Alla inlägg under december 2007

Av David - 28 december 2007 00:01

Efter att ha läst Varför växer gräset Tredje sådden, inte alls lika vass som första och andra boken, ändå innehållande några tänkvärdheter, vill jag skriva ner ett insänt bidrag. 

      Magnus Samuelsson i Tånnö skriver ett "öppet brev till de präster som skrivit under uppropet mot välsignelseakten för homosexuella" och så här står det att läsa:

         "Jag har en del frågor till er präster som vet och kan allt.

          Jag tänker sälja min dotter som slav (2:a Mos 21:7). Vad kan vara ett skäligt pris?

          I Tredje Moseboken 21:20 står det klart och tydligt att jag får äga både manliga och kvinnliga slavar från ett grannland. En vän till mig hävdar att detta gäller bara människor utanför EU. Kan han ha rätt?

          Min granne som jobbar på Kvantum insisterar på att jobba även söndagar. Enligt Andra Moseboken 35:2 så måste han dräpas. Är jag moraliskt ansvarig för att göra detta själv?

          Jag besöker inte kyrkan då jag lider av stor närsynthet och enligt Tredje Moseboken 21:20 får jag inte närma mig Guds altare om jag ser dåligt. Min son konfirmerar sig nu och det vore kul att se hur han uppför sig i kyrkan. Är det okej om jag sitter i vapenhuset?

          Kan mina barn börja träna fotboll i IFK Värnamo då Tredje Moseboken 11:7-8 säger att de inte får röra resterna efter en död gris. Eller måste de fortsätta spela här hemma med en plastboll?

          En bonde här ute i Tånnö envisas med att odla olika grödor på samma jord och syndar därmed mot Tredje Moseboken 19:19.

          Han har även den fula ovanan at svära mycket. Nu är hans fru inte heller mycket bättre då hon envisas gå klädd i kläder som är gjorda av mer än ett tygmateriel (vanligen bomull och polyester).

           Är det nu nödvändigt att samla hela Tånnöbyn för att stena dem? (Tredje Moseboken 24:10-16). Kan vi inte bara bränna dem på bål som vi brukar göra med människor som ligger med sina släktingar (Tredje Moseboken 20:14)?

            Jag vet att ni präster har gått på djupet i dessa frågor så jag ser fram emot tydliga och raka svar.

             Stort tack till er rakryggade präster som tydligt visar att Guds ord är evigt och oföränderligt."


David - tipsar om Klas Hallberg och Magnus Kulls böcker Varför växer gräset?

Av David - 25 december 2007 10:50

Julen sprang sina snabba hundra meter och växlade över stafettpinnen till en något långsammare juldag. Allt gick smidigt. Inte som när man var liten i skolan och hela klassen skulle springa stafett och halva klassen sprang utan pinne och fick vända tillbaka efter några löpsteg och den andra hälften visste inte vem som stod på tur och ingen sprang på flera sekunder.

     Igår fick jag i uppgift att nämna fyra personer, levande eller döda, som jag skulle bjuda på middag om den chansen hade funnits.

     Det var en intressant tankeresa som gjordes. Personporträtten avlöste varandra. Jag betade av genre efter genre för att hitta gömda små guldkorn: författare, musiker, komiker, skådespelare, politiker, historiska personer, revoluionärer, världsomvälvare, härskare, forskare, idrottare o s v. Därefter spanade jag igenom släktträdet med speciellt fokus på dem döda kvistarna.

     Så här skulle det bli:

     Min middag skulle ske på gäspande eftermiddag, en halvslumrande söndag som ramade in rummet som i sin tur skulle rama in gästerna och mig. Förrätt, varmrätt och efterrätt skulle vara av mindre intresse och därför varken påkostad eller märkvärdig. Det verkliga intresset skulle givetvis vara förbehållet konversationen.

     Först in i rummet skulle med största sannolikhet och ännu större (fast ändå mindre) respektingivande existens bli filosofen författaren Jean-Paul Sartre. Kommer man från den döda delen av livet antar jag att tristess gör att man kommer i tid. Lite avhängt vad som händer efter död förstås.

      Om varje gäst fick ta med sin respektive så hade det sannerligen varit ett nöjsamt välkomnande Simone de Beauvoir hade fått.

      Varför Sartre?

