Vad krävs för att veta?

      Det är en relevant fråga. Speciellt i en tid av besserwissrar och andra experter som gör anspråk på vetande eller kanske ännu värre - de som finns i umgängeskretsen och hela tiden vet bäst.

     Jag kan inte låta bli att fascineras av dessa personer. Hur vet dem?

     Är de säkra på det dem vet. Alltså vet de med säkerhet att det dem säger stämmer. Hur kan man överhuvudtaget vara säker på någonting?

     Jag kanske har en aning skeptisk hållning för mitt smått anspråkslösa antagande är att jag inte med säkerhet kan yttra mig om någonting utanför mina intryck och upplevelser.

     Ändå säger ju så många människor att de vet annat. Vet mer. T ex om tillstånd, om andra människor och om upplevelser hos andra.

     Min ståndpunkt är att det är omöjligt att med säkerhet veta någonting utanför sig själv.

     Däremot kan man ha goda skäl att hävda att man tror sig veta någonting. Den observante ser med tydlighet skillnaden, men ändå kan ett illustrativt exempel vara på sin plats:

     En kompis säger att hon ska gå på stan i några timmar kl.12, kl.14 frågar en annan vän dig om du vet om hon fortfarande är kvar på stan? Ja eller nej, om man nu inte svarar att man inte vet – men då vet man inte heller, är svarsalternativen man har att välja på. Ingen rationell människa skulle hävda att hon med säkerhet kan svara på den frågan.

     Kompisen skulle exempelvis kunna ha nöjt sig efter en timme och tröttnat på sin stadsrunda. Eller hon kanske träffade någon annan på vägen och ändrade planer. Eller vad som helst kan ha inträffat bortom vår vetskap.

     Däremot skulle man kunna säga att man på goda skäl kan anta att vännen är kvar på stan. Att det är rimligt. Vännen sa det och hon brukar hålla vad hon säger

     Jag är på väg någonstans. Tålamod.

     Likadant är det med andra företeelser. Den där bergfastheten hos någon som harklar sig och ska förklara hur det verkligen ligger till kan man bli galen på.

    I diskussioner om invandrare brukar jag förr eller senare stöta på argumentet att de är mer kriminella än svenskar. Om vi bortser från det illaluktande faktumet att debattörerna i påståendet på fullaste allvar menar att brottslighet handlar om etnicitet (begrunda) och istället koncentrerar oss på vetandet.

    Hur kan de hävda det, hur vet de att det förefaller så?

    De brukar mena att det bara är att titta på fängelsestatistiken så ser man att det finns en procentuell skillnad. Alla som har läst statistik vet hur lättmanipulerad den är. Jag tror visserligen inte att den är det i det här fallet, men vad visar den egentligen?

    Jag brukar fråga om Johan Svensson, hockeyspelare i Gnesta, som gjorde 24 mål förra säsongen är en bättre hockeyspelare än Mats Sundin som gjorde 19 mål?

    Varför skulle alla sportintresserade svara nej på den frågan?

    Stödjer procentsatsen tesen om kulturell tillhörighet som en orsak till kriminalitet?

    Eller så brukar mina opponenter säga att de har hört det. Av vem i så fall?

    Vänner, vad vet de och var har de fått det vetandet ifrån? Media, hur sanningsenlig och objektiv är deras bild – se gårdagens länk?

    Eller så säger de att de vet för att de själva har sett det! De har sett hur invandrare på deras skola eller i deras stad har betett sig illa och drar en generaliserad slutsats. Snyggt, och representativt?

    Eller så använder de andra argument.

    Vad kan man veta när allt kommer omkring?

    Man kan självklart inte gå runt och vara osäker, vela och aldrig hävda att man inte vet något. Däremot tror jag att man bör förhålla sig ödmjuk inför sitt vetande.

    Det är inte okej att gå ut i tidningen, som en insändare igår, och hävda att miljontals muslimer inte är kapabla till kärlek på grund av koranen. Hur kan den svenske snubben med säkerhet veta någonting om någon annan utanför sig själv? Det är svårt att med säkerhet fastslå en enda grej om tre personer i sin omgivning – hur kan man då räta på ryggen och säga att man med säkerhet vet något så grundläggande om ett helt folk?

     Jag tror fler människor skulle behöva inse det som gjorde Sokrates till en erkänt klok man: jag vet att jag inte vet, sade han.

    Ord att ta med sig.

    Ord att ha i bakhuvudet när man möter en besserwisser.

David – ska iväg på semester ett par dar. Bloggen kommer således eka tom t o m söndag.

