad vill ni göra för alla som finns kvar i landet då? Vad är viktigt för integrationen?

     J: .. Ja, det är ju lite svårt att svara på. Men.. språkundervisning är viktigt.

     R: Vet du hur många "invandrare" det finns i Sverige?

     J: Ja, ungefär nånstans kring 2 miljonerstrecket.

     R: Hur många tror du återvänder med hjälp av era återvändande åtgärder?

     J: 10 000 per år ungefär.

     R: Det betyder att vi kommer ha 1,9 miljoner kvar här efter ett antal år. Hur vill ni i sverigedemokraterna förbättra möjligheterna i låt säg rosengård då?

      J: .. eh.

      Det är ingen exakt återgivelse för intervjun finns som en chokladig karamell i bakre huvud och jag minns bara fragment men om jag kunde återge den ordagrant hade innebörden varit tydligare glasklarare: så fort möjligheter kom på tal fanns plötsligt inget att säga. Jimmy Åkesson kunde försvara sig från argument och tala tjusigt om problem men det tycktes också vara den enda. Hur kan ett politiskt enögt parti som bara fokuserar på problem tilltala så många?

     En rasist kan kanske bara spotta och rabbla lättförvrängd statistik och prata om problem och hur dåligt det är och blir ordlös när möjligheter kommer på tal. Och om folk inte var så snabba på att lägga sig i skeden med problem skulle kanske inte en arg rörelse få växa fram så enkelt, så snabbt. Då skulle den självdö.

     Problem?

     Ja, okej, säg att du har rätt, men sen då?

       
David - oproblematisk

Det här är reflektioner från en arbetsplats och på samma gång är det strålkastare mot unga människors uppxätvillkor. På sätt och vis påminde torsdagen om en gladiatorscen från Colosseum: inkastade utlämnade sårbara stenhårda. Ingen tycks bry sig om nån dör tynnar bort försvinner. Hur då?

     Snön föll från himlen som om nån av alla uppfunna gudar strödde salt över oss som var ute på skolgårdar. En svag kylig vind fick näsor att bli röda, ögon tåriga och kroppar att darra i takt med hackande tänder.

     Ett par elever trasslade in sig i färggranna hopprep, andra trotsade frusna fingrar och preciserade kulkasten med millimeterkänsla och vann stora triumfer och några sparkade fotboll på slaskig grusplan. Ett antal rastvakter cirkulerade på lagom långt avstånd ifrån massorna för att slippa ingripa om något skulle hända.

      Jag stod och pratade med tre killar om saker som hade hänt och inte ska hända och ibland blir det fel men kanske att man kan Lagerbäck-minimera. Vi utbyte tankar och ord. Mitt i en mening om bekvämligheten att skylla dåligt beteende på lärare hördes mitt namn blandat med 30-40 elever som hoppar studsar adrenalinar och skanderar "fajt fajt fajt". Jag vänder mig om och två små killar står ont öga mot ondare öga och jag skyndar dit men hinner se ett slag och en spark utdelas innan jag är där.

     Skingrar lite folk och tar med mig en slagskämpe under armen. Vi går och pratar och lugnar och går lite till lugnar lite till.

     Då upprepas proceduren: mitt namn hörs igen men försvinner drunknar i "fajt fajt fajt" och den här gången på precis samma ställe står två större elever och frustar och tjafsar och jag får ta med mig en till under svaga armen och gå därifrån.

     Vi går in i klassrummet. Efter oss går 20 elever och skriker hetsar och pekar fingrar och vill ha bråk gör upp datum platser. De elever jag håller nära mina kropp vill inte vara under beskydd. De vill vara där blåtiror delas ut och fula ord slåss ner i samma strupar de kom ifrån och där den enda segern är när alla ligger tystnat nedslagna.

