På denna blogg har intet mycket hänt. Stillsamhet är icke att underskatta. Under lygnt yttre har inre batterier laddats även om produktivitet tillfälligt stelnat till i sjukligt varm vinter. Föregående mening är avsedd att fungera som en maskerad passning till alla bristande ansvarstagare gällande vår miljö. En del kanske kopplar nya osorterade väderlekar till hur människor handlar, det gör jag. En del kanske bara living large för man får bara en gång och då spelar alla andras gånger mindre roll. Andra kanske önskar, hoppas, vill, tänker, tycker, gör på andra sätt som jag summerar så här eftersom det är omöjligt att veta om, eller redovisa för, alla dessa.

     Hur som helst: om människans oförmåga att se långsiktigt kan man skriva essälånga inlägg men jag nöjer mig med att konstatera att varje gång någon lyckas se bortom omedelbar tillfredställelse är den Någonen värd en P3-morgonpasset ”kaka”.

     Apropå P3 tänkte jag häromdagen skriva om Deniz Merdol, i radioprogrammet Mitt P3, som varje dag kl.13.00-14.00 lyckas med det formidabla konststycket att leverera sitt namn minst 1 gång per minut (kalkylerat minus musiken). Att hon dessutom ger märkbart märklig respons på lyssnarnas SMS och mail är ren bonus. Hon ber folk skriva in till henne och sedan får några få utvalda lam torr respons. Igår handlade programmet om nojor och någon skrev in och berättade att varje gång hon/han passerade människor höll hon/han andan för att inte få in baciller i sig. ”Jaha, jag vet inte om du är allvarlig? För hur du tänker du då egentligen? Jorden är ju full av människor.. he he. Man kan ju liksom inte bara låta bli att andas en hel dag. Eller vaddå hur gör man om man blir kär då? Och ska kyssas? He he konstigt. Ni lyssnar på Mitt p3 med Deniz Merdol. Jag är Deniz Merdol och nu ska ni få höra en låt, sedan blir det mer Deniz Merdol.”

     Jag har lite svårt för människor som ser sig själva som nav vilka ekrar/länkar/människor kretsar kring. Extra svårt har jag när navet blir lätt nedlåtande. Det är dessvärre den bilden jag har av radioprataren i fråga. Må hända stämmer den inte. Men varje gång jag väntar på suveräna Christer i P3 som följer efter Mitt P3 hör jag ett namn upprepas till absurdum. 

      I lördags tänkte jag skriva om 15-20 st INFO 14 killar som ockuperar stadens gator på helgerna i litet samhälle och slår stygn i huvudet på invandrarkille på 15 år.

      Det hade jag kunnat koppla till dagens killgruppsämne som var mod. Eller mer specifikt handlade det om vardagsmod. Att våga stå för vad man tycker, vem man är och vad man har gjort. Antonio Gramsci skrev ”att leva är att ta ställning” och det kan man utveckla till att exempelvis inkludera att man måste ha mod för att leva och för att leva måste man ta ställning.

      Att i grupp berätta om antingen det stoltaste ögonblicket i sitt liv (jag berättade om stoltheten jag i efterhand känner för min familj som lät en behövande människa bo i åtta månader hos oss) eller det sårbaraste (jag berättade om dröm som gick i krasch) eller det pinsammaste var uppgiften.

     Men det har inte blivit så mycket skrivande för utanför blogg har det hänt mycket. Jag har fått ytterligare ett jobb, ett halvtidsvikariat fram till sommaren som kurator på en skola för dövblinda med någon form av utvecklingsstörning. Samtidigt håller jag på med en flytt. Och killgrupper. Och vårda nära och kära.

     Då vet ni.

     En kort uppdatering.

Jag har händerna i stickande stickade tumvantar mest hela tiden och det håller mig borta från skärmar att fylla och tankar är halvtomma och sällan halvfulla. Och då är det inte lika värdigt att skriva.

    Som häromdagen när jag läste om Tito Beltran i Aftonbladet och han skrädde orden i värsta intellektuellt åtsittande dressen och man blev imponerad av den där Agatha Christie självklara-upplösningen (åhh, att vi inte hade tänkt på det): "om jag hade våldtagit henne borde hon väl ha haft blod i trosorna".

