Alla inlägg under november 2007

Av David - 27 november 2007 17:53

Morgonklockan ringde.

     Ringde är egentligen ett mycket dåligt ordval då alarmet mer överensstämmer med djur från discovery channel som är brunstiga och ger ifrån sig parläten som inget annat djur svarar på så parlätena tilltar i styrka och ihärdighet och just detta oljud utspelar sig två centimeter från örat - en tisdagsmorgon.

     Vad ska man kalla oljudet man blir väckt av egentligen? 
     Väckningen skedde tidsenligt men var i tidigaste laget för motoriken och för all del även för Överjaget, Jaget och Detet. Den psykodynamiska trions trötthet åstadkommer en slags dysfunktionalitet hos mig på morgnarnas egna timmar och tvillingsekunder.

     Mer konkret innebar det att det tog sin tid att kamma sina fem obligatoriska kamdrag för att få fram sin självliggande fantasilösa sidbena som sett ut på samma sätt i fem eller fler år.

     Att inget som stod i morgontidningen fastnade. Etc etc

     Varför jag var uppe före tupparna hade med ett inbokat möte med en rektor att göra.

     En sån man var livrädd för när man var liten. Precis som med Cato i Mio min Mio kändes det för mig som om rektorer tillhörde Darth Vaders sida. Den mörka.

     Nu är jag inte lika rädd - även om det där med den mörka sidan fortfarande känns aktuellt med tanke på sovmorgonsmarodörtendenser.

     Jag vågade mig dit.

     08.15 knackade jag på vanlig vit tråkig dörr och vi språkade och bytte information med varandra en stund. Träffade en klassföreståndare också, vi skakade varandras händer och bytte också medelformella meningar med varandra lite som barnen på skolgården byter hockeybilder.

     Sen sa vi alla att "det här blir nog bra" och sen åkte jag därifrån.

     Av det ovan skulle man mellan otydliga rader kunna förstå att jag har fått in första foten i den terapeutiska branch jag tror mig vilja spendera 30-40 år i. Det är en tolkning jag kan rekomendera då den stämmer.
     Så jag har äntligen efter utbildningar, slit, jobbansökningar, intervjuer, andra jobb och ännu mer slit fått en tjänst. Visserligen bara på 25% i några månader. Fast 10 timmar i veckan öppnar nya dörrar lika bra som vilken portvakt som helst. Och just nu är det det som betyder nått.


David - socialpedagog/kurator 25% och timvikarierande idrottlärare 75%

Av David - 26 november 2007 19:51

En hand ligger och stryker min nacke medan jag leker lekar med tangentbord. Jag har skrivit det förut och jag kan upprepa det hur många gånger som helst; så jag upprepar: jag gillar ljudet av tangenter som trycks ner. Inbillar mig att ljuden kommer från fingrars beröring av gammeldags skrivmaskin.

   En skrivmaskin där smattrandet är vackra operetter i örongångar.

   Där varje opera är ljud av tillblivande ord. Varje kreatör skapar sin musik med flyhänta ackordskiftningar, med känsliga penselvispningar över naken sträv målarduk, med starka vackra tåspetsar i en arabesque eller med förförande bokstavskombinationer.

    Det är det jag låtsas att jag gör: bildar musik med ord.

    Nästan lite på måfå för jag vet inte riktigt var jag är på väg, var jag ska hamna, men det är inte heller målet som är väsentligt, som Karin Boye diktar, det är vägen dit.

    Det smattrar när jag lägger fram den väg jag med lätta fötter ska vandra på för att nå målet.

     Väl där finns ingen slutgiltighet utan bara nya vägar att skapa.

     Jag har hand i nacke och hör andningar. Och därför:

     kan jag med handen mot hjärta avslöja att jag tror att varenda mikroskopisk atom i min blekhet redan förutbestämt åt vilket håll jag kommer gå (trots det jag nyss skrev). Redan förutbestämt vilka nedslag mot laptopen mina trassliga nervceller kommer kommunicera till min hjärna att utföra. Fingrar lyder order som underordnade amerikanska soldater i ett krig som inte är ett krig. Åt vilket håll jag kommer gå? Vilka tangenter som kommer bilda musik?