      För att jag vill lyssna och han är en person jag vill lyssna till, precis som mina andra gäster. Mer specifikt vill jag vara idel öra för att hans person är fylld av filosofiska antaganden och den humana existentialistiska inställningen till livet lockar på mig som godisfiskedammar lockar kalasande småbarn. Sen vill jag förhöra mig om hur han med subtila formuleringar kan ringa in insikter om livet som inte ens livet självt kan formulera. Hur är det möjligt att skriva genialiska Muren? Eller Äcklet som med meningar totalt förför mig?

      Nästa gäst kommer också från gravliv. Hon kommer straxt efter Sartre artigt har tagit i hand och slagit sig ned till bords. Det är författarinnan Virginia Woolf som kommer med sitt bästa humör i följetåg. Värden var något orolig för den detaljen men när han ser smilband vet han att dysterhet depression och självmord är avlägsna kapitel i hennes förgångna liv.

      Hennes man Leonard hade också varit varmt välkommen om platser runt dukat bord hade inbjudit till det.

      Woolf hade gärna fått berätta om hennes skrivande, hur hon lärde sig sin oerhörda yrkesskicklighet med målande flytande mästerverk. Ordet flytandet används då hennes meningar aldrig tycks stanna upp eller hacka. Det bara strömmar. Den tidigt insiktsfulla feministiska/humanistiska föreläsningen och tillika novellen Ett eget rum hade varit spännande att dyka djupare i. Hur gick den där föreläsningen? Hur var responsen från studenterna?

      Det hinner gå några minuter med lågmälda inledande fraser av inkännande då plötsligt en bullrig stämma hörs i lokalen. Det är futuristiska poeten Vladimir Majakovskij som ackompanjerar sitt eget intåg med den karismatiska Ett moln i byxor.

     Han tar hårt i hand och tittar sedan misstänksamt på gästerna vid bordet. Det blixtrar till i mörka ögon, ett ögonblick av hånfullt förakt för uppdukat bord och uppklädda människor månne?, han låter blixtrarna blixtra klart och när ögon är lugna slår han sig ned.

     Majakovskij krusar ingen. Han har på sig en sliten gul skjorta och under ena ögat har han målat ett tjockt svart streck. Jag vill höra hans version av berättelsen om när han intog scenen på finaste finrestaurangen och fullständigt dissade den ryska överklassen som bekvämt satt där och förväntade sig stillsamma strofer med orden:

        "Ni som vältrar er från orgie till orgie

         Ni som har badrum och vattenklosett

         Ni som fikar efter tsarens medaljer

         och fjäskar uppåt i ert anletes svett

         Ni som bara tänkar på att fylla tarmen

         och suga alla fnaskens innanlår

         Ni som bara liderligt läser Severjanin

         Er borde man frakta undan på bår"

     Jag vill njuta av när han berättar om modet om buropen om allt som kastades upp på scenen och om hur han tvingades fly.

       Sen, om tillfälle ges, ska jag ödmjukt be om alla hans kärlekshistorier. Kanske att Lili Birk hade följt med som bordsdam, om det nu var möjligt, och då hade deltagit i dramatiseringen av just deras gemensamma historia.

        Sista gästen kommer med andan i halsen. Det är mormor. Jag var så ung när hon gick bort att jag behöver uppdatera min minnesbank min luktbank och allt som har med henne att göra.

        Förrätten kommer in och måltiden börjar.

        Vilka fyra skulle ni bjuda?

     


Av David - 23 december 2007 10:58

Långtråkighetens allierade, musik och/eller musikvideos, visade sig från sin allra bästa sida en gammal eftermiddag. Jag hade bullat in mig i soffan så djupt att man inte kunde särskilja mig från möbeln och slött och oengagerat zappade jag mellan djurkul antikrundor sportspeglar och stumfilmer repriserade sitcoms. Efter en halvtimme utan att ha fastnat vid någon av kanalerna längre än perioder om 30 sekunder beslöt jag mig för att besluta mig.

     Valet blev Voice-tv eller vad den nu kallas för. Det är som MTV minus all reklam. Nått sånt. Jay-Z körde med sitt halvtaskiga flyt "the roc boyz", Lauryn Hill dammade av "killing me softly" och musikvideo efter musikvideo betades av. Uppgiften som tidsfördrivande funktion uppfylldes till längd bredd och andra håll och kanter.

