Senaste inläggen

Av David - 7 april 2009 18:03

Hej. Igen.


Jag dammar nu officiellt av mina skrivfingrar och aktiverar dem genom lite knappande på bokstäver. Kanske landar det i en vettig begriplig helhet eller så vimsar jag runt i några meningar och lämnar frågetecken i eder bakre huvudregion. När allt kommer omkring är målet inte värdefullt, utan det är Karin Boyes resa som betyder allt. Jag tror på henne när hon skriver den poesin och jag anammar liknelsen.  


Gör den till min. Lite grann. För en stund.


Med backpackerväska på svaga axlar och ömma fotvandrarfötter ger jag mig av. Så här: 


Bara för att jag inte skriver särdeles ofta betyder det inte att jag emellanåt stannar upp i vardagens hysteriska framfart och placerar en händelse, ett möte, en tanke eller en människa i en tanke av sorten: "det här ska jag skriva ner några rader om". Sedan självdör den tanken lika fort som den uppstått och tangentbord hinner aldrig nudda fingrar eller om det är tvärtom och det blir liksom aldrig av.


Sedan den soliga gårdagen, numera lagd åt evig glömska, har dock en observation upptagit verksamheten kallad mig. Kanske kan den observationen ge måndagen den 6 april lite konstgjord andning. Jag var på besök på vårdcentral med besvärande knä som ständigt krånglar. När jag ska ta fram en miljövänlig cykelnyckel letar jag först i byxfickorna, hittar ingenting, och jobbar mig då uppåt. Till jackans fickor. Ingen nyckel där heller. Då letar jag mig inåt mot jackans innerficka. Och där ligger nyckeln.

Nu kanske någon undrar var det märkvärdiga kommer in? Eller kanske inte. Den Sherlock Holmes-liknande personlighetstypen har förstås redan uppmärksammat vad det här handlar om. Nämligen hur det är möjligt att ta fel fickor så många gånger innan nyckeln finner handen. Det är snudd på löjligt. Addera därtill att detta beteende upprepar sig varje dag flera gånger om dan. Att jag letar i fyra "felaktiga" fickor innan jag hittar den rätta.


Är jag ensam om detta? Vad är felet? Är det mig eller nyckeln eller fickorna det är fel på? Vad ska jag göra?


Tacksam för svar! 

ANNONS
Av David - 20 oktober 2008 15:46

Jag var på Thomas Dilevas föreställning "Låt kärleken växa" i fredags. Det var en härlig upplevelse. Ingen är som han, alla är som han. Han sjöng vackraste sånger om mirakel som min sambo alltid gråter när hon hör och han sjöng med len röst. Han sade roliga saker med varma ord som fick mig att skratta och han sade enkla klokheter som fick mig att bli klokare. Det var särskilt två saker Dileva nämnde som jag häftade fast i märgen och lät stanna kvar hos mig ungefär som en nyinflyttad översocial granne som bara ska presentera sig men blir kvar på kaffe och bullar och biografiska reflektioner inpå senaste småtimmar. Nu vill jag bjuda er på kaffe och bullar på samma sätt som Dileva generöst bjöd mig. Fast en justerande modifikation: jag ger er bara en blå ärta.

        Kom ihåg! Det är inte storleken eller färgen som räknas.

        Dileva nr 1.  

        Han som fått tomater kastade på sig för att han är han frågade mej och resterande åskådare om vi visste hur många kärnvapen det finns i världen? Vi visste inte.

      "Ungefär motsvarande 400 000 hiroshimabomber. Fyrahundratusen!?!"

      Dileva frågade hur många personer det bor i Nyköping och någon svarade ungefärliga 50 000. "Det betyder ju att ni skulle kunna ha 8 hiroshimabomber var om vi samlade alla här. Fatta, ni skulle vara världens tryggaste stad!"

      Det blir fyrahundratusen bomber när människan ska lösa problem? Kriga. Slåss. Råna. Mörda. Bråka. Tjafsa. Rusta upp bomber. Hota. Spänna muskler. Ge the bad eye.

       Och, värt att poängtera, problemlösning på den här nivån görs inte i sandlådan av nerdreglade ettakluttare utan av välutbildade kostymbärande politiker i finaste orala rum. Länders styrande topphjärnor. Det är så de ger oss trygghet så att vi slipper vara rädda.

       Detta begrepp, trygghet, tåls att tänkas på.