När man sitter framför datorskärmen kan man ibland få för sig att man inte tar del av det riktiga livet. Man tittar ut genom det för länge sedan rengjorda fönstret och låter blicken falla på några tjejer som leker en bekymmerslös lek i sommarvärmen. Det ser så glädjefyllt ut att man nästan trampar snett och börjar tänka i avundens distraherande banor. Sedan vrider man tillbaka blicken och låter några stillsamma sekunder passera och man inser att det är bäst att lämna tanken därhän. Den är i alla avseenden för omfattande i sin existentiella natur och då ids man inte ta tag i det där. Varför trassla in sig i det stora när man kan göra det tillräckligt bra i det lilla?

      Ändå kan jag, de få gångerna jag har energin, utmana mig själv och stanna kvar vid den löst formulerade frågan om jag verkligen lever på ett adekvat sätt. Här och nu. Framför skenet från skärmens lätt irriterande ljus. Är det meningsfullt?

      Jag brukar övertyga mig genom att slå upp Word- filen något slarvigt och vilseledande döpt till ”en röd man”. Om jag tillåts uttrycka mig pretentiöst är det något av en symbol för mitt eget livs sökande efter meningsfullhet eller åtminstone ett par filosofiska funderingar. Jag tror de flesta söker en sådan drivkraft – ni vet, när man försöker besvara frågan om vad som är meningen med sitt liv? Även om alla inte formulerar frågan så öppet finns den i många skepnader. Förklädd till att handla om dagens göromål eller tillvarons glädjeämnen.

     Dock är jag inte säker på att själva frågan eller det svar man får fram gör varken till eller från. Däremot tror jag att man känner sig själv mer meningsfull om man skapar och tror på någon sorts mening i, och med, livet. Med andra ord är det bättre att utgå från att det finns mening än att det inte finns mening.

      ”En röd man”     

       Där, bakom den tillfälliga titeln, göms ett manuskript. En novell eller kanske en bok håller sakteliga på att ta form. Dess fundament utgörs som jag redan nämnt av lekmannamässiga filosofiska funderingar om människan som sådan och dess egendomliga karaktär.

       Det fungerar som en oas i vardagens fåfänga.

       Jag kan lämna stekarnas backslick, tjejernas kortkorta kjolar, de coola minerna, den hårda attityden, de patetiska löpsedlarna, c- stringen och skapa min egen dockteater. Mina ord leker med marionettdockorna och jag kan göra precis som jag vill. Allt och inget kan hända.

     Att skriva är som att ha en sexuell fantasi: man kan göra som man vill. Det är bara ens egna tankar som sätter gränserna för var och hur man ska gå. Byta ut nån, byta in nån, ge nån andra fysiska attribut, ta in fler, ändra miljö, korrigera, modifiera, revidera.

     Enda stora skillnaden är att skrivandet tar tid.

     Så jag fortsätter skriva om mina karaktärer och deras tillvaro i deras och min låtsasvärld. Jag vill fylla de med verklighet, göra de mer levande och då är det oundvikligt att inte hamna där till slut igen: de måste ha ett syfte. En mening.

     Vilken?

-----------------------------------------------------------

Fick en intressant länk av Totte som den fattiga på läsning kan uppsöka, klart värt det:

 http://www.svd.se/dynamiskt/ledare/did_15965354.asp

Över det av smörgåsen nersmulade köksbordet har jag Sveriges mest lästa kvällstidning framför mina sömndruckna ögon - har jobbat natt.

     Den består av mycket nonsens i en tid där mycket viktiga saker händer. Kanske inte alltid hemmavid, lokalt eller inrikes. Ibland sker det saker bortom både tid och rum. Det är svårare att greppa då men det påminner om att det finns en fortsättning efter horisonten.

     Det spelar ingen roll vad som händer – nonsensdelen förblir störst i tidningen.

     Jag läser aftonbladet från gårdagen denna morgon. Trots att jag inte riktigt bryr mig om vem som är första gästen i Sommartorpet.  

     Massmedia är inte att underskatta.

     Oftast går det att läsa mellan rader. Där ser man tonlägen, nyanser, tendenser och opinionens åsikter. Kort och gott normer och diskurser.

     Hur vinklas integrationsdebatten? Vilket parti eller vilken åsikt får störst utrymme?

     Det beror förstås på vilken tidning eller vilket tv- program man följer. T ex skriver vissa kolumnister i DN (som gärna har ett tv- program i eget namn på en udda kanal) uteslutande högerpolitiskt (läs: mannen är moderat). Så det är inte förvånande att han i sitt tv- program har gäster som Carl Bildt och andra kända profiler med liknande politiska övertygelser.

      Argumentet rör sig runt samma liberala grundsyn. Varv efter varv efter varv.

      Argumenten som sådana kan vara värda att lystra till men det blir en aning enkelspårigt för att uttrycka det milt. Fem moderater som diskuterar inrikespolitik blir mest förutsägbart.