     Du.

     Dej.

     Din.

     Väg.

     Mål.

     Mening.

     Det är kortheter som förklarar storheter som finns i kortheten som jag ibland med synonym benämner gumman. Jag vill smeka in min älskhet ända in i märgen på dig. Det går inte en dag utan att jag utför.. ska vi säga.. smekheter.

     Smekheter är när kärlek når trumhinnor, inre organgångar, lungor, levrar, hjärtan och skelett och med ömhet liksom åker smekheten omkring som vore det nått superduperplan från typ Independence day. Fast istället för att det gör ont när planet åker loopar och snurrar och svänger som kostigarnas kostig känns det bara bra och behagligt gott.

     Det är som en viskning som kittlar örat gånger hela multiplikationstabellen upphöjt i, ja, skyar.

     Sånt vill jag att din märg ska omslutas av. Utan att det är en make-over, för ingen bör göra om sånt som vore lönlöst att göra om, det är bara som luft runt benen som gör att man aldrig behöver undra.

     Man liksom bara vet.

     Vet

     Att man är en annan människas väg, mål, mening och det gör all skillnad.

     Du.. är all min skillnad.

     Glöm inte det. Jag vill att du ska känna det så hårt att inte ens en grav senilitet skulle tappa bort den där varma strömmen luft i kroppen. Som alltid kommer cirkulera i dig.. även om det är 76 mil mellan oss.

       Eller en kontinent.. en himmel. Eller om det skiljer ett par liv mellan oss.

      Nu ska min hand fatta hand som stryker nacke för imorgon åker den där handen 76 mil bort.  
Av David - 22 november 2007 16:48

Jag har blivit en gammal farbror som sitter och ruskar på huvudet medan orden "dagens ungdom" letar sig ut mellan tandproteserna. 25 år och redan farbror - det kanske är vad jag borde bekymra mig för.

      En torsdag har spenderats i syrefattig gymnastiksal med livfulla energiska charmiga stojiga ungdomar. Det var fullt hus. Ändå fattades några. Nån var förkyld, nån hade pms, nån hade haft besök på skolan av sin äldre pojkvän som knarkade och agerade hotfullt, nån hade slatter i knän, nån dök bara inte upp.

       Det brukliga med andra ord.

       I det fulla huset fanns elever som pratade högt högre eller högst, några som hamnade i slagsmål, några som skrek könsord till varandra, någon som tacklade omkull någon.

       Det var som vanligt med andra ord.

       Min torsdag som idrottslärare har varit bra. Inledningen kanske gav fel intryck. Tro inte alltid på första intrycket. Det har rullat på; presterats, svettats och skrattats. Problem missförstånd knutna nävar har lösts upp. Fast det är just på grund av att denna dag var bra som jag skriver detta, för jag kan inte låta bli att undra lite försiktigt småpetande över hur det ser ut långt därborta på andra motsatta sidan.

      Hur har eleverna det när dagarna är dåliga, när skratten blir till hån, svetten blir tårar och det enda som presteras blir onda gärningar?

      När högsta volym inte är tillräckligt.

      När könsorden inte blir ord utan känslor uppfattningar självbilder istället.

      När slagen inte upphör.

      När knarkande pojkvän inte kommer till skolan utan spårar ur fullständigt i ensammaste flickrummet och det inte finns föräldrar syskon lärare elever i närheten att gömma sig bakom.

      För såna dagar finns det gott om också. Speciellt i den ständigt puttrande förvaringsboxen av ångest. Ja, högstadiet alltså.

      Ångesten har satt sina klor djupt in i illa färgade korridorsväggar. Hur mycket är det inte man har att oroa sig över  som 13- 14 och 15 åring? Man vet kanske att en bråkdel ser ut ungefär så här: man ska passa in och tillhöra men ändå sticka ut lagom, man ska se bra ut, vara bra cool hipp, få bra betyg, vara välutvecklad, man ska ha gjort saker - snusat rökt festat haft pojk- eller flickvän haft sex och allt det där. Hur ser alla andra bråkande delar ut?

      Hela tiden på spänn, hela tiden övervakad av sina samtida och lärarna och medan hela havet stormar ser man ruskande huvuden och hör "Dagens ungdom".