       Vad är trygghet och säkerhet på det personliga planet? I ett större sammanhang? Och när går ens egen trygghet ut över någon annans otrygghet? För det gör det ju förr eller senare. Ett land skapar kärnvapen för att vara på säker sida och då blir grannlandet lite skakigt och vill också ha några i fall att. Snöbollande resonemang.

        Jag minns att jag slötittade på Uppdrag Granskning för länge sen tillbaka i tider jag lätt glömmer bort och det handlade om fina kvarter i skånskpratande städer. Runt vissa av dessa välansade områden byggdes staket. Kod och passerkort för att komma in, precis som i b-filmande sciencefiction i yttre rymdar. Det var för att de skulle känna sig trygga och säkra. De utanför lämnades vind för våg.. 

       Vad kan vara farliga faror när det blir till en status- och kapitalfråga vem det är som har möjlighet till den sortens trygghet?

       Och det här leder in på den andra Dileva reflektionen.

       Dileva nr 2.

       Han pratar om kosmos och kärlekar och utomjordningar. Dileva vill att kärleken ska sudda ut "vi och dom" (vem vill inte det?) så att det bara finns ett vi kvar. Jag gillar den tanken och det gav mig även en ny förståelse för hans kosmiska utsvävningar: bara om man sätter jaget tillräckligt långt ut åt en extrem förstår man alla människor som vi.

      Det förstås med hjälp av illustrerande abstraktionsnivåer. Står jag på marken ser jag allt på detaljplanet, och i synnerhet vad som särskiljer en människa från en annan, tittar jag ut från hyreshusets fjärde våning ser jag den närmsta omgivningen och ser jag från ett flygplan ser jag närmsta landskapet och först när jag når så högt som till yttre rymdar ser jag allting som en liten blå ärta, och allting som den där ärtan är blir till ett enda vi.      

       

ANNONS
Av David - 14 oktober 2008 17:49

Det är väl nånstans okej att damma av tangentbordets hela alfabete när begäret andas allt högre och högre, flåsigare och flåsigare, ungefär som en telefonsexförsäljande dominatrix - om det nu finns sådana - med en undergiven övergiven kund på väg mot klimax på andra sidan sladdar trots att jag i princip är principfast och rent principiellt hade jag tänkt skita i det här. Om jag ska översätta ovanstående i kortare format blev jag sugen att skriva här igen. Och sen träffade jag pricken över i:et på moset för några höstvackra dagar sedan och tänkte att jag så verkligt gärna ville berätta om honom. För moset är en honom.

     Som om jag skulle behöva motivera mina ords återkomst?

     Han som jag nyss refererade till som mosig honom men numer säger han om var uppskattningsvis 48 år, hade en oattraktiv igelkottefrisyr - ni vet, korta spikar som sticker upp runt övre huvudets runda partier - och en bullig mage. Och kanske sörmlands största prilla snus under läppen. Kanske general. Just det, läpparna var röda också.

       Egentligen är det av föga intresse att utsmycka mannen med beskrivningar av hans yttre, då det är fullständigt irrelevant, det är hans inre värld som är vidkommande för fortsättningen men jag vill ha med ett finger i eventuella läsares mentala bilder av honom.

       Så jag kan ju lika gärna spä på lite. Han hade buskiga ögonbryn, stor näsa och...

      Vänta. Jag tar det från början.

      Jag cyklar i slowmotion från jobbet. För slowmotion är den enda hastighet jag känner till när det finns en ond sadel och två pedaler. Jag tror att jag tillhör den sällsynta skaran cyklister som blivit ifråncyklade av goda vänner på grund av långsamhet. Där och då fejsade jag moget faktum och lät ryggtavlor försvinna medan jag inhalerade några friska klunkar luft och lät tunga lår signalera ner till trötta fötter att trampa vidare. I min egen takt på min egen resa med eller utan ackompanjoner.

       Jag lämnar jobbet och arbetsdagen bakom mig och efter stillsamt cyklande kommer jag till bilvägar. På bilvägar åker brummande bilar. Den här gången är inget undantag så jag kör enligt instruktionsboken: titta lite åt vänster, lite åt höger, lite till åt det vänstra hållet och sen gör jag det ett varv till, vänster-höger-vänster, men bilarna slutar inte åka på den där vägen. Sekunder passerar, hjärna arbetar.

       Lösningen.