      Men detta är kanske inget den slentriantittande average Joe har i åtanke när han ser hur överens riddarna runt bordet är:

      "Jaha, är det så det är".

      Eller vad tror ni att det får för effekter att stenrika, högerstyrda Bonniers äger DN, Dagens industri, damernas värld, amelia, expressen, sthlm city, GT, SF film och bio, Tv 4, sydsvenskan och ett gäng andra tidningar/bokförlag/tv- produktioner/m.m (se bonniers.se)?

      Det behöver inte betyda att det syns rakt igenom. Däremot skulle det kunna betyda att ledningen på dessa företag blir rekryterade utefter en viss politisk agenda. Även om det inte syns eller sägs explicit kan man nog förstå att lika barn finner varandra, om de nu redan leker bäst ihop.

      Vi pratar om en rätt creepy monopol här.

      Läskigt (och ganska troligt) scenario: En bok från någon av alla Bonniers bokförlag släpps, skriven av en journalist från DN, det blir en radda recensioner och omdömen i majoriteten av tidningar, intervjuad i morgonsoffan i TV- 4 och allmänheten ser författaren överallt. Boken säljer. Bonniers håvar in pengar. Stärker sina aktier. Köper ett nytt företag. Dominansen vidgas. Och plötsligt känns orden: Power to the people avlägsna.

      Det behöver således inte vara en stor kille som slår en mindre för att vi ska bruka ordet makt.

      Jag kommer på mig själv med att ha gett mig ut för långt på ett sidospår. Fast det blir en schysst koppling till makt vid fortsatt läsning. Olika dimensioner av makt.

     Gårdagstidningens Åsa Petersen skriver om att ”bögjävlarna gör äntligen uppror” i sin krönika. Den är bra och intressant att begrunda:

      Hon skriver och ifrågasätter det heteronormativa. Det självklara. Det inlärt korrekta.

      Först fick man inte vara bög alls.

      Sedan fick man vara det om man höll sig hemma och inte syntes i det offentliga.

      Och den som hela tiden har bestämt vad som gäller är självfallet de heterosexuella. De som inte ifrågasätts för deras sexuella läggning.

      Nu är vi i det stadiet skriver Åsa att om man har jeans och vit t- shirt och ser snäll ut så är det okej. Om man är som typ Mark Levengood.

      Här kommer ”Bögjävlarna” – en boktitel som avhandlar samma ämne – in och skriver om det problematiska i att bögar ska vara söta och snälla:

     ”Happygolucky är taktiken, och då finns det inte längre plats för något som är jobbigt, svårt eller ens obehagligt. För om du ska vara en bög som tar plats i offentligheten så ska du vara en glad bög. Inte intellektuell. Inte arg. Inte elak.”

       Varför ska de anpassa sig? Begränsas?

       Och varför ska heterosexuella människor tala om för homosexuella människor vad som är okej?

       Åsa skriver och tydliggör bilden:

       ”Bögjävlarna längtar inte efter tolerans från omvärlden. De längtar efter respekt. Rätten att vara bög på sitt eget sätt. Att inte behöva inordna sig i en bögnorm för att kunna stå emot heteronormen”.

         Det är en bra artikel. Kloka ord. Åsa jämför med feminismen: Ska man vara feminist måste man vara på ett visst sätt för att bli tagen på allvar. Det är lika galet det.

        Varför ska andra människor, företrädesvis män, tala om för en feminist vad en feminist är? Har hon/han inte rätten att själv definiera det?

        Som människa ska man ha rätt att vara människa - som man vill och är.

        Det är svårt när man födds i samhällets smältdegel.

        Be aware.

Idag väljer jag att skriva andras ord:

       Jag vill inte öppna. Vill inte släppa in.

       Okej, en bit går väl an. Men inte hela vägen, inte hela mig.

       Jag vet inte varför. Jag tror att det kanske skulle bli för mycket. Jag är van att reda mig själv vid det här laget. I mitt lag är det bara jag. Det är funktionellt.

        En man. Ett liv. Ett lag.

       Utan kompromisser. Utan skör sårbarhet. Utan smågnabb.

       Styra och diktera på egen hand. Sitt eget livs diktator.

       Sedan Olivia och jag skiljdes åt trivs jag bäst utan kvinnor i lägenheten (en rumslig metafor? Ja, kanske.). Det är ett medvetet val att hålla kvinnorna på en armlängds avstånd. Ju längre tiden går utan att någon kommer för nära inpå desto mer medvetet blir valet. Detta därför att påminnelsen om kvinnors ovärderligt ljuva närvaro bara skulle ge mig en obehaglig insikt, den att jag hela tiden har haft fel. Att jag har lurat mig själv att leva i en diktatur när jag egentligen alltid velat vara en demokrati.                  