       De är så stora och de är så små och de är så mycket och de är så lite och fan vad jag vill att det ska gå bra för allihopa när ungdomen överlappas av tidig vuxendom och de blir fria att lämna sin förvaringsbox. Fast det kommer inte gå bra för alla - det finns såna dåliga dagar också.

         Pessimist? Farbor? 

         Farbrorn i mig torkar mungipan och sväljer "Dagens ungdom" och tänker att det kanske vore lämpligare att med Werthers Original-röst säga "Dagens tid" när problembilder flimrar förbi en sån här vanlig bra torsdag.

       

David - målar blogginlägg i mörk nyans idag. November i sinnet månne?

Av David - 21 november 2007 09:27

Igår adderade jag ofrivilligt två centimeter extra volym på min vuxna kostym. Tror inte att det går att växa mer på en eftermiddag, på en ynka timme än vad jag gjorde igår. Det bokstavligen lät i sömmarna när töjning var klar. Vad som hände? Jag lyssnade på en föreläsning om världens fjärde viktigaste lag - kopieringslagen. Frågor som: vad gäller om musiklärare vill kopiera en sångtext och använda med sin klass? Hur många sidor får man kopiera ur ett litterärt verk?

     Trots andefattigheten var vibbarna av det surrealistiska slaget.

     Roligast var efteråt när rektorn skulle avrunda föreläsningen och gör det med den subtilt omaskerade sågning "ja, det var ju kanske inte den mest upphetsande föreläsningen.. men ja, den var intressant" och sen vill hon visa att hon har snappat upp vad som har sagts och vad som gäller genom en summering. "Ja, man kan väl summera det som har sagts med att det viktigaste är att tänka på 15/15 regeln. Att inte kopiera mer än 15 % av något litterärt verk eller/och max 15 sidor." Milt uttryckt - efter en timmes information var det ingen bra summering.

      Varför lyssna på detta?    

      Jag har blivit vikarierande idrottslärare på en högstadieskola och ska leka hinderbana, skjuta bollar, kasta spöken, svinga lianer, springa in i plintar, dansa i trappor och allt sånt tills befriande jul kommer. 

       För övrigt känns det som att en lista med "Hur man vet att det är november" är högaktuell. Ja, det blir nog bra.

                         Hur man vet att det är november:

      1) När man sätter på sig halsduken före skorna och får den i ansiktet varenda gång det är till att snöra skorna. Det tar ungefär en månad innan man fattar i vilken ordning man ska ta det. ps. Jag är inte där än.

       2) Om man allvarligt överväger att säga upp sig, byta livsbana, byta maka/make, rösta på Fp eller göra en jordenruntresa.

       3) Du är på väg till en optiker för att du tror att du sen 1/11 har blivit färgblind.

       4) Alla du känner har tjuvstartat med lussebullsbaket. "Jag vill göra det lite mysigt."

       5) Din utomhustid har reducerats till att endast handla om att röra sig till och från bilen. 

       6) Varje morgon lyfter du telefonluren för att sjukanmäla dig till jobbet.

       7) Du har snittat 1 dvd-box i veckan.

       8) Förbrukningen av värmeljus har tiodubblats.

       9) Funderat på harakiri som en utväg.

      10) Förslag?



Av David - 19 november 2007 15:47

Här kommer del 2 på det jag inledde igår. Alltså samma manus men en ny inledning. Jag uppskattar kommentarer.


Den till hårfärgen röda mannen slog upp ögonen med en släpande och betungande känsla av trötthet. Pillade bort ögonkletet. Nattens drömmar hade hållit mannen vaken om vartannat och nu balanserade tröttheten på den sköra skiljelinjen mellan att förbli vad den var eller att övergå till det angränsande tillståndet - utmattning. Han hade inte haft en behaglig natt på flera veckor. Därför hade det blivit så att det som kändes mest avlägset var känslan av att vakna upp och känna sig pigg och utvilad, det som egentligen är det mest normala var för mannen en tanke fjärran från att anknyta med verkligheten. Sedan omkring en månad tillbaka hade han kommit in i en fas i livet där tröttheten aldrig tycktes avta. Den var konstant på ett sätt han aldrig tidigare kunnat föreställa sig.