       Eftersom trottoaren är tom, naken på liv, cyklar jag i slowmotion över till andra änden där ett övergångsställe bor. Sträckan är kanske 30 meter. När jag är två meter ifrån övergångsställets början kommer Han.

       Han ställer sig härligt trotsigt mitt framför mig och min stillarullande cykel i vinrött, och det gör mig ingenting. Jag välkomnar denna man till min höst. Hej, vem är du främling. Så jag stannar den långsamma cykeln och möter artigt mannens blick med frågande min. Det visar sig vara en hemmasnickrad lagens ryttare, en man med förmågan att skilja rätten från felen. Och med den gåvan försöker Han skapa lite ordning i detta vilda kaos som en del kallar liv och andra helvete.

       - Vad håller du på med, du kan ju inte cykla på trottoaren, asförbannad Han.

       - Jag tänkte korsa vägen därborta men det var så många bilar och inget övergångsställe och eftersom det var tomt här på trottoaren tänkte jag bara rulla över och ta mig över vägen här, jag pekar, illustrerar och försöker motivera. (Varför motiverar jag hela tiden?)

        - Vart är Nyköping på väg egentligen?, ruskar förtvivlat på spikarna, du som är så gammal borde fan veta bättre.

        - Äh, lägg av. Det är ju ingen stor grej.

        - Du, du är inte så jävla allmänbildad va?

        - Hörru, nu får du väl ändå ge dig.

        - Passa dig, annars får du en smäll.

        - Jaha, så det är inte okej att cykla på trottoaren men det är okej att slå till nån. Då förstår jag.

     



Av David - 13 juni 2008 10:12



Det får vara bra nu.

Av David - 5 juni 2008 16:17

Kommer inte ihåg exakt när det stod i tidningarna, troligtvis var det förra veckan, jag vet bara att jag tänkte att jag skulle skriva några rader om det då men att tänka tankar är inte detsamma som att förverkliga dem.

     Varför jag inte minns med precision har att göra med att mitt kom-ihåg-system formats i en tid där detaljerade och odetaljerade saker lagras i datorer eller på cd-rom eller någonstans där man snabbt kan klicka sig fram till vad det nu är man vill få reda på. Hjärnan och arbetsminnet har ersatts av en hårddisk och övergången har skett utan minsta motstånd. Min passivitetet har med okunskap att göra. Jag förstod aldrig. Förstod inte att de oräkneliga tillfällen jag har sagt till mig själv att "det där kan jag söka upp på nätet nästa gång det blir aktuellt" har gjort att minnet kunnat ligga avslappnat kvar i hängmattan och mattats på samma sätt som den röda färgen på sommarstugans solsida.

      Den slösande slöande tanken har förutom att göra minnet till stel reumatiker skapat naturliga luckor i allmänbildningen. Det är lätt att ångra i försenad efterhand. Ofta i sällskpanade sällskapsspel. Jag vet ju att det inte är inom spelets regler när man spelar trivial pursuit att säga att man ska slå upp svaret på datorn och skylla på att det är där man lagrar sin detaljerade kunskap. 

        Det som stod för kanske en vecka sen gick att läsa i aftonbladet. Ett mord hade begåtts av en etnisk svensk man och nått jag faktiskt minns är vad det stod om den här mannens bakgrund. Han hade blivit sexuellt utnyttjad som barn och växt upp under hemska förhållanden.

       Jag tycker det är sorgligt när mänsklighetens och samhället sviker sina barn. Vem kan tycka annorlunda?

      Men det jag i tredje eller fjärde hand tänkte på när jag läste artikeln handlade om nyhetsrapporteringen i sig. Det är ganska lätt att blunda för den typen av granskning när upprörda affektionen mest vill att fingrar ska bläddra vidare till fyra sidor om Charlotte Perelli. Fast den här gången var det eurovision songcontest och då hade det stått om Perelli tio dar i sträck, 10 dar a´ 4 sidor per dag, större än alla andra nyheter i år, och då fanns det inte en enda liten mikroskopisk cell i kroppen som ville att fingrar skulle bläddra och fingrar lydde. Uppdrag femminutersgranskning:

     Det första som alla redan vet men som man (i varje fall jag) ändå behöver få veta lite oftare, kanske varje dag, är att likhetsprincipen inte existerar på sveriges största kvällstidning. Vilket kanske inte är deras huvudmål, jag har ingen aning om deras värdegrund, men som språkrör för och till en allmän majoritet är deras ord mäktigt inflytesrika.