           Varför?

           För jag har mist en sådan närvaro en gång. Det gjorde uppriktigt ont. Det onda minns jag lite för lätt om jag jämför med det goda eller så är det det gamla goda som jag minns som det onda. Vävnaden efter ärren försvinner i varje fall inte med tiden.

          Och då ska man ha i åtanke att `tid` är vår tids största och mest effektiva helare (på andra plats kommer Runar).

          Jag vill inte att det ska hända igen. Vill inte ha ont igen.              

          Enklast så. Minst farligt. För ju mindre man lever desto mindre har man att förlora – och då slipper man det onda.

          Jag inbillar mig att i min egen kvinnofria tillvaro kan endast insikten om att jag har fel, och har haft fel en lång tid nu, smärta mer än att ytterligare släppa in en kvinna in till märgen och hjärtat och sedan berövas denna härlighet.

         För vad blir kvar av mig då?

         Alltså ju längre tid det går desto mer måste jag ha rätt för annars kommer den eventuella insikten bli än mer outhärdlig.

          All tid som skulle ha passerat utan att jag har upplevt storheten i att leva fullt ut. Öppet. Naket. Ärligt. On the edge.

           Men. Jag är medveten om mitt val.

           Jag väljer mig själv.

           Jag vet att det kan tyckas knasigt att resonera och argumentera för sin ensamhet. Det beror på att majoriteten, kanske till och med alla, strävar efter att inte vara ensamma. Som om det skulle vara det absolut värsta tänkbara.

           Jag har tänkt en hel del på det och anser efter mycket grubblande att det är missvisande. En missledande myt som bland annat gör att folk far oerhört illa. Speciellt kvinnor har jag en känsla av. Det kan visserligen vara fel, känslan baseras mest på massmediala sanningar och det är inte ofta sådana är sanna, men jag tror att det förefaller så. Dessvärre. Inte för att jag tycker att någon annan hellre ska råka illa ut utan dessvärre som i att det existerar över huvud taget.

           Min hypotes är alltså följande: ensamheten är okej. Det är inte det bästa alternativet men inte heller det "värsta tänkbara" som många har fått för sig.

           Det senare är humbug. Ett påhitt som har växt till en myt som växt till en sanning som växt till ett socialt ideal som till slut har växt till en internaliserad norm: en norm som bosatt sig inuti oss.

           Den är med andra ord djupt rotad, denna ensamhetsrädsla, och gör att vi far illa, tror jag. Kvinnor i synnerhet. För ensamhetsrädsla adderat med, observera antalet, en enda närstående person är betydligt mer ”farlig” än andra konstellationer, av en tillfällighet kan jag kontrastera mot konstellationen eller snarare icke- konstellationen ensam.

          Att bli beroende av en person på grund av en ofantlig rädsla att bli ensam är eller kan vara direkt livshotande. Se bara på hustrumisshandlare som utnyttjar denna logik på ett omänskligt vidrigt sätt. Och med det i åtanke kan man ju tycka att det är lustigt att en del inte tror att vi härstammar från djuren.

            Hur som helst går jag i bräschen med min ensamhet. Statuerar exempel. Värjer mig stolt från den typ av försök till umgänge som skulle dra bort ridån och visa att jag har haft fel. Att jag har haft fel i min ideologi om att leva i mitt liv som en ensam härskare.

            En man. Ett liv. Ett lag.

            Värjer mig från det umgänget som skulle innebära att jag hänger mig åt en annan människa (kanske att villkorslös kärlek är så långt bort man kan komma från egoism?).

            Umgänget skulle visa att inget går upp emot att stå blottad, med alla sina ärr och sin sårbarhet, och paradoxalt nog känna sig aldrig så modig och älskad som just då.

                    Men. Jag är medveten om mitt val: jag väljer mig själv.

                    Ensam är stark.

                    Hur stark?

Eftermiddagen har passerat i bakvattnet av gårdagens smått berusande tecken och kvällen har sköljt över dagen med sin svala temperatur och något mörkare skimmer.

       Trots ett större midsommarfirande bland goda vänner, nubbar, jordgubbar och barnsliga lekar har en insändare från gårdagen oroligt vankat omkring i mig. Av och an. Fram och tillbaka.

       Jag har bestämt att stilla dess oroliga vandring.

       Jag gör det här.

       Ett utlopp:

       En psykiskt sjuk och farlig man skjuter en polisman till döds i Nyköping. En annan polis blir skottskadad. Ytterligare en kvinna blir lindrigt skadad. Bra många fler blev chockade och skärrade.

      En sådan fruktansvärd handling skapar alltid reaktion. Att reagera är ett sundhetstecken och nödvändigt av flera orsaker. Det väcker debatt; tankar blandas, åsikter utbyts, perspektiv vidgas och människor och samhällen ifrågasätts.