     Jag zappade inte lika ofta

     Jag lyssnade lite med trötta öron och slötittade ännu mindre.

     Medan musiken musicerades och flimret flimrade kom det upp ett erbjudande längst ned i bildkanten. Jag reagerade. Det gick ut på att SMS:a in sitt namn och födelseårmånaddatum till kanalen för att se vilken superkändis man bäst matchade med. 10 kr. Sen var det klart.

      Vilket klipp!

     Mattias 19920319 betalade 10 kr och fick reda på att "Demi Moore är tjejen för dig. Hon älskar mat och du är bra i köket."

     Elin 19860728 fick det hon alltid vetat svart på vitt: "David Beckham gillar självständiga tjejer. Precis som dig."

     Någonstans i lillgammal mig var det som om jag märkligt nog tyckte att dessa SMS var direkt bortkastade pengar. Att det var som sämsta tänkbara horoskopen och sämre ändå.

     Jag tänkte att kanske skulle det vara bättre att köpa ett rosa pappersark och en blyertspenna för 6 kr på Kullbergs och fylla arket med texten "får jag chans på dig?" och sen ge det till någon i klassen. Fyller hon/han i nej-rutan har man ändå 4 kr kvar att göra nått kul för.

     Hur som helst fick dessa hundratals tiokronor som gick till spillo av människor som var nyfikna på säkerställandet av vilken superkändis man passade bäst ihop med mig att fundera på riktigt dåliga investeringar. Det var underhållande att klä tankar efter den klädkoden.

     Klädesplagg som inhandlas och aldrig används är ju utan tvekan en allmän klassiker. Ibland får jag t ex för mig att jag skulle behöva en stillig skjorta för trevliga evenemang men problemet är det att jag redan har några finskjortor hängandes på galgar längst in i garderoben, dessa tas aldrig ner för att dekorera min kropp. Det är nästan som garderobens egna tavlor - de bara hänger där. Äntligen, sent omsider, har jag insett det och slutat skänka pengar till skjortbutiker skjorttillverkare.

    En annan gång köpte jag ett par byxor för 1000 kronor som jag inte hade på mig förän det två år hade passerat och jag under den tiden hade gjort en remake av byxorna till ett par shorts.

     Köksprylar är en annan källa till ekonomiska felplaceringar. Min far är odiskutabel expert inom området. Han gillar att tv-shopa värdelösa produkter som endast prövas en gång innan de övergivet hamnar i hörn på krympande vind.

      Är det någon annan ute i cybervärlden som har minnen från dåliga inköp, urusla köp eller fleplaceringar eller liknande så skulle delgivning uppskattas.



Av David - 21 december 2007 11:59

Igår lunkade jag in på hamburgekedja där unga stressimmuna människor gör sina första arbetsdagar i sköra liv som tids nog kommer fyllas med "för mycket arbete och för lite fritid". Med min halvlama försiktighet vill jag dock reservera mig föregående menings slutkläm med att motsatsen likväl kan bli den förekommande, lite beroende på hur samhället fortsätter sin utveckling. (Balans mellan motpolerna tycks mig vara av sällsynt natur.)

     Kraftigt sidospår om arbete och gammal framtid som är som räls och det är vi alla levande som är rallarna:

     Dagens situation med ökad arbetslöshet projektanställningar deltid timvikariat kan skapa mer fritid än önskat. Och precis som SVT:s serie "Upp till kamp" illustrerade så lyckat kan man även om man vrider nackmuskler från tv-apparat till riktig verklighet skönja minskad kamplust hos arbetarna. Villkor rättigheter möjligheter blir inte bättre per automatik. 

     Orsaker kan man fundera över, diskutera med vänner om eller bara känna av mellan rader i välskrivna boken "Mig äger ingen" av Åsa Linderborg. 

    För att i hast nämna några exempel på faktorer: globalisering, kapitalstyrt samhälle, individualisering som gör att kollektivet underordnas, urholkning av medmänskliga värden - vi tänker mindre på andra o s v. Oavsett multifaktoriell bakgrund är det med smulor av bitterhet man ser färre och färre arbetsgivande män(niskor) styra ställa diktera tolkningsföreträda över fler och fler. Några säger var alla andra ska lägga rälsen.     