      Hur mycket av våra uppfattningar om människor, ideal, politik, världen etc. byggs inte med hjälp av media?

      Jag jämför den etniskt svenska mannen med den etniskt somaliska mannen som misshandlade en man till döds i malmö och i den artikeln om honom, den senare, står det bara att om hans etnicitet.

       Hans kultur.

       Hans religion.

       Vad betyder det som står outtalat med versala bokstäver och som tränger in i sväljande bakskallar? Vad gör det med oss? Oavsett om vi stannar upp eller om vi bara skummar förbi budskapet? Tänk att just det här upprepas och upprepas och upprepas och till slut är det så mycket skum att det fastnar på kläderna och kläderna blir blöta och fukten sätter sig på huden och blir en del av oss själva. Vi kanske inte ens märker det. Fukten är inte ens kallsvettigt kall. Bara ljumme.

      Varifrån får jag citatet i huvudet att "ljummen, ondskan är ljummen"?

      Varför skrev inte reportern om när den somaliska mannen blev våldtagen av gerillasoldater framför hans egen mor och far som satt bakbundna vid stolarna vid första parkett med pistolmynningar mot tinningarna? Varför skrev de inte om när hans lillasyster blev uppsprättad av skrattande soldater eller när samma omänniskor urinerade på mamman och han skrek försvarslöst ut vanmakten ur sina lungor och sen sköt de fadern med trettionio skott innan de släppte honom. De ville att han skulle sprida skräckhistorierna vidare för att grannarna, för att motståndsrörelserna skulle krympa och tystna och tyna bort.

       Varför står det bara att han är somalier?

      

Av David - 4 juni 2008 15:56

Idag på det kurtorsjobbet där jag trivs som i ett svalkande bad en brännande julidag var det dags att säga hej då till elver jag arbetat med under den här terminen och som jag inte kommer träffa särskilt många gånger igen. Vi ska byta skolor, gå på ballerinatår åt olika håll. Och vid sådana brytningar hör ett hej då till god sed att splittras med och alldeles snart ska jag skriva min sista historia till klassen men jag måste rama in den i rätt kontextuella stämning.

     Bakgrunden.

     Jag kom in i klassen när den mådde som sämst. Ni får själva visualisera innebörden av sämst. Jag fick alltså förmånen att komma in i det tacksamma läget när det inte gick att förlora, bara vinna. Med den fina starten har jag arbetat några timmar i veckan med den självklara inriktningen att bryta negativa beteendemönster i ett positivt klimat. Två snabba frågor:

      1) Hur brytar man ett mönster?

      Genom att först och främst indentifiera mönstret eller sin roll i detsamma. Eller att bara upptäcka sig själv - så här är jag, så här gör jag. Medvetenhet är den centrala utgångspunkten, i min teoretiska plattform, för att kunna fatta ett beslut i sånt som har med beteenden och sig själv att göra.

     Vet jag bara en cyeklväg hem så är det den jag tar.

     Vet jag tio andra kan jag välja vilken väg jag tar.

     Slutsats: Ju mer jag vet om mig själv desto "större" blir jag. (Större på samma sätt som att den cyklande världen blir större när jag får reda på tio nya vägar).

     Mycket arbete har således legat i själva synliggörandet av eleven själv och i övningar som handlar om hur man tycker, tänker, gör och vad det får för konsekvenser. Detta för att nå en vettig utgångspunkt och samtidigt ta första trevande stegen ifrån intagna försvarspositioner och återkommande beskyllande om andras inflytande i det som hände den egna personen.

      There´s a show going on. (Geeky att ta med engelska men jag tycker det blir mer distinkt effekt i uttrycken. Så denna fabless kommer upprepas senare i detta inlägg.)

      När så frukten hade mogen började vi arbeta med förhållningssätt; att det är jag själv som styr för hur utgången ska bli av det jag är inblandad i. För hur min tillvaro i klassrummet på skolgården och i livet i övrigt ska vara.

       You run this show. 

       Jag vek inte tummar när slaget hade slagits för att ord hade sagts eller när "lärare gjorde så och det var därför jag gjorde si". Deras ord och deras agerande är hennes och hans. Ditt slag och ditt agerande är ditt. 

       När vi har arbetat med förhållningssätt har vi målat vackraste nyanser av oss själv, skissat alternativa lösningar och valmöjligheter och ritat vår egen påverkan av händelseförlopp vi trodde var utanför vår kontroll/vetskap och oanat har vi tilltagit i volymen, mängden av oss själva, i vägarna vi kan cykla. 