      Att man inte hade tänkt på det. Va? Jag förmodar att det var just den meningen Tito satt och triumfade med under rättegången medan Thomas Bodström gick hårt åt honom. Han bara satt där lugnt medveten om att hjärteresset låg i hans rockärm. Lite arrogant överlägset tänkte han att "Låt Thomas köra sitt race. På rivern tar jag honom."

     Kanske tycker han att det är så våldtäkter borde definieras. Fast å andra sidan vad gör man om den där Hollywoodtrenden når hit, den när man kör utan underkläder, och det plöstsligt blir omöjligt att hitta blod i trosor.

      För man får anta att blod är det centrala kriteriumet för en våldtäkt i Beltranvärldar. Utan blod är det bara vanligt samlag. Eller massage.

      Sen bara dör tankarna. Halvtom. Och jag orkar inte mer än att tycka att han kan vara skyldig eller oskyldig, det får andra insatta avgöra, men att han har usla försvarsrepliker och bristande kunskap om våldtäkter borde vara avgjort.

David - paxar om att slippa bo i Beltranvärldarna

Undrar hur många sökande som kommer svara på följande jobbannons som står att läsa i DN:s bilaga idag. Ett bland flera önskade kriterium hos den som söker lyder:

     * "Att sälja ger dig tillfredställelse. Du har förstått att det bästa som finns är att överträffa dina kunders förväntningar."

     Stämmer beskrivningen in på just dig kan du passa över en skriftlig ansökan till Christian Ekberg på Åhnbergs Bokbinderi AB (information@ahnbergs-bokbinderi.se). Efter mejlet kan du vänligen meddela den här bloggsidan vad som kommer på din andra plats vad gäller det bästa som finns här i livet. Är lite nyfiken.

David - funderar över prioriteringar

Det har gått några dagar sedan jag med ostadiga händer runt sprayburkar klottrade ner bloggforum med subjektivt färgade tankar i blålilarosa former. Inte för att färg eller motiv har saknats utan på grund av att datorlös flyttbil har rullat mig 76 mil genom snålblåsigt Sverige och sen har samma flyttbil fyllts med möbler och flyttkartonger och fästmö och allt som har med hushåll att göra och sedan har samma 76 mil ånyo avverkats. Det är just den upptagenheten som har hindrat mina graffitiliknande målningar från att skissas upp på sajt. Däremot har jag på 20 mil hunnit med att fundera över och diskutera skolvärldars strukturer kopplat till individers välmående, individers egna ansvar för välmående, integrationens eviga segregation och problemets i mina ögon huvudsakliga kärna, människans egoism och begär efter omedelbara resultat som miljöns största hot, Pajalas framtidsutsikter, ett stundande föräldramöte och så vidare i 130 mil till.

     Dagens blogg hade alltså kunnat handla om nästa vad som helst och det kommer den i vissa avseenden göra men mer specifikt kommer rubriken vara "saker som får mig att känna mig dum i huvudet". Ämnet har aldrig varit mer aktuellt.

     Jag har nämligen med jämna mellanrum påmints om en av alla dessa potentiella saker under senaste 20 timmars bilkörning och det fick mig att klura på sådana obehagliga sanningsägande ting i vardagen.

      Två resultat: (1) bokstavligen varje gång ett hål dyker upp på oändlig väg och jag i god tid noterar hål och hinner tänka positiva uppmuntrande tankar ”bra att jag upptäckte hålet i tid så att jag kan väja” och boom skrammel pang snudd på punka på däcket bilen får ont och så har jag på nått okonstigt konstigt sätt kört rätt ner i enda ensamma hålet och enda möjliga responsen på det blir dum dummare dummast (=som i trög trögare trögast). Hur är det möjligt när mitt körkort är sju år gammalt? Min brist på avståndsbedömning, körkunskaper och känsla för fordonets storlek kan inte vara en hel sanning – något annat måste fattas. Och det är då, i återkommande stunder som den, jag känner att man är allt bra dum emellanåt.

       (2) En annan sådan dumskapande sak har jag nämnt tidigare i bloggen och det är under novembermånad då jag sätter på mig ytterkläder i följande ordning: halsduk, skor och jacka. Den följdordningen är inte bra. Den är korkad för jag får alltid halsduken i vägen när skor ska knytas och jag lär mig aldrig. Och varje gång förundras jag över min egen brist på att lära mig.

