Jag nuddar tangenter. Låter nedslag dugga tätt. Önskar ibland att det lät lite mer som en gammeldags skrivmaskin. Högljudd och bråkig, lite som en storebrorsa. Kanske att det är varje ung skribents dröm?

   Att ha en skrivmaskin där tillblivande ord är smattrande Arior i örongångar.

   Den senaste tiden har jag läst välfyllda boksidor i en ur många aspekter intressant kvasisociologisk studie. Även om den inte uppfyller kriterierna för ett gediget metodologiskt verk och har andra brister uppmärksammar den frågor som är värda att skänka tankar. På omslaget står det "Förklädd till man" och boken handlar om fenomenet manlighet och kvinnlighet (om man nu köper att det finns något sådant könsspecifikt?). En kvinna, Norah Vincent, gör om sig till man, Ned, och infiltrerar miljöer som vanligtvis är förbehållna män. Spelplatsen är amerika och bowlinghallar, pubar, strippklubbar och andra tillhåll i olika delstater där manligheten kan synnas ur hennes kvinnliga perspektiv.

    För att lyckas med sin ett och ett halvt år långa observation kör hon intensiv styrketräning, fixar specialgjord skäggstubb och gör en massa andra förändringar.

    Hon går till en röstcoach för att lära sig prata mer som en man. Röstcoachen hävdar att kvinnor pratar snabbare och med fler ord och avbryter andningen för att få ur sig allt på en gång. Iakttagelser under hennes middagsbjudningar hade visat att kvinnor ofta lutade sig in i konversationen och pratade med många ord, "liksom ber att få blir hörda", medan männen ofta lutade sig tillbaka och uttalade orden med kortfattad auktoritet.

     Stämmer det även vid middagsbjudningar i ditt vardagsrum? Vad betyder en sån liten detalj i förlägningen?

     Norah beskriver också andra små betydande detaljer med skicklig träffsäkerhet. Vissa noteringar kan med sin tydlighet säkerligen bidra till överbryggande förståelse och större hänsynsfullhet om man läser och tar till sig. Hon skriver målande om skillnaden mellan att gå längs en gata som kvinna och senare längs samma gata som man. Gatan där hon vandrar omkring på ligger där hennes hus finns i nån vanlig stadsdel i en vanlig amerikansk stad:

       "Om du var kvinna kunde du inte gå obemärkt förbi. För dessa män var du föremål för lust eller åtminstone lätt åtrå, du behövde inte ens vara snygg - antingen det eller så var du en simpel fitta som skulle sättas på plats. Oavsett vilket följde de dig hela tiden med blicken, utan att blinka och med en självklar överlägsenhet."

      När hon går samma väg med den manliga kostymen, som Ned, stirrade inte männen längre. De vek undan blickar och visade på så sätt en form av respekt. "Att titta bort var för dem detsamma som att avböja en utmaning.. att se en hane (hon jmf med djurvärlden) i ögonen och hålla kvar blicken är en provokation, en inbjuden konflikt eller möjligtivs en homosexuell invit. Att titta bort är att acceptera status que, att låta den andre behålla sin lilla inflytandesfär, den lilla buffert av stolthet och värdighet som omger och skyddar honom."

     Därefter summerar hon att "det var detta som hade retat mig så när jag som kvinna mötte deras stirrande, inte åtrån, om den nu över huvud taget fanns där, utan bristen på respekt."

       Kanske stämmer inte det Norah skriver men om hennes notiser från den vardagliga interaktionen mellan män och kvinnor är korn av sanning är det små små avgöranden för hur reproducerandet av den storstora mansvärld vi lever i går till.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej. Igen.   Jag dammar nu officiellt av mina skrivfingrar och aktiverar dem genom lite knappande på bokstäver. Kanske landar det i en vettig begriplig helhet eller så vimsar jag runt i några meningar och lämnar frågetecken i eder bakre huvudregion. ...

Jag var på Thomas Dilevas föreställning "Låt kärleken växa" i fredags. Det var en härlig upplevelse. Ingen är som han, alla är som han. Han sjöng vackraste sånger om mirakel som min sambo alltid gråter när hon hör och han sjöng med len röst. Han sade...

Det är väl nånstans okej att damma av tangentbordets hela alfabete när begäret andas allt högre och högre, flåsigare och flåsigare, ungefär som en telefonsexförsäljande dominatrix - om det nu finns sådana - med en undergiven övergiven kund på väg mot...

    Det får vara bra nu.

Kommer inte ihåg exakt när det stod i tidningarna, troligtvis var det förra veckan, jag vet bara att jag tänkte att jag skulle skriva några rader om det då men att tänka tankar är inte detsamma som att förverkliga dem.      Varför jag inte minns med...