        Efter förhållningssättet har vi uteslutande jobbat med ansvar.

        Med en enda fråga i princip: who run this show?

        2) Hur uppnås ett positivt klimat?

        Trots att jobbet går ut på att bearbeta negativa sidor av beteenden ligger stor större största vikten på att aldrig glömma bort allt det andra. Det positiva. All potential. Så jag försöker bry mig, uttala det och visa det, försöker lyssna, uppmärksammat och respektfullt, och jag försöker hitta och minnas guldkornen i deras liv. Och det är ofta där jag landar när jag pratar med eleverna

          Sedan försöker jag att göra övningar roliga och intressanta och spännande. Pedagogik.  

          Framgrunden.

          Och det kändes när jag stod framför tjugo stirrande ansikten som att jag nyss hade sagt hej och nu skulle jag säga hej då. Jag visste inte vad jag skulle säga igår innan jag läckte lampor och somnade men imorse väckte hjärnan mig med ett svar. Jag sa hej då så här:

         "...bara för att jag slutar nu och inte kommer vara närvarande för er, i era klassrum, betyder det inte att jag kommer sluta bry mig om hur det går för er. Jag kommer höra från vänner som jobbar på era framtida skolor om er och jag kommer lyssna. Och om vi ses på stan vill jag att ni kommer fram och berättar om hur det går i skolan eller om något snyggt mål ni har gjort eller vad som helst.

          Jag är jätteglad att jag har fått lära känna er och fått prata med er och vara med här. Innan ni går ut på rast och vi skiljs åt vill jag berätta en historia, en historia som ni kan tänka på när ni tänker på mig och det vi har gjort här i klassen:

         För någon månad sen var det en elev här på skolan som frågade mig "varför är du så snäll", och även om man inte håller med så var det den frågan jag fick, och jag hade inget bra svar att ge då. Men sen så här i efterhand har jag kommit på svaret: jag är snäll för att jag väljer att vara snäll..."

         


Av David - 3 juni 2008 07:23

Solande strålar söker sig in mellan uppvikta persienner och träffar klen rygg och rödbränd nacke efter att solskyddsfaktorinsmörjningen vid senaste utomhusvistelsen förvirrades bort och det där voyeurisminfluerade ljuset bär med sig sående förutsättningar för god dag. Medan jag skriver inledande mening bestämmer jag mig för att på bästa sätt förvalta detta av vädret generösa erbjudandet.

     Jag ser att klockor för en nylig stund sedan passerat tidigt stadium av uppvaknande och jag ska erkänna att dåtida Jag inte ens i vildaste föreställningar trodde att jag skulle spendera ett halvår med uppstigningar på pre-sidan av sjustrecket och snart har jag under sex månader trotsat min egen oförmåga att tro rätt om tiden där framme. Eller tro rätt om mig själv där framme. Eller är det kanske samma sak?

       Det som har gjort att morgontröttaste Jag vecklat ut attitydladdat mellanfinger mot min egen tidiga föreställning om otidiga morgnar har med Baywatch att göra. Lite mindre än mer. Men ändå; baywatch:

      I ett ganska begynnande läge sökte jag efter en kognitiv mönsterbrytare och ganska omedvetet fastnade jag för ”Snart så”. ”Snart så” har iklätt sig rollen som ovärderlig livräddare med übertajta röda speedos och upplevs av undertecknad faktiskt som några strån effektfullare än den oefterhärmlige Mitch Buchannon. Kanske att Mitch skulle vinna om det kom till kraftfulla crawltag i simbassängstävling eller om det gällde att sladda gula jeepar på sandstränder. Men i många andra avseenden är ”snart så” en oslagbar mental påpuffare som gör att man härdar. Står ut. Kämpar. Orkar lite till. Klarar av att stänga av larmet klockan 06.20 och gå upp på morgonen utan att solka ner sina tankar med självömkan.

        På så sätt ett knippe extra muskler, extra hjärna, extra hjärta och extra extra av allt.

        Fast man ska inte glömma det amerikanska uttrycket om flippsidan av myntet.

        Ty.