      Vilka saker får dig att känna dig en smula dum/trög?

Jag har läst inledande meningar i Johan Höglunds bok En av grabbarna om livet som våldsverkande medlem i Firman boys. Han beskriv ett så kallat box där hans AIK kamrater möter upp Djurgårdare och käkar blir avslagna, blod färgar rännsten och han slår sparkar hoppar skallar skriker medan adrenalinet nöjt pulserar i ådror på muskliga berg.

     Han vill inte ta droger eller hoppa från klippor eller åka fort på vägar för att få kickar - han vill placera sin raka höger i en Makrill (GAIS supporter) och vråla AIIIIIK. Det är hans njutning i livet. Grattis!

    På tidig sida erkänner han utan omsvep att han är beroende och om han skulle åka till fjärran öde ö (tänk tengah) och bara fick ta med sig en enda sak skulle det vara det oefterhärmliga tjutande illvrålet från två galna folkmassor som startar upplopp mot varandra för att göra upp. Han kan inte leva utan det. Sin nationalsång. Sin kick. Sitt beroende. Sitt våld. Sina grabbar. Sin firma.

      Han tycks nästan stolt över sitt beroende. Jag har en radikalt motsatt åsikt; den att i längsta utsträckning undvika beroenden i mitt liv. Vilket betyder att medvetet sträva efter att inte ha någon vana eller ovana som på minsta sätt inverkar på hur jag lever mitt liv (annat än just beroendet av att inte vara beroende - om någon nu vill kalla det för ett beroende) och som jag har möjlighet att påverka. Det kanske är ett löjligt tecken på kontrollbehov, låt så vara, jag vill ha den kontrollen att kunna välja när jag ska ta eller göra någonting istället för ännu löjligare tvärtom. 

     Inget morgonkaffe som väcker mig till liv, ingen cigarett på balkongen efter sex, ingen öl bara för att det är inflyttningsfest eller nyår, inget kvällsvin för att lugna uppstressade nerver och ni hajar.  

     Jag får upp författaren i bakre huvud efter en tisdagsmorgonträff med killar i grupp där vi diskuterade beteenden. Det var givande, utifrån mitt perspektiv, och jag pratade, killarna pratade, uppgifter delades ut och uppgifter löstes och test utfördes och lektioner tog slut. Likheter mellan Johan och unga elever jag jobbar med är slående: en grupp unga killar turas om att flytta gränsen för det tillåtna, i klassrummet eller på norra stå, och alla gillar dem känslan.

      Vad känner man? Makt, hängivenhet, frihet, tvång, galenskap, lojalitet, kamratskap?   

      Beteenden föder i regel alltid liknande beteenden, speciellt i större grupper, och när norm regel lag bryts tenderar det att leda till upplösning av även nästa gradskillnad i samma skala (för vad som är okej) och lärare får uppkäftiga svar och nån vill vara värre och kastar grönt suddgummi i bakhuvudet och klass skrattar rått och nästa elev vill bräcka suddgummikast och på läktaren kastar en huligan en toarulle som blir en smällare som blir ett mynt som blir en sten som blir ett grishuvud och nån i röd landslagströja springer in på planen för att slå domare och allt bara skenar iväg och vem ska stoppa vem när ingen är massan och alla är massan?

Idag har jag rensat bland pappershögar inför en stundande flytt. Bland betalda räkningar, uppskrivna boktitlar på sånt som måste läsas och flersidiga ambitiösa skolarbeten har jag hittat gamla lyriska experiment, en välkomponerad dikt om en champinjon som jag fick av en 84-årig man som jag jobbade hos när jag var hemsamarit och urklippta fängslande artiklar.

     Så dagen har innehållit städning och läsning om vartannat. Några av dagens lost & found är värda att nämna. I den största av vildvuxna högarna hittade jag Olof Lagercrantz ord ur "Om konsten att läsa och skriva":

     Vad sker när vi läser? Ögat följer svarta bokstavstecken på det vita pappret från vänster till höger åter och åter. Och varelser , natur eller tankar, som en annan tänkt, nyss eller för tusen år sen, stiger fram i vår inbillning. Det är ett underverk större än att ett sädeskorn ur faraonernas gravar förmåtts gro. Och det sker var stund.

