De senaste texterna i min blogg har egentligen med mjuka försiktiga fötter tassat runt samma grundläggande värdering.

      Vikten av att ta ställning.

      Jag tror att många är dåliga på det eller kanske rent av rädda för att sätta ner foten och markera. Lyfta på benet och skvätta in ett revir. Det är som bekant bättre att vara svenskt neutral, lätt & lagom och smita in mellan två extrema åsikter för att där landa på dunkuddsunderlag.

     Jag är själv så. Uppfostrad efter den artiga svenska diplomatiska agendan.

      Det är en egenskap jag arbetar med. Som jag i största möjliga utsträckning vill bli av med. Det är alldeles för hämmande.

     Jag har svalt för många konstiga argument nu. Det sätter sig på hullet, eller kanske ännu värre - någon annanstans. Konsekvenser blir det. Det blir det ju alltid.

     Kursivt betyder sidospår.

     Apropå konsekvenser så var jag lärarvikarie på en högstadieskola ganska nyligen. På en lektion med en årskurs nia arbetade vi med värderingar. De skulle hålla med eller ta avstånd till olika påståenden. Betoningen låg inte på vad man tyckte utan vad det var som gjorde att man tyckte som man gjorde.

    Jag sa att åsikter är som ringar på vattnet.

    Tror inte det gick in.

    Eller några kanske redan visste:

    När vi senare i helklass diskuterade huruvida man tyckte det var rätt eller inte med adoption för homosexuella var motsättningarna relativt stora. De som var emot adoption flyttade fokus från att sakligt följa huvudfrågan till att göra det till en bifråga om mobbning.

    Barnen skulle bli mobbade i skolan senare i livet. Det var därför oansvarigt att låta homosexuella adoptera.

    -  Varför tror ni att barnet kommer bli mobbat?

    - För att det är inte okej i folks ögon att ha två bögfarsor, sa en kille. 

       En tjej räcker upp handen, får ordet, och svarar att: 

     - Det är just för att du tycker som du gör som det kommer bli mobbat. Om vi ändrar hur vi ser på homosexuella som föräldrar skulle det ju bli normalt och då skulle det inte bli mobbat.

      Att tycka är viktigt.

      Att ifrågasätta det skenbart självklara.

      Det låter enkelt. Men eftersom det är obekvämt är det inte enkelt.

      Inom existentialismen talar man mycket om ångest. Det är som det heter ett återkommande tema. Som t ex när man har att göra med val i livet. Du har olika alternativ att välja över. Du gör antingen det ena eller andra. Hur du än gör får du ångest för att du väljer bort ett av alternativen. De flesta tycker då att det är softast att inte välja. (Vilket naturligtvis också är ett val men det upplevs inte som medvetet och därigenom är det lite lättare att hantera. Man brukar prata om ödet i såna situationer trots att man sannolikt skulle kunna förutse vad som händer om man inte gör ett val. Att inte välja framkallar i sig också ångest eftersom man då inte tycker sig styra över sitt eget liv. Summering blir således att lära sig att hantera sin ångest och göra sina val trots att det är svårt och jobbigt.)

        Det är softast att vara neutral, lagom, grå el kanske beige, tyst, tigande, liten, smygande, tåtrippande, konflikträdd, normativ osv.

        Man aktar sig för ställningstaganden och kväver sina impulser på att säga ifrån vid meningsskiljaktigheter med kompisen/ morsan/ fotbollstränaren/ politikern/?

       En medioker översättning blir att man aktar sig för sig själv.

       Ovan text bäddar för att avsluta med ett ställningstagande:

       Jag kommer aldrig att lägga min röst på det ideologiskt blåa. Hur vackert och förföriskt de än talar ibland, hur lockande det än verkar mellan varven. Jag kommer aldrig att rösta blått.

       Därför att jag har en vän som har berättat något för mig.

       Han har gjort det utan att yttra ett enda ord. Så vitt jag vet kanske han själv röstar blått, även om jag har starka skäl att misstro det. Vissa människor berättar de mest egendomliga av sagor, historier, sägner eller vad som helst med vackert målade ord och starka röster.

      Poeter, novellister, musiker.