        ”Snart så” kan också vara nästan det direkt omvända. Att man uthärdar framhärdar och härdas och härdas och sen plötsligt är man bara stelaste konservativa benen på en redan upptrampad stig. För ibland måste man göra revolution. Lämna slående pojkvän. Bryta mönstret. Frigöra sig från gangstrande vänner. Göra sig av med vanorna. Sluta på jobbet. Säga emot. Göra annorlunda. Bryta en norm. Strejka. Svära. Och då funkar det inte med att uppmuntra sig med ett ”snart så”. Då slutar det med att man får ett slag till och ett till och ett till eller att lönen står statiskt still eller att du åker fast på sista stöten med gänget eller att du till slut blir beroende av din, i avslappningssyfte, alkoholkonsumtion på vardagarna.

         Det svåra blir således att veta när brytpunkten är nådd.

         När pendeln slår över.

         När skiten man står ut med börjar påverka en på andra plan.

         Jag vet inte själv. Det kanske handlar om luddiga inre gränser som låter lika abstrakt som det är. Men just nu spelar det ingen roll. Jag hittade en viktig livräddare i ett skede när det behövdes.

          ”Snart så”.

          Det här halvåret har jag tillåtit mig att tänka orden och låta innebörden insupas för att klara av ett vikariat som jag inte trivts på. Och just nu känns det rätt gott att morgonen fortfarande är i sin linda och jag har redan skjutsat sambo till tåg, läst kapitel i Katrine Kielos Våldtäkt och Romantik – så inom kort kommer jag berätta om bokraderna därifrån – och nu sitter jag och strör ut några ord på en blank dataskärm och leendet vidgas av vetskapen om att snart är tidiga morgnar över och ”Snart så” får gå tillbaka till sitt vakttorn.

        

 

David – undrar om ni har någon livräddare att berätta inlägg om?

       

        

Av David - 2 juni 2008 20:00

Jag satt och törstade efter inspiration till avstannad tankeverksamhet och källorna till att släcka begäret är såklart människor. Släkt och vänner ligger lämpligen nära till hands vid sådana tillfällen. När man bara vill få en knuff i rätt riktning. Höra ett visst ord. Ana en filosofisk kvarglömma bakom ett till synes simpelt fonem. Eller när man bara vill få meningar att skapa mentala penselmålningar till. 

     Ett samtal bort, ett sms eller några kvarter.

     Så jag slängde iväg några lösdrivande SMS i hopp om den där knuffen: "vad skulle du göra om du hade låt säga max fem månader kvar innan allvarsamma Ingemar Bergman-döden fullständigt pulveriserade dig i ett parti schack?"

      Min kusin, tillika färsk bloggare på Norge och Jag (se länk), har ofrivilligt och omedvetet iklätt sig rollen som en av mina ofta använda och uppskattade inspiratörer när jag spär på Telias feta kapital. Det här blev hans svar:

      "Tja. Seriösa Jakob säger: Jag har tänkt på just den frågan vid flera tillfällen. Men varje gång kommer jag fram till svar som inte passar in under "en kort tid". Typ som att resa jorden runt, jobba i new york, skaffa familj etc. Sen har jag kommit fram till att om man lätt finner svar på din fråga så tycker jag man lever sitt liv fel. Gör sakerna du vill ha gjort nu istället för sen."

        Jag svarade med några glimten-i-ögat-spydigheter. Ett omilt sätt att säga tack. Ungefär som på målbrottande pubertetsjagande acne-attackerande högstadiet när alla grabbar gick runt och skojbråkade som ett sätt att visa det man aldrig vågade uttrycka med ord. "Snygg jacka" blev en lätt box på axeln, "vad snäll du är som hjälper mig med matten" blev två tuttisar och andra komplimanger och kärleksförklaringar gömde sig bakom örfilar, brottargrepp och puttar. 

         Efter de två tuttisarna på hans ömma nynorska bröst skrev han och undrade om jag skulle blogga om det. "Nej. Jag är trött på att blogga. Oerhört trött." Och då såg girig (och antagligen hungrig) han sin chans och utmanade bloggtrött mig i ett bloggbattle där man måse uppdatera bloggen minst en gång varje dag. Annars jävlar. Förloraren ska bjuda segraren på middag nästa gång vi ses.

         "Jag vill ha oxfile", skrev jag.

         "Jag tar en norsk pizza för 340 spänn..." skrev han.

         Om jag mot all tänkbar förmodan förlorar kommer jag aldrig sätta min fot i oslo. När jag vinner ska jag däremot åka till norge och inkassera priset.

         Tärningen är kastad.


David - hoppas kusinen lägger ner mynten i spargrisen från och med nu

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se