       Med den sömndruckna blicken sökte han efter klockradion. De röda siffrorna uppenbarade sig i en suddig formation. 07.12 Mannen drog det varma täcket om sig, höll det hårt med sina knutna nävar, och önskade samtidigt inget hellre än att få sluta ögonen och åter falla i sömn. Mer begärde han inte av livet denna morgonstund. Men livet begärde mer av honom. Arbetet väntade, det visste han, likaså väntade kollegor, klienter och inbokade möten och förutom alla dessa väntande människor skulle hunden Zeke rastas och barnen bli lämnade på Saffranet.

       Mannen reste sig motsträvigt upp, satte sig på sängkanten och gnuggade sig i ögonen. Tog bort ytterligare lite torrt ögonklet. På det från gårdagen dammsugna golvet tycktes en hop av dagens alla bestyr uppenbara sig. Ett av morgontimmens spratt?

        Han tog sats, andades in djupt - som för att fylla sig själv med tillräcklig energi för att klara ansträngningen - och ställde sig upp. Trädde in fötterna i den senaste farsdagspresenten, ett par gråa fårskinnstofflor, som han hade fått av sin fru. Därefter började han trampa runt i rask takt på golvet, runt, runt, på samma ställe, en kvarvarande dammtuss yrde in under sängen och andfåddheten blossade upp. För en utomstående, kanske en morgonpigg fönstertittare, borde förloppet sett ut som ett ostyrigt försök till dans eller bara som gammal hederlig morgongymnastik.

       Mannens något egendomliga beteende fick frun att vrida på sig, han stannade omedelbart upp och synade ner på golvet, hängde kvar med blicken en stund, som om han försökte se något särskilt, för att sedan ta på sig morgonrocken och lämna sovrummet.

       Väl utanför sovrumsdörren stannade han upp, insöp den nya dagen, och för all del, han kände sig välkomnad av den, men han var för egen del full av ovilja till att stiga in i den öppna famnen som generöst erbjöds.

        Han sneglade mot det gamla badrummet som ständigt var föremål för diskussioner om en närstående renovering och tänkte att dörren symboliserade en portal till total hängivelse för den nya dagen. Där inne skulle han noggrant borsta tänderna, ta en snabb kall dusch, och därefter fylla sin välvårdade kropp med godluktande dofter och styla sitt hår med blänkande vax. Alla dessa förberedelser utgjorde en del i ledet till att prestera en bra dag. Bli ett med dagen. Han ville inte stiga igenom portalen och bli ett med dagen. Inte än, inte bärandes på denna ihärdiga trötthet som tömde honom på all energi.

       Jävla fan, tänkte mannen, ursäktade högt sin svordom och fortsatte mumlandes:

      - Somnar trött och vaknare ännu tröttare. Vad är det frågan om?

        Som från ingenstans lade sig tröttheten tungt över tinningen och ockuperade långsamt del efter del i hela kroppen, på sedvanligt nonchalant maner föstes alla andra tankar och emotioner undan. Den rödhåriga mannen kände hur sin ständiga följeslagare spred sig ända ut till fingerspetsarna och han bröt till följd av den oerhörda kraften som tröttheten gjorde sig gällande med sin plan på att starta dagen. Inom loppet av ett fåtal sekunder såg mannen sin frus bruna hår på huvudkudden. Mannen ställde om väckarklockan och kröp ner i den varma sängen, la sig tätt intill sin fru och somnade snart om igen.


I samma stund den rödhåriga mannen somnade om igen slog Henry upp ögonen på den genom folkmun omtalade Skillingegatan. Omtalad därför att historier om lyckoflickor, lyckopojkar, lyckopiller och andra lyckoting florerade bland stadens omättliga skvaller. Det tisslades och tasslades över telefonlinjerna, över kontorsborden, över de nymålade staketen och inte minst över middagssteken.

      Han stirrade upp i det nakna taket, det rakt igenom vita landskapet, där fanns ingen taklampa som utsmyckning utan bara en steril kalhet så när som på en liten smutsfläck. Henry vred en aning på nacken och fick i periferin syn på en för honom okänd man. Till kroppshyddan enorm, mer valross än människa.