     Jag stod och tittade på meny. Bakom kassan till höger om mig står en tjej i 20-års åldern och framför henne stod det en östeuropeisk man. Han beställde "six cheeseburgers and two fries" varpå hon slår in hamburgarna men står som ett frågetecken inför det där andra som han sa.

     "Vad sa du mer?"

     "Ehh, Six cheeseburgers and two fries"

     "KARIN!? LOTTA!?"

     Hon ropar med panik i röst på kollegor, pillar under tiden på maskinen lite innan hon tittar på mannen igen, öppnar munnen och fortsätter:

     "Sex cheeseburgare men vad sa du mer?"

     "French fries?"

     "Ehh? ? ?"

     "Pommes"

     "Jaha. Okej, det kommer dröja en stund så om ni sätter er ett tag kommer jag ut med det sen."

     Det var lite vardagskomik i min torsdag. I morse när jag läste DN blev det vardagstragik istället. I Sydafrika har regeringspartiet ANC fått en ny ledare, Jacob Zuma.

      Han var 2006 anklagad för våldtäkt av en kvinna, men se där - han blev frikänd. Zuma förklarade det som hade inträffat ungefär så här: "Hon hade ju kort kjol på sig och när jag tog henne mellan benen kände jag att hon var redo. Och jag kan inte lämna en kvinna i ett sånt tillstånd."     

      Alltid skönt när bra ledare basar över rallarna...


Av David - 17 december 2007 15:43

Benen fryser sig kalla bakom mörka jeansen som inte skyddar mot invarderande minusgrader. De två stora hålen vid bakfickan växer sig större och större för varje användning och är på så sätt som trojanska hästar i mina byxor. Jag går med frusna svärande steg från arbetsplats mot liten leksaksbil som ändå är en riktig bil för vuxna barn med körkort i plånboksfack.

     Klockan på bilens instrumentpanel visar 14.50.

     Kylan utanför visar ingen hänsyn.

     Vi slår sönder klockor, det har vi gjort i alla tider, men ingen ger sig på eller rår sig på övermäktiga kölden. Kanske just för att dess karaktär är hänsynslös och det mot alla, utan undantag. Det är samma nedsänkta celsiusantal som träffar alla kategoriserande motsatspar och okategoriserande omotsatspar.

     Radion är på och när klockan slår om till 15 är det ekot och nyhetsläsaren berättar välartikulerat korta notiser om världen som omger oss. Den som är gränsen mellan våra egna kroppar och precis allting annat. Omvärlden är Norge.

     Bilen rullar framåt, närmar sig gröngulrödljus i en korsning, i bakgrunden hör jag den första och enda nyheten som fastnade innan tankar tog vid och blev större större växande om en kvinna nånstans i ett främmande Saudiarabien som blev gruppvåldtagen och åtalad för brott (=hon hade varit i en bil med en man - där våldtäktsmännen hade funnit henne) och straffet utdömdes till 200 piskrapp.

     Parkerar bilen utanför radhus i mellanklassland ganska långt bort från en del problem, närmare till andra, och parkerar mig själv framför dataskärm för att jag vill återge nyheten så korrekt som möjligt - naivt trodde/hoppades jag att jag kanske hade hört lite fel. Söker fakta men finner bara annan misär andra hemskheter annan tortyr andra helveten: 

    På en sida står det att läsa om ytterligare en kvinna, den här gången i pakistan, som blev dömd till en gruppvåldtäkt av 14 män för att hennes 12-åriga bror påståddes ha begått ett brott.     

     På annan nätsida läser jag om gerilla soldater i Sierra Leone som systematiskt amputerar civilbefolkningens armar när stödet inte visas tillräckligt tydligt.

     På annat forum läser jag om kille som hette Riccardo. Gränslösa sparkar tog hans liv och om det finns en fortsättning efter jordelivet undrar jag om man liksom förblir samma person där uppe bland moln flygplan stjärnor som man var här innan Ingmar Bergman-döden spelar schack (och vinner) mot en. Hur känner man annars igen varandra? Om det nu är så att man är samma-lika när man kommer uppåt kan jag inte låta bli att undra om Riccardo skakar av rädsla innan han somnar är lampan tänd om natten håller famnar av godhet om honom är allt ont borta och glömt och han får drömma sina godaste drömmar om naken marilyn monroe om snygga fotbollsmål om skrattande vänskap?

