Dagarna springer förbi i vältränad Carl Lewis-fart och jag har inte hunnit med att göra allt som skall hinnas med. En arbetares förbannelse. Eller välsignelse beroende på hur man ser på saken. Marx menade ju, om minnet inte sviker ånyo, att arbete var grundbulten till ett gott liv, ett lyckligt liv. Människan mår bra av det.

    Som ett sidospår måste jag inflika att det låter rätt torrt rent filosofiskt sett. Att låta arbetandet stå som det meningsbärande i individens liv. Som drivkraften. 

     Därmed inte sagt att han är ute och cyklar. Det finns en viktig poäng i hans försök att förmedla betydelsen av sysselsättning. Hans kollektiva tankar. Men som sagt det jag menar med ovanstående är endast att det låter torrt. Inget annat (eller inte mycket annat i varje fall).

      Torrt - när man ser karln i jämförelse med andra filosofer.

      Så jag inleder med att konstatera att jag med Marx mått mätt mår bra.

      Andra verkar mår mindre bra. Jag har nyligen läst en kurs, klinisk psykologi, vid Linköpings universitet. Där vi fick lära oss att diagnostisera och även om jag egentligen inte förespråkar mänskligt förminskande som stämplingar av den typen åstadkommer har jag valt att agera motsägelsefullt.

      Idag i aftonbladet läser jag att en av Stureplansprofilerna har gjort det igen. Den här gången, nu när han inte har tillgång till sin "gänghora", drogade han en 23-årig tjej och tog med henne hem tillsammans med en kompis. Där de gjorde henne till sin nya "gänghora".

     Våldtog.

     Slet sönder hennes hår.

     Och i samma skalperingsförsök slet de troligtvis sönder en hel del annat för jag tror inte bara att det är hår som försvinner när två så kallade medmänniskor gör så.

     Jag har så mycket mer att skriva. Så mycket mer att reda ut.

     Jag vill veta mer om den där stureplanskillen. Vad är det för människa?

     Min diagnos: förlorad.

* Jag har skrivit ett äldre blogginlägg kallat "Sthlm finest" som berör samma ämne

David - för tillfället med ständigt lite tid 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej. Igen.   Jag dammar nu officiellt av mina skrivfingrar och aktiverar dem genom lite knappande på bokstäver. Kanske landar det i en vettig begriplig helhet eller så vimsar jag runt i några meningar och lämnar frågetecken i eder bakre huvudregion. ...

Jag var på Thomas Dilevas föreställning "Låt kärleken växa" i fredags. Det var en härlig upplevelse. Ingen är som han, alla är som han. Han sjöng vackraste sånger om mirakel som min sambo alltid gråter när hon hör och han sjöng med len röst. Han sade...

Det är väl nånstans okej att damma av tangentbordets hela alfabete när begäret andas allt högre och högre, flåsigare och flåsigare, ungefär som en telefonsexförsäljande dominatrix - om det nu finns sådana - med en undergiven övergiven kund på väg mot...

    Det får vara bra nu.

Kommer inte ihåg exakt när det stod i tidningarna, troligtvis var det förra veckan, jag vet bara att jag tänkte att jag skulle skriva några rader om det då men att tänka tankar är inte detsamma som att förverkliga dem.      Varför jag inte minns med...