       Den något oväntade synen föranledde en mer tilltagen vridning av nackmuskulaturen och den valrossliknande mannen förflyttades från periferin till det visuella centrat. Bröstkorgen, som var full av lockiga små hårstrån, svarta, blev ömsom utspänd ömsom hopsjunken beroende på den tunga andningen.

      Henry försökt rekapitulera gårdagens kväll och natt för att klura ut var de hade träffats eller ännu hellre vem mannen var. Han misslyckades. Gårdagen var ett blankt kapitel. Förvisso var situationen föga ny för Henry men för den sakens skull trivdes han inte i den. Henry ville inte ha mer med besökaren att göra, det var samma visa varje gång, karlarna eller kvinnorna som övernattade vägrade vakna och Henry fick ligga och vänta, och vänta, och vänta, på att få sin lägenhet för sig själv igen. Det var en evighetslång väntan.

     Henry sneglade för första gången på den okända mannens ansikte, det genererade en omedelbar besvikelse. Synen var inte på något vis tillfredställande. Att detta ansikte nu låg på en av Henrys huvudkuddar kunde bara vara slutresultatet av en redlös fylla. Allt annat vore katastrof till den grad att en etikett med texten dåraktig inte vore olämplig att fästa vid pannan.

      Ögonen såg direkt elaka ut, de satt för tätt ihop, vilket var det värsta anletsdrag Henry visste, och de mörka ögonbrynen var buskigare än en allt annat än fåfäng öststatsbilmekaniker. Näsan var stor och fylld med synliga pormaskar, Henry kom att tänka på sin favoritförfattare Charles Bukowski när han såg den, och inte nog med denna vämjeliga upptäckt ty även läpparna var sårigt torra. Eventuella tankar om var de kunde ha hållit hus igår avfärdades lika fort som de uppstod. Ändå var priset för att avfärda tankarna tvunget att betalas med en hulkning. Henry blundade och lade sig åt andra hållet. Det var lika bara att försöka somna om tills den okända mannen vaknat, lämnat lägenheten och för all tid försvunnit ur Henrys liv och åsyn.  


Av David - 18 november 2007 22:33

Nu ska jag ge er en tjuvtitt in i mitt självbedragande skönlitterärara leksaksliv. Under lång lång tid, den varar för övrigt fortfarande, har jag skrivit på ett bokmanus. Och för en gångs skull är jag nöjd med den bärande konflikten motorn drivkraften skelettet den bakomliggande storyn. Annars brukar min förödande starka förkärlek för att personporträttera annorlunda människor bli för stor. Det håller givetvis inte i längden. Så jag har skrivit skrivit skrivit och skrivit om, börjat om, ändrat justerat fixat och trixat och försökt fått ordning på manuset.

     Men jag har nu sent omsider insett att jag för tillfället inte lyckas klä upp storyn tillräckligt bra. Ribban ligger nån centimeter för högt. Kapaciteten finns inte än. Manuset står i detta skede ännu barbent och med magvisande linne, högröd i ansiktet av genans, trots att jag mätt klippt sytt om och allt det andra jag nämnde. Så ovärdigt en bra idé. Så jag har sen september, kanske augusti eller juli, tagit en time-out.

      Under tiden försöker jag utveckla mitt skrivande med en enklare och mer organiskt uppbyggd kärlekshistoria. Det går bättre. Innan jul är målsättningen att det första utkastet ska vara färdigt.

      Hur som helst tänkte jag döda mitt första introducerande avsnitt till det lediga manuset genom att skriva ner det här. Jag har börjat om två gånger, och har således skrivit två olika alternativa inledningar, som båda är bortsållade på grund av att de inte håller måttet. Men jag är ändå nyfiken på vilket ni hade föredragit. U´tifrån vad man kanske luddigt kan kalla ett rent karaktärmässigt perspektiv. Ett alternativ är nämligen mer åt det tillbakalutat filosofiska hållet medan det andra är mer rättfram. Idag skriver jag den senare varianten och imorgon skriver jag den stillsammare diton.


                                     Alternativ 1.