      I beaktande av polismordet kan det vara värdefullt att sätta in detta i ett större sammanhang. Det har varit knivdåd, ministeröverfall, galna bilfärder i huvudstäder och diverse andra brutala dåd av psykiskt sjuka män (jag skriver män för att det är alltid det könet som är i majoritet vad gäller grova brott – oavsett ”friskhet”).

       Det har sammanfattningsvis hänt en del där psykisk friskhet har varit på tapeten.

       Då inkluderas normalitet, avvikelse, psykiatrin, sjukvården, behandlingar och framförallt många människor.

        Nu sker ett nytt brott och det är hemskt. Det kan man inte säga annat om. Jag kommer inte säga någonting annat heller. Aldrig.

       Och jag tror att psykvården och den politiska sjukvårdsagendan bör ses över. Nedskärningarna i början av 90- talet kan, och bör, kritiseras. När (insparandet av) pengar får före människor (det rör sig om ganska många) bör man alltid kritisera.

         Dådet väcker med självklarhetens enkla logik affekt.

         En upprörd människa fattar pennan och skriver en insändare till SN 22/6. Han skriver i ungefärliga ordalag att nu har bägaren runnit över. Psykiskt sjuka ska hållas inom lås och bom. På bokstavlig livstid. Skribenten har sett dessa människor på stadens gator och torg och känner nu en oro över att nästa våldhandling väntar i närheten.

          Jag läser insändaren och tänker att jag har förståelse för hans affektion. Hans upprördhet. Hans känslor som nu beskrivs med ord.

           Men jag håller inte med.

           Personerna jag jobbar med är svårt psykiskt sjuka. De har dubbeldiagnoser. Och de har svår missbruksproblematik och med den kommer ett begär som inte försvinner förrän det är tillgodosetts. Det gör att de stjäl en del.

           Det är fel och det är tragiskt.

           Men de är inte direkt farliga. Ibland sitter de på stan och skriker och låter och ser farliga ut. Fast de skulle inte göra någon fysiskt illa (annat än att en del blir rädda vid åsynen av deras berusning) på samma sätt som jag inte skulle göra det. Även om det naturligtvis alltid finns en risk att något oväntat sker. Det ska inte glömmas.

             Precis som att vanliga, normala människor ibland gör illdåd gör också dessa ofriska det också.

             Så, det jag försöker formulera är att hur ska man veta vem som ska spärras in? Ska alla psykiskt sjuka blir inspärrade? Det skulle för 20-30 år sen ha betytt att alla homosexuella i landet skulle bli institutionaliserade. Paulo Coelho skulle ha stirrat in sterila väggar och tänkt på den intressante fårherden Santiago. 

                Ska bara de ”farliga” psykiskt sjuka sitta inspärrade hela sina liv? Hur avgörs vad som är farligt? Och som jag skrev är vissa farligheter helt oannonserade och kan lika ogärna ske av vanliga Svenssons.

                Eller ska man bara få en chans i livet? Om man är psykiskt sjuk och begår ett brott ska vi ta bort möjligheten att sona det brott?

                Vilka ska bestämma?

                Och hur maktfull blir då den beslutanderätten? 1984 vibbar, nån?

Ps. Den som väntar på båtreflektioner behöver inte vänta länge, aight?                               

Idag är en dag när det finns extra mycket att orda om. Det finns alltid mycket att orda om. Men vissa dagar anländer som godhjärtade barnmorskor. Förlösande.

     Som idag.

     Polismord. Insändare om polismord. Midsommar.

     Bland viktigheterna och ansträngande kvasiklokheter att säga om ovanstående tränger sig istället ett annat minne upp. En maskros uppkommen ur asfalten. En råtta bland hermelinerna (vet inte om jag använder ordspråket korrekt – jag har nämligen det angenäma problemet att när jag ska göra mig märkvärdig och strö ordspråk omkring mig säger jag alltid lite fel: säger t ex man ska inte slänga glas i stenhus istället för vice versa.)

      Maskrosen är i det här fallet något så folkligt som en finlandsfärja.

      Trodde aldrig att jag skulle benämna Silja Line i samma mening som ordet folklig. Men jag tycker mig ha fog för att göra det. Varenda levande organism har snart åkt med på de där turerna.

     Jag backar bandet tre år, till de första dagarna i januari, och blir old- school:

     Färjan såg gigantisk ut från nära håll. Ändå visste erfarenheten att snart, när hamnen är bakom oss, skulle färjan kännas anorektiskt liten i förhållande till det kolossala blå vattnet.

      Det är snabba kast som passagerare. Premisser ändras.

      Vid första intrycket får man respekt för fordonet. Schabraket.

