Sedan jag blev morbror den 21 september har tidsdrivandet konkretiserats. Nu ser jag dagar som efter deras varande sätts till ett människolivs växande på längd, bredd och ålder. Förut kändes det som om tiden försvann allt eftersom sekunder, minuter och timmar passerade medan det nu ter sig som att den är kretsloppsevig. Den försvinner inte. Efter passage går den raka vägen till honom. Sätter sig i honom. I alla oss.

    Eller blandar jag ihop tid med någonting annat som ett litet barn representerar?

    Slut på intro.

    I måndags var jag på tretimmars föreläsning. "Våga vara bäst" var rubriken som psykolog Jörgen Oom levererade under. Jag gillade de största delarna av hans talande. En luddig kommentar och möjligen en invändning, som man inte behöver lägga för stor vikt vid - jag nämner den mest för egen skull -, är att det är en svår balansgång mellan att tro på den egna inneboende kraften hos människor och bli politiskt blåliberal. Jag snubblar ofrivilligt omkring där själv emellanåt.

    Det jag benämner förhållningssätt kallade Jörgen Oom för RMI (rätt mental inställning). Båda baseras på antagandet att det inte finns någon verklighet, bara vårat eget synsätt på (vad vi tror är) verkligheten. Anammar man det perspektivet betyder det också att man gör sig själv till ansvarig över sitt eget liv. Vilket naturligtvis låter som världens mest basala självklarhet. Hela den här bloggen existerar dock utifrån det faktum att jag tror att så otaligt många inte gör det. Självklarheten är skenbar. Folk vardagsemigrerar.

     För det krävs endast enkel matematik för att fastslå att den som själv styr också får ta fullt ansvar för navigationen. Slutresultatet: det här är jag. I alla lägen; när man går på grund, när man inte ser isberg i tid eller vad det nu kan röra sig om.

      Köper du konceptet frånsäger du dig i princip rätten att skylla på andra, är du villig att göra det?

      Kör du på grund får du fixa det.

      Kör du på isberget får du fixa det.

      Är du inte nöjd med jobbet får du fixa det.

      Är du utbränd får du fixa det.

      Är du inte nöjd med förhållandet får du fixa det.

      Jag tror som jag skrev att många hellre skyller på arbetskamrater, ledningen, partnern eller faster Ingrid, 92 år, än att själva ta fullaste ansvar för tillvaron. I saklig mening behöver det inte vara fel och då avser jag t ex att förhållandet går på sparlåga. Fast att skylla det på partnern eller mycket arbetstid eller för lite tid för varandra är en verklighetsflykt. Är du inte nöjd så se till att bli det: prioritera annorlunda, gör annorlunda, var medveten. Det är betungande att vara chef över Jaget men ger i gengäld också mer kraft i andra änden. Lite åt "with great power comes great responsibilty" hållet.

      Tanken låter enkel. Praktiken är svårare. På ansvarsköpet kommer också några ofrånkomliga doser med ångest. Val är utmaningar och utmaningar skapar tvivel. Kan jag? orkar jag? Vill jag? Ska jag? Borde jag? Är det rätt?

      Att välja, som man alltid måste, som ansvarig utgivare av sig själv har den existentialistiska filosofen Sören Kierkegaard beskrivit träffsäkert:

       "Gift dig och du ångrar det. Gift dig icke, du ångrar det också. Gift dig eller gift dig icke, du kommer att ångra bådadera. Antingen du gifter dig eller icke gifter dig, kommer du att ångra bådadera. Skratta åt världens dårskap, du kommer att ångra det. Gråt åt den, du kommer att ångra det också. Skratta eller gråt åt världens dårskap, och du kommer att ångra bådadera. Antingen du skrattar eller gråter åt världens dårskap kommer du ångra bådadera. Tro på en flicka och du kommer ångra det. Tro henne icke, och du kommer ångra det också. Tro eller tro icke på en flicka och du kommer att ångra bådadera. Antingen du tror eller icke tror på en flicka kommer du att ångra bådadera. Häng dig och du kommer ångra dig. Häng dig icke, och du kommer ångra det också..."

       Summan av detta, som Kierkegaard kallade all levnadsvisdom, är att man måste lära sig att hantera sig själv, sin ångest över varandet, för att kunna ta fullaste ansvar över sina val, sin tillvaro och sig själv.

       Lite för mycket dysterhet för att avsluta med ovanstående slag för ångesten. Så jag knyter ihop säcken med Robin Willimas ord i filmen Döda poeters sällskap:

"We don't read and write poetry because it's cute. We read and write poetry because we are members of the human race. And the human race is filled with passion. And medicine, law, business, engineering, these are noble pursuits and necessary to sustain life. But poetry, beauty, romance, love, these are what we stay alive for.

     To quote from Whitman, "O me! O life!... of the questions of these recurring; of the endless trains of the faithless--of cities filled with the foolish; what good amid these, O me, O life?

      Answer. That you are here - that life exists, and identity; that the powerful play goes on and you may contribute a verse."

      That the powerful play goes on and you may contribute a verse. What will your verse be?"

För mer Jörgen Oom se:  http://www.peakmotivation.com/

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej. Igen.   Jag dammar nu officiellt av mina skrivfingrar och aktiverar dem genom lite knappande på bokstäver. Kanske landar det i en vettig begriplig helhet eller så vimsar jag runt i några meningar och lämnar frågetecken i eder bakre huvudregion. ...

Jag var på Thomas Dilevas föreställning "Låt kärleken växa" i fredags. Det var en härlig upplevelse. Ingen är som han, alla är som han. Han sjöng vackraste sånger om mirakel som min sambo alltid gråter när hon hör och han sjöng med len röst. Han sade...

Det är väl nånstans okej att damma av tangentbordets hela alfabete när begäret andas allt högre och högre, flåsigare och flåsigare, ungefär som en telefonsexförsäljande dominatrix - om det nu finns sådana - med en undergiven övergiven kund på väg mot...

    Det får vara bra nu.

Kommer inte ihåg exakt när det stod i tidningarna, troligtvis var det förra veckan, jag vet bara att jag tänkte att jag skulle skriva några rader om det då men att tänka tankar är inte detsamma som att förverkliga dem.      Varför jag inte minns med...