Han kunde se hur kraftfulla hjärtbultningarna var genom att iaktta det nystrykta bomullstyget över bröstet. Skjortan rörde sig vid varje slag. Kunde känna hur pannan fylldes med svettdroppar. Kunde se skakningarna i benen. Var det så här ångest tog sig sina fysiska uttryck?

      Fingrarna lirkade oavbrutet med det tjocka sträva repet, en tydligt omedveten handling för ögonens frånvarande blickar vittnade om att tankarna var någon annanstans. Inte här och inte nu.

      Kanske hade tankarna skyndat framåt i tiden och skapade ett utifrånperspektiv på det som komma skulle? Eller kanske hade tankarna nostalgiskt rest bakåt i tiden?

     Han bollade med alternativen i den frågan som etsat sig fast i hans tankeverksamhet och upprepades gång efter gång efter gång: leva som död eller dö som levande?

     Plötsligt, från ingenstans, återvände hans fjärran blickar till nuet, han slutade fingra på repet för en sekund, och tittade på bordet framför sig där han hade lagt fram ett svartvitt fotografi på de människor i sitt liv som han älskade högt, lågt, brett och smalt. Han studerade allesammans, en efter en, och när han passerade ansiktena, både visuellt och retrospektivt, kunde han omöjligt hålla igen tårarna. Det var oändligt mycket kärlek som fick plats och samsades på det suddiga lilla fotografiet. Märkligt, hur man flera år senare fortfarande kunde se det; se genom tid och rum och landa långt tillbaka i det förflutna och minnas glädjen och kärleken.

       När han hade hittat fram bilden på dammig och stökig vind, enkom för detta ändamål, hade han erinrat sig tillfället. En nyårsaftons sista timslag.

     Långsamt rann tårarna över kinderna för att sedan ta fart sista biten ner till läpparna. Den salta smaken spred sig i munhålan. Var det den sista smaken han skulle känna? Eller skulle det bli blodsmak? Han hade ingen aning och ville inte veta. Inte innan.

        Slog undan tanken med att åter fästa uppmärksamheten på fotot. Han urskiljde sig själv där i samlingen. Lycklig, frisk och i allra högsta grad levande. Det var länge sedan nu. Alldeles för länge sen. Nu, nu var det annorlunda.  

       Han reste sig från stolen. Han hade nått sitt svar.  


David - ger er alternativ 2 imorgon. Stay tune

Av David - 16 november 2007 10:16

Åkte upp till stockholm igår för att umgås med min 7 veckor gamla systerson och hans föräldrar. Han påminner utseendemässigt på ett väldigt positivt sätt om en miniatyrhybrid av Reidar Dahlén och Buddha. Karismatisk, utan nacke, uppsvälld mage, lugn och en sån filur man inte kan sluta titta på. Jag tycker egentligen mest så för att det är kul, mindre för att det verkligen stämmer.

    Vi hängde på fik, skrev inbjudningskort, snackade med och om livsjunioren, åt middag och snackade om en massa andra saker också.

    Sen kom en dansk universitetsstuderande, samhällsvetare, på besök för att ställa frågor om trängselavgiften i stockholm. Han ville kortfattat ta reda på hur människor i och runt om stockholm ställer sig till tullarna avgifterna införandet. Detta för att få en bild, ett underlag till köpenhamns förmodade införande av trängselskatten.

    Jag är för miljövänliga attityder beteenden insikter, allt annat vore en skymf mot livet en hädelse mot sina medmänniskor, men jag är emot trängselskatten. Av den miljöpsykologiska orsaken att jag tror mer på positiva incitament än negativa diton när det handlar om miljö och individ.

      Incitament är en anledning för att handla på ett visst sätt. Det tydligaste exempelt är att man får lön för att arbeta. För att nämna exempel på negativa sådana: trängselskatter, böter vid fel sopsortering eller andra mer "framtvingade" beteenden. Positiva incitament är exempelvis billigare kollektivtrafik eller en gratis prova-på-månad med busstrafiken (som givetvis måste öka linjetrafiken då), miljöbilar som premieras eller man får några ören för varje pantburk man återvinner. Mycket förenklat, och må hända en aning missvisande, kan man säga att det rör sig om en variant av bestraffning och/eller belöning.