      Färjan är som en viss Johnny (namnet är fingerat) skulle man kunna säga. Jag tänker detta i termer av en jämförelse. Bara en vanlig hederlig jämförelse. Den är varken bra eller dålig, men det är jämförelse. Ofta när man ska tänka i liknelser eller dylikt hejdas man av prestationsångest. Kanske att en stor del av det beror på att folk alltid ska göra sig märkvärdiga och dra den värsta sortens jämförelse. Hyperboliska (fackterm i filmvärlden för överdrivet - en bil ska krascha och för att illustrera det voltar Forden nitton varv innan den fattar eld och sen exploderar i tusen bitar). Va fan, det jordnära går ju förlorat.

        Hur som helst var det Johnny, han som är som färjan, och han gick i min klass i årskurs fem. Han var störst, överlägset starkast och inte ett dugg snäll.  Egenskaper som inte bör kombineras i samma DNA.

       Dags att komma till saken (varför låter det bättre på eng: let´s cut to the chase?).

       Färjan och Johnny har mycket i gemensamt. För, nu börjar det bli intressant, i årskurs sex, det sista ljuva året på mellanstadiet när man äntligen är äldst och därför också automatiskt häftigast på skolan, började ett tvillingpar i vår klass.

       Hannes och Gustav hette de. De var större, överlägset starkare och inte ett dugg snällare än Johnny. I deras närvaro förlorade han sin respektingivande position. Premisser ändrades.

       Jämfört och klart (no more gastkramande drama).

       Hemligheten är att, förutom att släppa prestigen som en bra berättare, låta enkelheten vara ledmotivet.

       En sak som jag totalt hade glömt bort är att det alltid ska se glamouröst ut på färjor. Trots att det aldrig är det. Det rör sig snarare om glamour som inte räcker hela vägen fram och istället blir motsatsen.

        Det blir (och är) ett dåligt försök till att få folk att tro att de befinner sig i en luxuös tillvaro. Att färjan är extravagant. Vem som bedras till den grad att personen i fråga tror sig uppleva reell lyx kan räcka upp en hand?

        Utebliven handuppräckning är min gissning.

       Glamour och lyx upplevs för böveln lika för de flesta oavsett klasstillhörighet. På en vinglig finlandsfärja med röd mattbeläggning känner jag mig troligen inte som en mångmiljonär känner sig i sin specialdesignade yacht. Det är vad jag tror.

       Jag minns den äldre herren som kom i antågande med sin gumma i armkrok. Och jag tänker att många pensionärer på båtar av den här typentroligtvis ser sin chans att få leva upp en sista gång innan de åker hem och sakta närmar sig livets ände. Färjåkningen är en av ytterst få saker som de klarar av trots helvetiska ålderskrämpor. En kryssning utan de äldre är inte samma sak. Valfritt om man själv vill spinna vidare i tankar om kontrasten alternativt hybriden ungt/gammalt härifrån.   

       Själv känner jag mig manad att återgå till glamouren: jag tycker att inredningsansvariga för den finlandsfärja jag åkte med borde få foten. Om jag fritt får spekulera i hur denna specifika yrkesgrupp bäst kan beskrivas med ett adjektiv skulle jag tippa på koketta.

        Hur förklarar man annars prålet?

       Antingen inreder man det fullt ut i sin lyx och har man inte resurser för det, vilket fallet var på den här färjan, väljer man en annan linje. Förslagsvis med ett djungeltema eller ett avskalat 50- tals tema. För guds skull, eller egentligen för alla andras skull, deras yrke går ut på att vara kreativa och det finns en uppsjö av möjligheter.

       En annan viktig anmärkning var storleken på hytten, som var klaustrofobiskt liten. Med vassa armbågar lyckades jag precis vrida mig ett helt varv. Trehundrasextio grader. Annars var det bäst att inte röra på sig när man befenn sig i hytten. Man kunde välja på att sitta still, ligga still eller stå still. Det är ganska ledsamt i längden.

       Kan inte låta bli att fundera på om det är praktiskt genomförbart att idka samlag i en sån hytt? Ja, det skulle vara utan att jucka då. Folk som säger att de fått komma till när de varit iväg på kryssningar bör kategoriseras under mytomanfacket. Inget snack om den saken.

        Fan vad jag har sex i skallen hela tiden. Det besvärar mig, det hör ju tonåren till och jag ska ju föreställa stor nu. Fast jag antar att sex är en del av livet.   

        Nästan allt om man ska tro på Freud. Jag tror Freud är nöjd med mig. 

Fortsättning om resan på det väldiga havet fortsätter imorgon, om inget oförutsägbart dyker upp. Detta kan mycket väl röra sig om ett nytt epos i stil med Odysseus/Illiaden. Håll till godo!