     Sen i nästa värdefulla spretiga hög hittade jag gamla manuset till farsans och mitt diktprojekt, två olika generationer med olika perspektiv som skrev om samma sak, och shit vad jag njöt nostalgiskt av hans "Brev från nirvana":

      Jag fick 56 sekunder.

      Till dig som brinner

      innan du förtärs, SKRIV:

      Vårens första fjäril

      Skalbaggen som flyger i skymningen

      Kärlekens första kyss

      Storstadens betongöken

      Pärlan som ingen såg

      Skogens hemliga stigar

      Björnens svarta blod

      Rymdens alla stjärnor

      Och du, Du sov och levde mitt i paradiset med slutna ögon medan frihetskämpen dog i Paraguays djungel

      och hjärtan skrek

      i mörkret.

David - fortsätter rota i läsberg

Sitter i systers lägenhet i stockholm och lyssnar på mammaprat till liten ordfattig pojke i blöjor och röster är aldrig så vänligt lena som när människor är små. Kärlek mellan tålmodig mamma och skrikande bebis är kännande närvarande och värmeströmmen träffar mitt under kläder gömda bara bröst. Det är självklart viktigt med ingrediens som tålmodig kärlek när barn anknyter med föräldrar och bildar sig första uppfattningarna om hur livet fungerar. Och föräldrar kan inte underskattas för varje människas beteendeprocess, i synnerhet under den första värdefulla tiden.

      Den ovan nämnda processen upphör inte förän Jaget upphör och det föranleder mig att skänka tankar till engelska uttrycket för människa: human being. Human being betyder inte stel `människa` utan betyder med en mer korrekt översättning mänskligt blivande. Innebörden blir då så subtilt vacker; vi blir till i varje andetag. Jag gillar ordet och dess representation, hur kan man göra annat?

      Den här veckan har jag jobbat med human beings i 12-åringars skepnad och deras ständiga tilblivande och försökt bidra i deras tankar beteenden och förhållningssätt. Framstegen är små men förhoppningsvis betydelsefulla. Och jag önskar att jag hade längre tid på mig att arbeta för att se att långsiktiga frön får fäste ordentligt i pojkar. Slutdatum är preliminärt satt till 18/2 och behov finns för fortsätning, det är alla rörande överens om, men resurser saknas i skolans värld och det är ett milt sagt osundhetstecken. Man undrar hur vi ska ha råd och möjlighet att åtgärda senare större problem om vi inte har resurser för det nu? Om jag tillåts hårdra det konstaterar jag med missnöje att tillblivande är det sämsta man kan spara in på för vi kommer aldrig ha råd att betala anarkistisk framtid.

David - orerar struktur, organisation och ledarskap 

Jag har jobbat två dagar på sommarjobbsjobb vilket är detsamma som på ett boende bland psykiskt sjuka med missbruksproblem. Det är en kontrast till all annan verklighet varje gång port passeras och arbetspass påbörjas. Människorna som bor där jag jobbar lever trasiga oförställbara liv och jag kan inte återge deras verklighet på nått heltäckande rättvist sätt men jag vill och jag kommer försöka.

     Jag kommer till jobbet och ingen är hemma. En man, han jag vill berätta om enkom för att han holistiskt sett utgör samhället och vardagarna och helgerna tillsammans med alla oss andra, smög iväg innan personal kom och avlöste sovande jour. Kanske tassade han ut i januariregnet vid 04 eller 05 eller kanske kom han aldrig hem. Det finns ju nerpissade offentliga toaletter som erbjuder härbärge när kommunpolitiker, budgetar och välfärd sviker, det finns vakna nätter att genomlida och det finns andra obebodda platser att bebo när hem är för avlägset.

     Ett telefonsamtal meddelar på eftermiddagen att han har setts berusad högst upp på våningshus där ingen kan se honom men nån ändå har lyckats identifierat honom.