     Slöjdläraren som jag såg i periferin när jag vände mig om vid det första bråket försvann i samma sekund första slaget träffade en liten årskurs 4:as tinning. Stannade i periferin. Andra rastvakter hade antagligen från behörigt avstånd vänt på huvudena vid lämpligt tillfälle för att ta itu med smashballsnöret som hade fastnat vid stolpen eller andra viktiga problem.
     I Colosseum överlever bara de darwinistiskt starkaste.

     Jag pratar med slagskämpar om uppgjorda tider om nya fajter och ingen vill visa sig svag svagare svagast och två går hem tidigare för att undvika uppföljning. Pratar med uppeldad antagonist och han var trots allt näst starkast på skolan enligt "listan" och det måste backas upp levas upp till. Förväntningar ska infrias.
      Frågade om han hellre fick respekt för sin styrka, sina bråk än för godhet, snällhet och han sa att han skulle inte ha några kompisar kvar om han stod och tog emot nersmutsade ord framför sina vänner. Och han visste att han skulle vinna om det blev bråk och det var det enda han hade på hjärnan: slåss för sin publik. Ge de vad de är där för.
      Jag frågade om han tyckte att han hade nått val. Nej. Om nån säger knulla din morsa är blodsmak i munnar det enda som kan tillfredställa. Om Mike Tyson säger knulla din morsa skulle du försöka bråka då? Nej. Då är vi överens om att du har ett val.

       Och nja.

       Han ville inte erkänna och minuter rann iväg och blev kvartar halvtimmar och till slut fick vi summera: gör som du vill men vet om att det finns minst tio andra alternativ. Vet om att du har val. Oavsett publik. Oavsett ord. Han nickade med ögonbryn ihoprynkade och sa att okej, jag har ett val och ingen fajt idag.

        Imorgon väntar nya skoldagar för frigående gladiatorer och vad händer när slöjdlärare hellre snickrar på träbåtar än unga människors välmåenden?

Det står en medelålders kvinna i fiskemördarmundering på ett osynligt
moln och kastar snöflingor på mitt fönster. Vilken attityd; uppkäftighet
med undertoner av klimatrevolt. Jag föreställer mig att hon ser precis
ut som bantningspillrande missbrukarmamman i starka filmen requim for a
dream med ännu starkare slutscener med hög igenkänningsfaktor ifrån den
vikarierande världen jag ibland besöker i form av vårdare. En ensam
bantande hårfärgande morsa på jakt efter lite av det som en gång var,
vad som helst; lite av ungdomen skönheten kärleken vänskapen
mödraskapet. Fast hon snökastaren är starkare än filmkaraktären.
Modigare.
      Vad är mod?
      Det var titeln på en uppsats för en gymnasieklass. En kille skrev
”det här” mitt på randiga pappret och lämnade in efter 3 minuter.
Han fick MVG.
      Hon på molnen skulle ha skrivit ”det här” och sen gått på
rasten där vinden fläktade lagom skönt i ansiktet medan 28 andra satt
kvar i sal med tankar grävandes djupt i kunskapsbanken och trodde att
hon tyckte uppgiften var för svår.
       Det måste ju krävas mod om man mular våren med snö.
       I filmen jagar hon det gamla i det nya men misslyckas och minnen
är mer knark än knark och nostalgi som ger prov på att det går att
hitta det gamla i det nya:
       Innan snön föll var det helg och återträff med min gamla låg- och
mellanstadieklass och kusin och jag gick i samma klass och vi tycker om
att prata med varandra. Mest om film. Lite om annat också. Vi satt hos
kompis innan middag, innan klasskamratsträffar och pratade om minnen som bygger på vår längtande längtan efter oslagbara barndomar.
      Kusin mindes hur hans yngre upplaga tyckte om speciell flicka. Så
han ringde runt till sina tjejvänner för att de skulle umgås med den
flickan och sen skulle alla umgås och sen skulle omtyckta flickan tycka
om honom och sen skulle livet levas lyckligt av omtyckare.
       Han fick efter rundringningar och påringningar en eller två
tjejkompisar att umgås med henne och honom och det var kul ett tag men
sedan hände annat. Kanske att mopeder kom in i bilden. Jag vet inte
exakta vad som hände. Så. Låt stå: Annat. Ordet är innebördslöst tomt
eller kanske hellre överlastat överfullt med det ofattbart diffusa i
dess vida inklusion av vad som helst förutom det specifika umgänget med
den specifika flickan.
       Kusin åkte iväg på sin moped och flicka blev kvar. Med två nya
vänner. Och 13 år senare är bestående vänskap levande aktuell.
       Med sin berättelse ville kusin visa det stora i det lilla, hur
små händelser får tjockaste konsekvenserna. Många effekter av ens sätt
att vara eller t o m tänka märker man aldrig av trots att allting vi gör
blir en ring som blir ringar på vattenytor och det är en märklig
upplevelse när man ser sin 13-åriga ring fungera som ett vänskapsband
runt tre människor.
       När jag gick på lågstadiet tvingade en i mitt tycke sträng
fröken mig att äta upp korvstroganoff med ris som hon hade geggat
ihop som en lerklump på tallriken om jag ville gå ut och spela bandy
fotboll kula. Efter det kunde jag inte äta ”hopblandad” mat på tio
år.
        Hur ser nån av alla era ringar ut?