     Det har visat sig, och talar för viss del för sig själv, att vid s k negativa införanden ändrar människor beteendet till viss del men inte attityden medan positiva införanden ger både det önskvärda beteendet och en ihållande attityd. Ett motiverat istället för tvunget val tror jag ger en större effekt i långa loppet.

     Incitament som påverkar attityden möjliggör att i vissa gråzoniga situationer välja det miljövänliga alternativet, enligt min tro. En tro jag har trots att viss forskning på senare tid har lyft fram att vardagsbeteende ändras beroende på situation snarare än värdering/attityd. Jag köper situationens betydelse men hävdar att en stark attityd bidrar till att värdera sitt handlande (annorlunda?) i den specifika situationen.

      Jmf: Lite som min tro på att man utifrån sitt eget förhållningssätt skapar sin egen verklighet av situationer händelser känslor människor ögonblick osv. Man väljer själv hur man ser på världen. I samma anda kan attitydbegreppet kopplat till miljön förstås.

      Fortfarande luddigt. Läs tidigare inlägget Att vara eller inte vara:    http://vardagsemigrationen.bloggagratis.se/2007/10/11/311289-att-vara-eller-inte-vara/

      Jag är emellertid helt överens med forskningen i frågan om att strukturella och situationella hinder omöjliggör miljövänligt handlande. Och det är här jag menar att för att nå vad vi kan kalla hållbar beteendeförändring är attityden en viktig faktor; och därför bör resurser läggas på positiva lösningar för individen. Hinder ska tas bort, inte bli fler.

           Hur resonerar ni själva i frågan om trängselavgift?


Av David - 14 november 2007 10:29

Fick en fråga i huvudet när jag läste några kontaktannonser i en av Sveriges mest lästa kvällstidningar. Frågan handlar om vad man eller kvinna specifikt uttrycker att de vill finna/ha hos motparten dem söker få kontakt med. Enklaste önskningen att iaktta är åldern då nästan alla skriver hur gamla de själva är och även vilken åldersgrupp som är målet. Det skiljer sig åt beroende på vilket kön avsändaren har och jag undrar hur det kan vara en sådan markant skillnad.

     Hur kommer det sig att majoriteten av män skriver

"Kille söker tjej Ungdomlig man på 50 år... du  skall vara mellan 40-50 år"

"Jag söker en kvinna 30-40 år. Är en rök- och snusfri kille på 38 år med hjärtat på rätta stället..."

"Hej, jag är en man på 48 år... Önskar träffa tjej/kvinna mellan 25-40"

och majoriteten av kvinnor skriver

"Sötlugn tjej 31 år. jag söker en man, 32-36 år..."

"Är en kvinna på 45 år, skulle vilja träffa en romantisk, seriös man mellan 45-60..."

"34 årig tjej söker snäll och trevlig kille mellan 35-40 år"?

    Eftersom det är en generell och återkommande tendens blir man extra nyfiken på fenomenet. Det är där mina frågetecken multipliceras med sig själva och skapar formuleringar som: ska man förstå det som att män är omogna kvinnor mogna och åldersönskningar bidrar till att säkerställa någon form av balans just på det planet? Eller har det att göra med hur det är, har varit och alltid bör förbli - med andra ord ett socialt arv för hur förhållanden ska se ut som vi reproducerar? Eller beror det på vad respektive kön får/kan göra anspråk på i en mansdominerad värld?

     En sista förtyfligande fråga huggs ut från ovanstående frågeställningar; varför är åldern en sådan viktig del i kontaktsökandet att det bokstavligen uttrycks i annonserna och hur kommer det sig att män önskar yngre kvinnor och kvinnor önskar äldre män?

      Som en sista fotnot hade jag tänkt att kika på hur just åldersaspekten ser ut när kvinnor söker kvinnor och män söker män men i den tidningen jag läste fanns inga sådana annonser (just den dagen). Den jämförelsen hade kunnat ge någon ledtråd till svaren på frågorna.

      Är man nyfiken av sig eller sitter på egna svar eller tankar är man givetvis välkommen att lämna en kommentar. Eller om man har lagt märket till andra intressanta observationer i kontaktannonslandet.

Skapa flashcards