      Vi har alla hört dem. En del värda att lyssna till, andra inte. Min vän är en annan typ av berättare.

       Jag träffade honom första gången när han var ung. Han var nykommen till Sverige. Från ett land i det avlägsna och för mig främmande Sydamerika. Han hade flytt krig, förföljelse, svält, vad vet jag - tortyr, misär, död.

       Han kom själv, som i ensamen; som totalt jävla ensamen, tillsammans med en familj han inte kände.

       I hemlandet hade hans egen familj inget annat val än att böna och be (och säkerligen betala dyrt) för att en annan familj skulle ta med honom i sin flykt undan förödelse.

       Hans nya familj var inte helt nöjda med arrangemanget.      

       Arrangemanget är detsamma som pojken alltså. Min vän.

       De tvingade honom att göra stora delar av hushållsarbete och när helst de ansåg att han missköte sig fick han stryk. Med knutna jättehänder, med grova skinnbälten och andra tillhyggen.

       Jag har försökt föreställa mig, utan att vara nära att lyckas, hur det skulle kännas att lämna sina föräldrar, sina bröder och systrar, sina vänner, sitt land.

       Jag har också försökt föreställa mig känslan av att lämnas till en, mer eller mindre, främmande familj som dessutom inte visar minsta tillstymmelse till kärlek. Det dem visar kallas hat.

      Visar någon hat betyder det att någon annan är hatad.

      Man kan undra vad som är värst: att bestraffas med hatet eller att nå den yttersta obarmhärtigheten - insikten om att man är hatad.

       Slagen fortgår, dag efter dag, och oundvikligt sjunker insikten in några centimeter djupare i min unga väns sargade själ, dag efter dag, slag efter slag och när de dagarna (och slagen) har gått i fyra år blir min vän förbjuden att göra det han älskar mest – spela tennis.

       Kärleken övervinner hatet och han kan omöjligt låta bli och i hemlighet åker han iväg för att se en tennismatch i en annan stad.

      När han kommer hem är han inte längre välkommen till familjen. De vill inte veta av honom, meddelar honom det, och lämnar honom till socialen. Familjen flyttar sedan.

        Han blir själv, som ensam; som totalt jävla ensamen, kvar.

        Några få år gammal står det klart för honom att inte ens de som hatar honom vill ha med honom att göra. Min vän får prata med någon tant som undrar om han har någon släkting i närheten?

       Nähä, inte det.

       Han hamnar på ett ställe tillsvidare, vilket betydde 4 månader, sedan någon annanstans tillsvidare, vilket betydde 8 månader, och sedan bor han på olika håll hos olika människor i olika långa tidsperioder, och aldrig blir han långvarig.

       På vissa platser trivs han och på andra platser trivs han inte.

       Det spelar ingen roll vad han tycker för han får ändå inte vara kvar nånstans.

       Jag försöker inte ens föreställa mig hur det skulle kännas att vara i hans sits.

       Till slut fyller han 18 och får bestämma själv var han vill bo.

       Själv såklart, som ensamen, som totalt jävla ensamen, vill han bo.

 David – har tagit ställning: och röstar inte blått.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej. Igen.   Jag dammar nu officiellt av mina skrivfingrar och aktiverar dem genom lite knappande på bokstäver. Kanske landar det i en vettig begriplig helhet eller så vimsar jag runt i några meningar och lämnar frågetecken i eder bakre huvudregion. ...

Jag var på Thomas Dilevas föreställning "Låt kärleken växa" i fredags. Det var en härlig upplevelse. Ingen är som han, alla är som han. Han sjöng vackraste sånger om mirakel som min sambo alltid gråter när hon hör och han sjöng med len röst. Han sade...

Det är väl nånstans okej att damma av tangentbordets hela alfabete när begäret andas allt högre och högre, flåsigare och flåsigare, ungefär som en telefonsexförsäljande dominatrix - om det nu finns sådana - med en undergiven övergiven kund på väg mot...

    Det får vara bra nu.

Kommer inte ihåg exakt när det stod i tidningarna, troligtvis var det förra veckan, jag vet bara att jag tänkte att jag skulle skriva några rader om det då men att tänka tankar är inte detsamma som att förverkliga dem.      Varför jag inte minns med...