Från Predi bokförlag:

     "Jag har nu läst igenom dina manus och ditt berättande är intressant. Din insiktsfullhet i människans inre är beundransvärd men tyvärr räcker inte det på vårt förlag. Vi fann inte det där lilla extra och måste tyvärr därför tacka nej."

      Snart är ett nytt kärlekspepprat manus redo att förlösas och se ljus och mörker och det återstår att se om det hamnar i pappershögar som jag gömmer i kartonger och skrivbordslådor för att lilla extra fatts eller om större saker fattas eller om det hittar någon stolt plats på en bokhylla.

Tittar ut genom systers smutsiga årstafönster och uppåtblickande ögon av blått märke möter smutsigare åldrande betongklumpar som onaturligt skjuter upp i höjden. Arkitekturens fuckfingrar. Panorerar och låter ögonen förflytta sig till litet bebisliv med bullkinder, lyckliga leenden och frågande ögon och kontrasten är total.

     Livlöshet.

     En annan kontrast kunde sörmlands tidningsläsare notera i onsdagens eller torsdagens upplaga. USA - ni vet det där stora landet: tänk på dess storlek, volym, makt, invånarantal och andra oväsentliga väsentligheter - har bjudit in Anita (fingerat namn) till politikernas finaste kuksugarrum för att diskutera mottagandet av irakier. Detta på basis av att Södertälje har tagit emot fler flyktingar ifrån irak än vad hela usa har gjort. Det är värt att skänka några tankar.

    Amerika.

    Ytterligare en märkbar kontrast var idag på jobbet när jag skulle åka iväg och representera på en invigning av en folkhögskola för i huvudsak döva personer i den där vår huvudstad. Jag klev in i nya fina lokaler och möttes av ett myller av tecknande människor och det var som om vi bytte roller i den byggnaden och jag fick stå och gräva med händerna i byxfickorna medan alla andra vant gestikulerade. Och utanförskapet var ofrivilligt påtagligt och det kändes på ett sätt lättare och på ett sätt inte när jag gick ut till den världen där jag är innanför.

     Utanför.

     Till slut kom en kvinna fram och vi pratade en lång stund. Hon var invigningens underhållning och jag frågade men hon ville kunde inte riktigt beskriva med ljudande ord vad det var hon skulle göra och jag skulle vänta och sen se och förstå. Och när hon klev upp på scenen uppenbarades ytterligare en kontrast till den tragiska schlageraktiga föreställningen jag har av vad underhållning och artisteri är. Hon dansade rytmiskt till kända låtar för att alla döva skulle få en känsla av takten och sedan tecknade hon texten med mjuka rörelser och med teatraliska ansiktsuttryck och min defintion av underhållningen reviderades och jag förstod att ord inte kan förklarar för andra att förstå.