      På annan hemsida läser jag om unga killars dödskjutningar av skolkamrater i USA I Finland.

      Och på näthinnan skriver jag att hela världen är galen och så läser jag det tyst några gånger och sen önskar jag att jag lyssnade på the ark för då skulle jag spela låt på repeat och dansa tills benen fötterna och jag blev varma.

     

David - slår ett slag för värmen

     

Av David - 15 december 2007 00:06

Trivsam decemberkväll har spenderats i musikfylld kyrka. Där satt jag på bänkrad och fick ståhud eller gåspäls eller vad det nu heter av öronförförande samsjungare. Denna armfjunsresning föranleddes av en allmänt skön känsla av välbehag i kroppsliga skrymslen. Välbehagsgörarna var en klass med estetgymnasister som hade luciaföreställning och vän fick med mig dit och det är jag glad för.

      Ibland ter sig livet lite märkligt (eller om det är vi som ibland gör livet lite märkligt) när enkla skeenden skrivs med svarta bläckbokstäver på kritvitt mentalt pappersark. Ni vet, ett sådant sällsynt tillfälle då man ser saker i tydlighet och inte som oftast i diffust bakhuvud. Jag illustrerar min senaste tydlighet genom att trassla in mig i en pappersboll: mycket nyligen uppmärksammade jag hur lång tids frånvaro kompenserade sitt uteblivande genom komprimerad återhämtning. Jag visste inte att det kunde fungera så självklart - att det som under faser i ålderdomar försvinner kommer dyka upp i tiofaldiga doser i ett senare skede. Fast å andra sidan; varför inte?

      Låt mig nu veckla ut den triviala pappersboll jag ovan skrynklade ihop med onödigt krångel.

      I tisdags hade jag inte sett en enda lucia med anhängande ledvandrande gäng på över tio år. Vid dagens slut har jag bevittnat hela fem luciatåg på två dagar. Varav det sista, det ikväll, ägde rum i samma kyrka som jag senast besökte.

      Den gången var det en god man som begravdes och på ceremonin spelade son med ledsna fingrar gitarr för att hedra honom. Det var vackert sorgligt. Även den gången sträckte armarnas fjun på sig.

       Samma kyrka. Samma armars hårresning. Osamma anledning. Ena gången var det sorgen som höll varje strå som en fanbärare och andra gången var det glädjens händer som tog bestämda grepp.

     Hur som helst är det skönt att känna någonting i allt mer avtrubbad postmodernistisk kropp med jämna mellanrum. Tendenser hintar om atombombsmångfald av intryck som är omöjlig att processa och istället stålsätter människor sig och skapar mindre och mindre respons.

      Kanske kommer inte robotar att byggas utan snarare evolveras.

      Så de där gångerna när ståhudar och gåspälsar framträder och brottar ner trikåklätt förnuft och tar sig ur rationalitetens partäröverläge och vinner på poäng över logiken vill man sätta segernäve i skyn och som Majakovskji förkunna att Jag Lever.

      När var senaste gången du fick gåshud?


Av David - 12 december 2007 22:40

Jag skapar uppföljare idag. För igår skrev jag om det som skulle hända idag och mycket riktigt: idag har det hänt.

     Det som hände var att en skara unga killar satte sig samlat runt blåfärgat bord och där luftades tankar åsikter erfarenheter om (ungdoms)våld. 

     Vi som är med i den samtalande gruppen berättar inte för någon utanför gruppen om vad som sägs. Så vilka bilder berättelser och ord som lades upp på bordet kan jag inte delge. Men jag tänkte berätta om designen upplägget strukturen tillvägagångssättet.

     Målsättning och syfte beskrev jag som en gammal bekant igår.

     Efter genomgång av innebörd av fenomenet samtalsgrupp och vilka regler och ramverk som gällde inledde jag med att beskriva några av mina egna erfarenheter av våld. Min historia är inte hemlig - det finns inlägg som avhandlat kommande erfarenheter - så jag sa som det var:

     Om pojken som blev slagen av sina föräldrar.

     Om hundradels sekunder som skiljde liggande mig från sparkar i huvudet.

     Om gammal morfar som får stenar kastade mot sig när han går promenad med stappligt sköra ben.

     Om ännu äldre morfars syster vars man blir omkullkastad av ungdomsgäng på stan och tuppar av dagar efteråt p g a rädslan.