     Jag fyller några av hans timmar på egen hand:

      Han smyger ner för trapp förbi dörr till sovande jour och han andas inte ens. Går på tysta bomullståspetsar. Vill inte bli konfronterad och få frågor om var varför eller uppmaningar som nej upp inte värt det skärpning. Han har gjort det tusen gånger, kanske fler, och vet lika säkert som en autopilot vilka knarrande trappsteg som bör undvikas och vet hur portdörren bäst öpnnas och vet vägen bort från abstinensbesvär och tacksamt nog är samma väg den som leder rakt ut i regnande frihet.

        Dörren stängs varsamt och kontrollerat igen utan tillstymmelse till oljud, snart snart är han fri, och han vrider huvudet och låter första vattendropparna träffa rödflammigt ansikte. Öppnar törstande mun, tar en klunk med frisk luft och känner hur inandningen letar sig ner till lungorna och samtidigt känner han regnet som fastnar på såriga läppar, och snart är han fri.

        Det är mörkt och ödsligt tomt ute. Stora vattenpölar breder ut sig som Kronblom på smala gator och vägar och blänker starkt när skenet från gatubelysningen också kikar ner över dessa asfaltsgropar fyllda av vatten.

       Inte en bil så långt ögon kan nå och inte heller syns några nattliga vandrare till i närheter eller långheter. Det är som att gå ut och möta absolut ingeting och det är det bästa han kan tänka sig stunder som, eller ja, i alla stunder. Det är som ett pip för pavlovs hundar, detta är hans salivutsöndrande stimuli - en ensam gata. Bara han och mörkret och ingenting. Hur många dagar i hans liv har inte börjat med den indikatorn på vad som komma skall?

        Hans abstinensdarrande händer rotar i gömma bland buskage bland hus bland perifera kvarter. Gårdagens oöpnnade spritflaskor ligger där som orörda sjörövarskatter. Inhandlade för månadens sista låga sjukpenning. Nästa shoppingrunda får han finansiera genom att sälja av rekvisita från lägenheten. Vad? Han har redan sålt det mesta. Kanske har han kvar någon dvd-film eller cd-skiva. Fingrarna nuddar vad dem letat efter. Snart är han fri. Han tar ut två flaskor och stoppar den ena i jackfickan, den andra öppnar han och häller häller.

      Första klunken är enda klunken som ger en nanosekund av frihet. Han är fri. Sedan är det något annat som tar över, han skiter i vilket, han häller och han häller för mycket för fort och får spriten över jacka och tröja och han skiter i det också och fortsätter hälla. Häller häller.

       Sedan vandrar han bakgator upp och ner. Han går på smågatorna där inte många lägger märket till honom. Har på så sätt blivit ett med det ingenting han nyss steg ut och omfamnades av. Lika bra är väl det när han är skyldig pengar till varenda alkis och halvalkis och plånbok är såld och fickor tomma och spriten gör sig bäst hos bara honom. Han söker sig bara till sina dryckesbröder och systrar när han själv inte har något att fylla kroppen med. Delar aldrig med sig själv. Aldrig.

        Han smiter in nånstans.

       Jag kan inte fylla hans timmar längre för jag vet inte var han tar vägen och på jobbet avlöser timmar varandra och när senkvällen dyker upp går vi upp till hans lägenhet. Där finns ingen utslagen han. Inte heller finns det mycket möbler. Det finns en frän lukt av urin som dränkt hans säng och soffa allt för många berusade nätter och av spyor som hamnat lite varstans på golv och envist fastnat trots ihärdig skurning och av snus som ligger slängd och intorkad överallt och av kläder som är otvättat nerbajsade från fyllan natten innan och innan och innan.

       Han bor där. Han bor där jag jobbar.

       Det kan låta konstigt att lägenheten ser ut som den gör. Därför finner jag det direkt nödvändigt att som en fotnot inkludera att ovanstående bör förstås i relation till att lägenheten är renoverad och städad och uppdaterad men berusning är berusning och snart är en ny cirkel startad och till slut väntar alla på bättring som aldrig kommer och under tiden.. alltid under tiden.. ser det ut som det gör.

         På soffbordet ligger flertalet blodiga näsdukar. Han har varit hemma men vänt och gett sig ut igen. Snart kommer en ny natt. Mitt arbetspass tar slut och jag lämnar jobbet som är hans hem och kanske passerar jag honom när jag åker förbi garage, parkbänkar, toaletter, våningshus, vindar, källare.