      Det var oväntat härligt att tycka om ett uppträdande som jag inte ens visste fanns och det kändes ännu bättre att se publiken bli uppslukade av framträdandet och att någon som väljer att satsa på en sån viktig grej får möjlighet att göra det. Tänk att ha levt ett liv i dövhet och sen helt plötsligt står en skicklig artist på scenen som man kan förlika sig med och världens vidgades med två centimeter för alla oss som var där.

david - har en kontrasrik dag.

Jag märker att jag sen en tid tillbaka skriver inlägg i gråare nyans men
det ska inte förstås som att jag fallit offer för bitterhet. Frånsett
undantaget för dagar sedan där bortprioriterande vänner prioriterades.
Det gråa är mer av ett avståndstagande än någonting annat. Jag tycker i
sanningens namn att ihållande bitterhet är vulgärt osmakligt. Så när jag skriver om avlastande kollegor är det en markering av
identifikation av något jag aldrig vill anamma likna vara närma mig. Det
är vad jag vill tro i varje fall.

     Inläggen är promenader i skogar där jag berättar högljutt om
farorna; skogstrollen, rödluvevargen och blåkullehäxor. Noterar passerar
distanserar. Det brukar alltid vara så i fablernas världar – att det
goda finns i närheten av det onda (eller om det är tvärtom med ondskan
som en svartsjuk tvillingsyster) – och även i verkliga världar. Först
när man kan se det dåliga och ta avstånd ifrån det blir det möjligt att
till fullo se det goda och välkomna det. 
     Apropå gott och ont/optimist och pessimist kom jag att tänka på
följande anekdot:
     På ett dagis lade personalen fram en massafint inslagna paket i
ett rum och tog sen in en liten pojke till rummet. Han ryggade undan och
sa ”med så här mycket paket i rummet måste det vara något lurt i
görningen”.
     En annan dag fyllde personalen rummet med hästskit och hämtade in
en liten tjej. Hon blev alldeles lycklig och sa ”med så här mycket
hästskit i rummet måste det finnas en häst i närheten.”
     Lurar jag mig själv?
     Går det att beskriva skogstroll utan att bli förknippat med ett.
Går det att spotta gråhet utan att själva få kvar färg i munnen.
      Kanske.
      Hur många gånger bedrar jag inte mig själv på en dag för att må
bättre, vara starkare, tro större? Otaliga är fingrarna jag räknar.
Världsbilderna jag har. Visionerna. Människosynen. Jag vet att
ingenting av allting är fullständigt av sig självt utan att figurerna
endast blir färdiggjorda av godtycklig subjektivitet.
      Det finns filosofer som tror på solipsism som innebär att man
tror att det enda som existerar är det egna medvetandet. Ingeting annat.
Ett medvetande. Det är det som skapar upplevelserna miljöerna
människorna känslorna sinnena.
      Kanske är det ett uns av denna extrema hållning jag snor åt mig
när jag pratar i akademiska termer om godtycklig subjektivitet. Det
jag själv hittar på.
      Hur färdigt är i så fall det som omger mig?
      Det enda som syns på teckningen är en mörk ögonfrans och jag vet
redan vem det är. Det är Hasse Aro. Det måste vara Hasse Aro. Kan inte
vara någon annan än Hasse Aro.
      Eller?
      Jag minns en avlägsen diskussion med en vän om oändlighet. Han
trodde inte att rymden var oändlig för att ”så kunde det inte vara”,
oändligheten kändes antagligen ologisk. Ingen ände inget slut. Jag
visste inte för jag vet sällan och vet hellre inte alls än att lura mig
själv mer än absolut nödvändigt – vilket är ofta. Så jag sa att jag
trodde att rymden var oändlig men eftersom det blir för svårbemästrat
ofattbart vill vi kanske hellre se oändligheten som ändlig. Och så
skriver vi med skrivstil i våra hjärnor om hur världen ser ut och var
rymdar tvärstannar och upphör. Vad tar vid? En teckning av dagisbarnen på
Saffranet i Norrtälje? Ja, kanske för en och annan.
      Eller som när man pratar om död och ingen kan veta vad som väntar
men alla bygger teorier för att lugna oron. En fortsättning. En
uppföljning. En himmel. Vad som helst som är sobril för själen, som
passar för välmåendet, som gör oss glada.
       Jag gör det.
       Lurar mig själv att tro på någonting som kanske kanske är sant
mer troligt falskt och jag gör det för att förenkla tillvaron och jag
har gjort det så många gånger att det är svårt att skilja på sant och
falskt och är ´tror´ likställt med bergsäkert ´vet´ eller hur bygger man
egna världar att dela med andra om det bara är godtyckligt?
       Jag är inte Tony Richardsson-bitter för att jag inte vet hur
saker förhåller sig; om himlar kan trilla, om pojkvänner menar kärlek
när de inte säger jag älskar utan bara tafsar på fruset bröst, om
alla kvinnliga gudar mördats, om florans värld hade varit mer
lättbegriplig om Carl von Linné hade haft en annan hobby, om
solipsisterna har rätt.
        Jag är inte bitter för att jag lurar mig själv att svara utan
svaret för jag gör det med ödmjukhet om ofullständigheten. Lutar mig
tillbaka i vikarierande kontorsstolar och ser ut över människorna på
skolgården och försöker identifiera några skogstroll.