     Om en tunnelbanevagn i Stockholm där rasister först hånar en afrikansk man inför dennes familj och sedan brutalt misshandlar den som försöker ingripa.

     Jag hade kunnat berätta mycket mer för världen är full av våld och jag har ögon att se med, öron att lyssna med, en kropp och ett huvud att försvara när annan människa gör så jag faller på hård uppskrapande asfalt. Ändå fick det räcka. Det är ju lite så man känner överhuvudtaget.  

     Efter mitt givande var eleverna fria att sitta tysta eller skänka meningar till oss andra runt bordet. Ge och ta brukar vara en bra formel. Därefter utgick vi ifrån ett antal frågor och diskuterade olika aspekter och infallsvinklar av våld. Varför vad vem när hur konsekvenser i lilla stora större perspektiv.

     Sen knöts säcken ihop med avslutande tro om att för varje slag man slår, för varje spark man delar ut, för varje bråk man är med i - med betoningen på att även om det sker på skolgård fritidsgård och mellan jämnåriga kompisar - legitimerar man att det är okej att söner & döttrar blir slagna, hustrumisshandlar fortgår, morfädrar får stenar mot sin 92-åriga gestalt o s v.

     Vill vi ha det så?


     

Av David - 11 december 2007 23:21

Kalendrar fylls oavbrutet med överviktiga röda kryss, adventskalenderluckor pillas varsamt upp av små nyfikna barnfingrar, lucior tärnor pepparkaksgubbar och några staffan tränar sånger och parallellt som pinaotoner ljuder försvinner tid utan att blogginlägg blir skrivna. Samma visa om och om igen.

     Jag ska försöka skriva ner några reflektioner de närmsta dagarna.

     Hur som helst väntar imorgon några intressanta spännande nyttiga timmar. Jag ska nämligen ha den första "killgruppen" i den årskurs sexan där jag verkar som socialpedagog/kurator. Tanken med gruppen är att det ska vara ett kontinuerligt inslag i arbetet med klassen. Tillsammans med andra inslag är långsiktiga målet att medvetandegöra väsentliga ting såsom beteenden attityder inställningar konsekvenser.

      Min livsfilosofi har man kunnat läsa om i tidigare inlägg och kortfattat handlar den om värdet i insikten att ens förhållningssätt är avgörande för hur man upplever sin verklighet sin tillvaro sitt liv.

      Rekomendation: välj ett ljust vackert skimmer.

      Jag vill att eleverna ska förstå att det är de själva som bestämmer över sin situation i klassrummet på skolgården i sina liv. 

       Ex: Man kan bli retad av en klasskompis och det man huvudsakligen kan göra är att förhålla sig till det - d v s hur man reagerar/svarar/responderar/upplever retandet.

       Läste flyktigt en bra krönika häromdagen. Den hette nått i stil med "Låt skiten rinna av dig". Den handlade om att ord är ord tills man internaliserar dom - eller vad man ska säga - och orden görs till någonting större och blir upphöjda till vad jag väljer att kalla verklighet. Och den enda som kan göra det är den lyssnande individen. Vilket betyder precis det jag skrev ovan. Således kan man välja att låta skiten/orden rinna av en eller så låter man skiten fastna och går till motangrepp. Kanske med en dansk skalle; avsändaren avslutade med exemplet om Zidane i VM-finalen. Och han skrev ungefär "han lät skiten fastna och jag tror nog att han inte kan glömma den än." 

        Att göra sig själv till ansvarig utgivare av sig själv innebär ett stort ansvarstagande. Eftersom man omges av ständig stimuli måste man ständigt förhålla sig (ta ansvar). Det låter kanske enkelt självklart men är svårt då man aldrig kan skylla ifrån sig om man slår sig för hårlöst bröst och säger "jag styr". Ty om det går dåligt på ett prov, om man missar läxan, om man slår till någon annan elev, om man känner sig oskyldigt utpekad av en lärarkår eller vad det än är så finns inga andra syndabockar än dig själv.

       Många elever jag har träffat föredrar att skylla på skolsystemet, dålig skolledning, taskiga klasskamrater, utpekande lärare och missar att syna den viktigaste spelpjäsen.

        Imorgon är temat: ungdomsvåld.

        Spännande att diskutera infiltrera tankar så frön.


David - behöver sömn

Skapa flashcards