David - blandar en smula vardagsrealism med fiktiva utsvävningar

Det är nog ganska många med mig som hört en äldre människa yttra de bevingade orden: "jag är vuxen och gör som jag vill". Oftast hörs orden i samband med att en kompromiss försöks åstadkommas.

     Även om förekomsten ter sig på många varierande vis är det av egen erfarenhet just i kompromissituationerna som kommentaren fälls.

     Givetvis är kompromissen omöjlig (hur mycket än en frejdig Gunde vill påskina motsatsen) med någon "som är vuxen och gör som den vill".

     Det finns en imponerande illvilja att lyssna till något annat än den egna övertygelsen hos dessa s k vuxna som faktiskt är riktigt skrämmande. Dessvärre är inte de egocentriska tendenserna sällsynta idag. Vilket jag har nämnt i tidigare inlägg.

     Jag anser att argumentet och för all del det som får någon att resonera så ensidigt är infantilt. Om nu fallet vore att vi accepterar den typen av resonemang skulle det innebära att vi legitimerar, vid en viss ålderströskel, att det är okej att sluta bry sig om andra människor.

      Det är aldrig någonsin okej.

      Bara för att du är gammal, har levt länge och tycker att din erfarenhets- och kunskapsbank är större än yngre människors betyder inte det att du nödvändigtvis har rätt.

       Om du ändå står på dig, du anser ju trots allt att du har nått den aktningsvärda åldern då du "är vuxen och gör som du vill" är det inte mer än rätt att påpeka konsekvenserna.

      Förutom de bittra effekterna på den nära omgivningen, att ständigt vara underordnad ditt tolkningsföreträde, dina lösningar och behöva stå i skuggan av din enorma egoism. Och förutom effekterna på ett ännu högre plan, att du rättfärdigar ett egocentriskt perspektiv och att du därmed bl. a bidrar till en urholkning av mer mänskliga värden som t ex. solidaritet. Förutom dessa effekter avsäger du dig rätten att någonsin klaga på eller kritisera tillstånd i världen, hur jävliga de än är, eftersom det är vuxna människor som fattat besluten som gör att det ser ut som det gör. Och som bekant "de är ju vuxna och gör som de vill".   

De senaste texterna i min blogg har egentligen med mjuka försiktiga fötter tassat runt samma grundläggande värdering.

      Vikten av att ta ställning.

      Jag tror att många är dåliga på det eller kanske rent av rädda för att sätta ner foten och markera. Lyfta på benet och skvätta in ett revir. Det är som bekant bättre att vara svenskt neutral, lätt & lagom och smita in mellan två extrema åsikter för att där landa på dunkuddsunderlag.

     Jag är själv så. Uppfostrad efter den artiga svenska diplomatiska agendan.

      Det är en egenskap jag arbetar med. Som jag i största möjliga utsträckning vill bli av med. Det är alldeles för hämmande.

     Jag har svalt för många konstiga argument nu. Det sätter sig på hullet, eller kanske ännu värre - någon annanstans. Konsekvenser blir det. Det blir det ju alltid.

     Kursivt betyder sidospår.

     Apropå konsekvenser så var jag lärarvikarie på en högstadieskola ganska nyligen. På en lektion med en årskurs nia arbetade vi med värderingar. De skulle hålla med eller ta avstånd till olika påståenden. Betoningen låg inte på vad man tyckte utan vad det var som gjorde att man tyckte som man gjorde.

    Jag sa att åsikter är som ringar på vattnet.

    Tror inte det gick in.

    Eller några kanske redan visste:

    När vi senare i helklass diskuterade huruvida man tyckte det var rätt eller inte med adoption för homosexuella var motsättningarna relativt stora. De som var emot adoption flyttade fokus från att sakligt följa huvudfrågan till att göra det till en bifråga om mobbning.

    Barnen skulle bli mobbade i skolan senare i livet. Det var därför oansvarigt att låta homosexuella adoptera.

    -  Varför tror ni att barnet kommer bli mobbat?

    - För att det är inte okej i folks ögon att ha två bögfarsor, sa en kille. 

       En tjej räcker upp handen, får ordet, och svarar att: 

     - Det är just för att du tycker som du gör som det kommer bli mobbat. Om vi ändrar hur vi ser på homosexuella som föräldrar skulle det ju bli normalt och då skulle det inte bli mobbat.

      Att tycka är viktigt.

      Att ifrågasätta det skenbart självklara.

      Det låter enkelt. Men eftersom det är obekvämt är det inte enkelt.