David - bedragen bedrägare bedräger bedragaren

När man får nytt jobb händer plötsligt en massa saker som man inte kan se förrän intrycken långsamt lägger sig på en vilande hög bakom ens klena ryggtavla. Vissa intryck har man bearbetat och låtit ta fäste på inre skjortbröst medan andra snällt har fått passera med nedböjd nacke ner till bottenskiktet av högen. Den där högen är visserligen meterhög och skuggar mig lätt och påminnande från sin position men jag vänder mig inte om. Första månaden är gjord och nybörjande intryck orkar jag inte med längre.

      Översättning: vissa saker skiter jag i att lära mig. Den så kallade sållningstaktiken.

     Nu när tillfällig blindhet kapitulerat för maktlystet seende börjar personal och gruppdynamik skådas ur helt andra vinklar. Jag tänkte nämna lite iakttaglser för att människor är intressanta och ett mitt exempel är hämtat från min många andras arbetsplatser. Och likheten kan vara skrämmande eller härlig beroende på vem man har att göra med.

     Nå väl.

     Jag ser vissa som tydligt markerar inpinkade revir och andra som välkomnande suddar ut sina gränser och alla skrivna oskrivna regler rubbas av nyanländ kurator som ännu inte vet sin plats. Min värld är platt och full av jämlikar och det rimmar givetvis illa med hierarkiska arbetsplatser där tillhörighet visar status och det är bara vissa som pratar med vissa och ovissa med ovissa.

      Ledningsgrupper, elevhälsor, administrationer, skoldelar med arbetslag, assistenter och grupperingarna är många och vem är du och vem är jag och levande charader.

     Och vad befriande skönt det är att slippa bry sig om det. Att inte skänka långa tankar om vem som gjorde vad varför eller därför och hur det än var då när jag inte ens visste att det här stället fanns och att Jonas har mer lön än Erik som har 300 kr mindre än Elin som har mer än Jonas och vem har mest då i en av alla livets olösliga ekvationer.

     Annars ser jag sådana som med lättnad lastar över arbete för att själva slippa och det är så skönt när någon annan får stå som ansvarig även om han/hon är sprillans ny och inte har fullaste kollen och det troligtvis kanske blir tokigt.

      ”Så länge jag har litet att göra”

      Några vakar finkänsligt och gör tillvaron lättare med pedagogisk ödmjukhet. De förklarar att personen ur världens största rörigaste bildgalleri har den här funktionen eller är styvpappa till den eleven eller är handläggare eller är kontaktperson eller nånting annat. Eller förklarar vad saker betyder när inget tycks betydda det jag tror att det betyder.

David - blåser upp en barabara från sin arb.plats