      Inom existentialismen talar man mycket om ångest. Det är som det heter ett återkommande tema. Som t ex när man har att göra med val i livet. Du har olika alternativ att välja över. Du gör antingen det ena eller andra. Hur du än gör får du ångest för att du väljer bort ett av alternativen. De flesta tycker då att det är softast att inte välja. (Vilket naturligtvis också är ett val men det upplevs inte som medvetet och därigenom är det lite lättare att hantera. Man brukar prata om ödet i såna situationer trots att man sannolikt skulle kunna förutse vad som händer om man inte gör ett val. Att inte välja framkallar i sig också ångest eftersom man då inte tycker sig styra över sitt eget liv. Summering blir således att lära sig att hantera sin ångest och göra sina val trots att det är svårt och jobbigt.)

        Det är softast att vara neutral, lagom, grå el kanske beige, tyst, tigande, liten, smygande, tåtrippande, konflikträdd, normativ osv.

        Man aktar sig för ställningstaganden och kväver sina impulser på att säga ifrån vid meningsskiljaktigheter med kompisen/ morsan/ fotbollstränaren/ politikern/?

       En medioker översättning blir att man aktar sig för sig själv.

       Ovan text bäddar för att avsluta med ett ställningstagande:

       Jag kommer aldrig att lägga min röst på det ideologiskt blåa. Hur vackert och förföriskt de än talar ibland, hur lockande det än verkar mellan varven. Jag kommer aldrig att rösta blått.

       Därför att jag har en vän som har berättat något för mig.

       Han har gjort det utan att yttra ett enda ord. Så vitt jag vet kanske han själv röstar blått, även om jag har starka skäl att misstro det. Vissa människor berättar de mest egendomliga av sagor, historier, sägner eller vad som helst med vackert målade ord och starka röster.

      Poeter, novellister, musiker.

      Vi har alla hört dem. En del värda att lyssna till, andra inte. Min vän är en annan typ av berättare.

       Jag träffade honom första gången när han var ung. Han var nykommen till Sverige. Från ett land i det avlägsna och för mig främmande Sydamerika. Han hade flytt krig, förföljelse, svält, vad vet jag - tortyr, misär, död.

       Han kom själv, som i ensamen; som totalt jävla ensamen, tillsammans med en familj han inte kände.

       I hemlandet hade hans egen familj inget annat val än att böna och be (och säkerligen betala dyrt) för att en annan familj skulle ta med honom i sin flykt undan förödelse.

       Hans nya familj var inte helt nöjda med arrangemanget.      

       Arrangemanget är detsamma som pojken alltså. Min vän.

       De tvingade honom att göra stora delar av hushållsarbete och när helst de ansåg att han missköte sig fick han stryk. Med knutna jättehänder, med grova skinnbälten och andra tillhyggen.

       Jag har försökt föreställa mig, utan att vara nära att lyckas, hur det skulle kännas att lämna sina föräldrar, sina bröder och systrar, sina vänner, sitt land.

       Jag har också försökt föreställa mig känslan av att lämnas till en, mer eller mindre, främmande familj som dessutom inte visar minsta tillstymmelse till kärlek. Det dem visar kallas hat.

      Visar någon hat betyder det att någon annan är hatad.

      Man kan undra vad som är värst: att bestraffas med hatet eller att nå den yttersta obarmhärtigheten - insikten om att man är hatad.

       Slagen fortgår, dag efter dag, och oundvikligt sjunker insikten in några centimeter djupare i min unga väns sargade själ, dag efter dag, slag efter slag och när de dagarna (och slagen) har gått i fyra år blir min vän förbjuden att göra det han älskar mest – spela tennis.

       Kärleken övervinner hatet och han kan omöjligt låta bli och i hemlighet åker han iväg för att se en tennismatch i en annan stad.

      När han kommer hem är han inte längre välkommen till familjen. De vill inte veta av honom, meddelar honom det, och lämnar honom till socialen. Familjen flyttar sedan.

        Han blir själv, som ensam; som totalt jävla ensamen, kvar.

        Några få år gammal står det klart för honom att inte ens de som hatar honom vill ha med honom att göra. Min vän får prata med någon tant som undrar om han har någon släkting i närheten?

       Nähä, inte det.

       Han hamnar på ett ställe tillsvidare, vilket betydde 4 månader, sedan någon annanstans tillsvidare, vilket betydde 8 månader, och sedan bor han på olika håll hos olika människor i olika långa tidsperioder, och aldrig blir han långvarig.

       På vissa platser trivs han och på andra platser trivs han inte.

       Det spelar ingen roll vad han tycker för han får ändå inte vara kvar nånstans.

       Jag försöker inte ens föreställa mig hur det skulle kännas att vara i hans sits.

       Till slut fyller han 18 och får bestämma själv var han vill bo.

       Själv såklart, som ensamen, som totalt jävla ensamen, vill han bo.

 David – har tagit ställning: och röstar inte blått.